Etikett: panikångest

Provresultat

- Susanna

I förra veckan fick vi provsvaren och det visar sig att Bibic har struma (hypertyreos). Så nu är det att medicinera varje dag och om ca 1 månad ska han tillbaka för att se hur värdet ligger. Skönt att det var det och inget annat tråkigt. Inte för att det är roligt med struma heller, men det är iallafall bättre än andra diagnoser som vi kunde räkna bort. Han är dessutom väldigt enkel att medicinera och inte alls så bråkig som jag trodde att han skulle vara, men pillrena är väldigt små som tur är.

Annars så har ångesten smugit sig på igen. Jag tror jag vet varför… ska till psykologen för ett oväntat kompletterande besök i veckan (jag ogillar verkligen oväntade saker)och sedan är det dags för kattutställning i helgen. Det är bara Gurkan som ska ställas och jag hoppas, hoppas att allt går som jag planerat. 🙂 Ser fram emot det väldigt mycket, trots att jag får ångestattacker över saker jag tycker är roliga egentligen. Det är väl det som är det jobbiga i det hela. Har funderat på att kontakta läkaren och diskutera min dos, men om hon sköter sitt jobb som hon ska, så borde hon höra av sig själv snart…

Sedan är jag ju en sådan person som inte vill störa i onödan. Dessutom så vill jag inte bli tröttare än vad jag redan är… förutom inatt när jag inte kunde sova alls. Mysko det där med sömnen. Fick jag, så skulle jag nog sova dygnet runt… fast jag har jättesvårt att somna. Så det är lite strul med den. Har försökt att vända på det men det går bara inte. Och om jag skulle höja dosen på min medicin är jag rädd att jag skulle bli mer zombielik än vad jag redan är…

Men så här dags är jag pigg. När man egentligen ska ligga och sova redan… så det dröjer nog några timmar inatt också.

Insomnia

- Susanna 1 Comment

Har så svårt att sova. Häromnatten fick jag panikångest när jag skulle sova. Har fått panikångest tidigare, men detta var det läskigaste jag varit med om. Hela jag darrade, skakade liksom inifrån. Som inälvorna höll på att lägga av. Har känt så tidigare men inte alls i den grad som nu. Riktig läskigt var det men jag somnade till sist.

Sen dess går jag med förväntansångest. Det är snart jul, men jag bryr mig inte. Ingenting bryr jag mig om egentligen, så då får man istället låtsas att man gör det. Så det gör jag nu. Låtsas att allt är så jävla bra, fast jag själv sitter fast i ett mörkt och kallt jävla avgrundshål. Vet inte hur jag ska ta mig ur. Vet bara att jag inte vill ha det så här. Och jag är rädd att göra något åt det också. Onda cirklar och jag är ingen bra kombination.

Låg och grubblade hela natten till idag. Jag vill inte leva om det ska vara så här. Men jag vill inte dö. Jag måste leva för mina barns skull… måste!
Men vad är det för liv att må så jävla dåligt… är det så mitt liv ska se ut i resten av mitt liv så vet jag inte om det är värt det. Måste det vara så jävla invecklat?
Så fort jag försökte slappna av började jag hyperventilera och så var det igång.

Jag skulle aldrig ta mitt liv, för det första är jag för rädd och för det andra så är det inte det jag vill. För det tredje så skulle jag aldrig utsätta min familj för det och för det fjärde så vill jag inte dö. Jag vill bara må bra. Är det för mycket begärt? Vad är det egentligen som jag har gjort för att förtjäna att må som jag gör?

Utåt sett ser jag nog mest trött ut idag, men inombords är det ett kaos utan dess like…

Shit

- Susanna 4 Comments

Sitter och googlar på alla mina olika symtom och blir faktiskt lite smått mörkrädd. Inte nog med att jag först varit ganska anti mot vaccinering av baconsnuvan, har jag nu tvärvänt. Klart jag ska vaccinera mig. För tänk om… tänk om jag faktiskt själv ÄR i riskgruppen fast ingen läkare vill/har lust att ta mig eller mina symtom på allvar. Jag menar, det är ju inte så att jag inte har försökt… Malva är redan vaccinerad en gång, hon ÄR ju berättigad den eftersom hon ligger inom riskgruppen. Så idag ska vi försöka få till en vaccination…

Nåväl, som en del vet har jag misstänkt ganska länge nu att jag lider av IBS – men då jag inte får komma till läkare och bli undersökt ordentligt så får jag väl försöka luska på egen hand. Enligt mina symtom kan jag ha antingen IBS, Chrons, Ulcerös kolit eller magsår. Eller så är jag “bara” utbränd. Eller hypokondriker…

Vi kan börja med det ständiga illamåendet. Reumatologen trodde att det berodde på att jag fått biverkningar på Xanor, vilken jag ätit nu i många år. Själv tror jag inte så mycket på den versionen… Men som sagt jag är ju ingen läkare. Kollade sköldkörteln för något år sedan, och har kollat för diabetes. Båda två har jag fått negativa svar på. Mår illa mer eller mindre konstant. Kräks inte, men det känns ibland som jag ska göra det… Kväljningar, klump i halsen och ja, dagligen illamående som inte går över. Äter Postafen och tuggar Calma varje dag. Testade negativt för celiaki (glutenintolerans) förra veckan (hemtest).

Sedan en tid tillbaka, tror det var redan i somras upptäckte jag något konstigt på mina tånaglar. Det ser nästan ut som om jag har dubbla naglar…
Ingen läkare har brytt sig om det heller… fast jag varit orolig över det.
De ser helt vidriga ut – ärligt talat. Jag gissar dock på att det rör sig om någon vitaminbrist, eftersom att jag får mina “anfall” och inte kan tillgodogöra mig något av det jag äter eller dricker. Har börjat ta extra vitaminer varje dag så jag hoppas att det ska bli bättre. Men om det är sådana där linjer, som det nästan inte finns några artiklar om på svenska, så kan dessa bero på bl a invärtes sjukdomar… så det låter ju inte så kul direkt.

Sen har vi ju magen, det är ett helt kapitel för sig. I perioder är den lugn och stabil. Med perioder menar jag 3-4 dagar… Ibland kan jag äta vad jag vill och må bra, nästa gång jag äter samma sak får jag akut ont i magen och måste springa till toan innan jag knappt har svalt. Andra dagar, är jag istället förstoppad av samma mat. Är gasig som bara den, magen leker åskväder, bullrar och har sig.

Men om någon vill leka doktor eller ge sig på en gissning så kommer mina symtom i en lista:

  • illamående
  • växlande diarré, “normal” avföring, förstoppning
  • magont i övre och nedre delen
  • magknip
  • akuta toalettbesök i samband med måltid (oavsett vad jag äter – dock inte alltid, men ofta)
  • uppkördhet
  • svullen mage
  • minskad aptit
  • känner ingen direkt hunger  (varierar dock)
  • ingen viktnedgång (står stilla)
  • ont under höger och vänster revbensbåge (fram och bak)
  • sveda i magen
  • klumpkänsla i halsen (har dock ej sura uppstötningar eller halsbränna)
  • halsen känns tjock
  • svårt att rapa
  • torra slemhinnor
  • psoriasis
  • ledvärk (med värmeökning + svullnad trots medicinering)
  • ångest
  • panikångest
  • depression
  • oro
  • mardrömmar
  • trötthet (spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover)
  • hemorrojder (visserligen haft sen sista graviditeten av & till)
  • konstiga tånaglar
  • gaser
  • irritation
  • frossa/fryser lätt
  • svettningar/vallningar
  • stickningar/domningar/myrkrypningar/ karpaltunnelsyndrom
  • yrsel
  • fetma
  • ljud/pip i öronen (ibland)
  • ringar under ögonen
  • migrän med aura
  • glasbubblekänsla
  • hjärtklappning
  • okoncentrerad
  • spända muskler (hela jag är spänd)
  • kramp
  • urinträngningar (kan iofs bero på den mängd medicin jag petar i mig)
  • kraschat självförtroende
  • tappar tråden/glömsk
  • nedstämd, gråter lätt
  • synstörningar
  • klarar inte av stress
  • balansproblem (känns som om jag lutar ibland)
  • håravfall
  • minskad lust, orkar inte göra ens de enklaste sysslorna
  • låtsas utåt att allt är bra fast jag mår skit (orkar inte förklara varje gång)
  • noll motivation
  • tänker/grubblar/funderar för mycket
  • och en massa annat som jag inte kommer på just nu.

Jag kan inte säga att jag är fysiskt stressad. Däremot mentalt, vilket kanske beror på min ångestproblematik, men det blir inte bättre. Jag grubblar JÄMT och när jag försöker komma underfund med vad det egentligen beror på så kör jag fast. Jag är som en dator som bara står och tuggar… Jag har ingen direkt tid för återhämtning, om det nu skulle röra sig om stress/utbrändhet eftersom att jag, som sagt, grubblar jämt. Hade det varit fysiskt så hade det varit så mycket lättare. Jag kan ju inte stänga av hjärnan liksom.

Fick dock ett tips på att försöka föra dagbok  för att se vad det är som utlöser stressen… så det kommer väl ett par inlägg om det när jag har ork. Det är ju ingen idé att vända sig till vårdcentralen, för jag är ju bara ett hopplöst fall… iallafall känns det så.

Normalt

- Susanna 1 Comment

Nu är det något som händer igen…
Det började för några dagar sedan med illamående samt migrän. Därefter fick jag en slags panikattack i kroppen. Kroppen visade symtom, men jag kände inte av det mentalt. Skönt tänkte jag, då kanske jag håller på att “tillfriskna”… eller något vet jag att jag tänkte. Sedan ökade migränen och nu, nu är jag på helspänn.
Vaknar mitt i nätterna med ett otroligt illamående samt svettningar. Vaknar på morgonen med illamående, tar en Xanor och sen är det lungt i några timmar.

Nej, jag är inte gravid.

Men det är oerhört störande detta. Jag vill ju kunna fungera normalt. Vad nu än det är.
Undrar vad mitt undermedvetna pysslar med egentligen.

Låtsas att det regnar

- Susanna

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.