Är det inte det ena så är det det andra…
Illamåendet är på väg bort. Jag mår inte illa hela dagarna längre *peppar peppar* men jag har istället fått en huvudvärk som inte är av denna värld. *aj aj* Trött är jag konstant. Imorse så var Öbo-killarna ute och blåste bort sand med en sån där motor som låter hemskt illa… men Susanna låg och sov som en gris. Nu skulle jag kunna lägga mig och sova, skulle somna på stört, och ändå gick jag och la mig tidigare igår än vad jag brukade. Erik låg och babblade men jag somnade, schyssta klubben.

Idag ska vi åka och titta på en lägenhet. Vi vill inte ha den, men om man visat intresse måste man kolla iallafall… så vi ska kolla som sagt. Vi är bortskämda och vill gärna fortsätta att ha bredband. Och ADSL duger inte!
Har lämnat intresse på två andra lägenheter, som vi förmodligen inte får heller, men försöka duger.

Jag blir fullständigt galen på vår vårdcentral!
Jag har i tre dagar (fredag, måndag och idag) försökt att få en telefontid, för att kunna få prata med någon som kan förlänga mitt recept på Xanor, eller tala om hur man ska trappa ner utan att få abstinensbesvär. Jag vet ju att jag behöver dem vid behov, men gissa hur det känns när jag nu har en endaste kvar?! Jag har inte tagit någon på två dagar och är så uppe i varv att jag mår SKIT helt enkelt. Förmodligen är det abstinensbesvär som jag känner av, för återigen är jag på min vakt och ligger som en fiolsträng om nätterna. Tog den näst sista nyss, hoppas på att kunna lugna ner mig några hekton. Är enda sättet att kontakta akutpsyk igen? För att få den hjälp man behöver menar jag?
Enligt den läkaren på psyk, sa att min läkare på VC skulle fortsätta skriva ut Xanor till mig. Grejen är att den som gjorde det jobbade där tillfälligt och har nu slutat. Min “riktiga” är sjukskriven, så just nu finns det ingen. Hurra vad kul allt är!
Ingen ångest man får över att veta att man bara har en endaste kvar. Bara att härda ut antar jag…

Vilka spännande inlägg jag har nuförtiden i min blogg…

Nu är jag stolt över mig själv, fattar inte att det gick så bra som det ändå gjorde.
Har varit på ögonkontroll med Malva, och vi fick åka buss själva hem från sjukhuset. Jag hade inte med mig någon vagn, vilket gjorde det hela enkare tror jag. Annars när man står där med vagnen är man ju alltid i vägen eller känner sig uttittad, även om de förmodligen tittar på Malva och inte på mig, men ändå.
Det gick iallafall jättebra, för jag fick ju koncentrera mig på henne precis hela tiden. Man måste bli distraherad.

Igår eftermiddag åkte jag till akut psykmottagningen och berättade som det var. Det hela tog ca 2½ timme. Läkaren frågade ut mig, kände, klämde, lyssnade på hjärta, lungor, och höll på att strypa mig. Jag fick fylla i ett häfte och sen kunde de räkna ut på ett ungefär vad det är som jag lider av. Det var en massa streck. Under 10 var normalt. Jag hade 15 på depression och 20 på ångest och 0-5 på tvångstankar. Någon generell diagnos fick jag inte.

Han skrev ut Zoloft 25mg att ta ½ tablett i tre dagar och sen öka den succesivt tills jag till slut tar 2 ggr/dag. Det är en antidepressiv medicin, som ska göra att mina negativa och deppiga tankar försvinner. Xanor fick jag ta upp till två gånger per dag, vid behov. Han skulle även kontakta min vårdcentral och be dem kalla mig för kontroll och provtagning vad det gäller sköldkörteln, samt informera dem att jag varit där så att de kan fortsätta skriva ut medicinen och kolla upp hur den fungerar.

Så just nu känns det bra! Jag vet inte när medicinen börjar fungera, men jag faktum att någon tog sig tid att lyssna betyder mycket.

Så tog jag modet till mig och ringde min psykolog, för att fråga om råd och hon sa att hon inte kunde hjälpa mig utan hänvisade till sköterskorna. Så jag ringde dit och de talade om för mig att det är helt normalt att må som jag gör. Det är bara biverkningar och de går över om några veckor… *gråter*

Så jag ringde psykmott för att fråga dem om råd och sköterskan där sa att det inte alls var okej att må som jag gör och om jag fortsätter att må så här så bör jag söka akut hjälp, så det är väl vad jag får göra. Men jag vågar inte!
Hon tyckte att det lät som om jag har generaliserade ångestsyndrom, eftersom att jag inte vågar gå ut utan folk jag litar på.
Dessutom sa hon att jag helst vara tablettfri tills jag ska börja min terapi, så isåfall är det bara att stå ut, eftersom att jag ska påbörja den den 18:e.

Jag tror inte att jag behöver säga alla svärord som cirkulerar i mitt huvud just nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är totalt hopplös… Hon på psyk sa att Xanor lindrar för stunden, men inte under hela dagen. Vilket förklarar varför jag mår som jag gör, eftersom att timmarna efter att jag tagit dem så mår jag hyfsat, men efter ytterligare så smyger sig ångesten på och klubbar ner en bakifrån.

Förbannadejävlapissångesthelveteskit!!!!!!!!