Har länge tänkt att få ur mig det där som hände 2012. Det är bara jobbigt att börja… men det är dags nu.

En del människor tycker att jag har gjort fel. Och det har jag nog. Men det är mitt liv. Låt mig göra mina misstag. Jag kräver inte att någon ska förstå, det gör ingen. För ni är inte jag.

Jag har mina orsaker till varför jag gör på ett annorlunda sätt. Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag är inte längre den naiva tjejen som jag var för två år sen. Jag är bra mycket starkare nu än då. Även om det fortfarande är ruskigt jobbigt emellanåt. Men, det får ta den tid det tar. Låt mig leva mitt liv på mitt sätt. Och jag behöver inga pekpinnar. Jag är rätt duktig på att straffa mig själv ska ni veta.

Nåväl. Lämnar inte ut det allra gottigaste till de som använder det emot mig. Som sagt. Har lärt mig den hårda vägen.

Det är svårt att lära gamla hundar sitta, brukar det ju heta. För mig är det att jag aldrig lär mig läxan.

Det finns folk i min närhet som säger att jag kan lita på dem, sedan bevisar de motsatsen. Gång på gång på gång… och jag ger dem fler chanser än de flesta skulle.
Kan säga att efter idag är det slut på det. De lär förmodligen undra varför jag inte berättar något privat till dem mera. Varför ska jag göra det? Vi är återigen på samma ställe där man pratar bakom ryggen på mig istället för TILL mig. Fråga själv så kanske du får veta! Fast nej, föressten. Glöm det, ni förstörde just för er själva. Ni kan få fortsätta spekulera och undra, det har ju gått så bra hittills. Jag kommer aldrig öppna mig för er igen. Grattis!

Fast jo, det finns faktiskt minst två personer som jag KAN lita på. Där stannar saker jag har sagt i förtroende. Tycker om er massor! <3

Att spendera en hel helg med sig själv och naturen får en (iallafall mig) att se klarare på saker och ting. Jag har insett tex att jag varit grymt jobbig den sista tiden. Försökt att få andra att förstå mig, men det gör de ju aldrig, men ändå fortsätter jag att försöka. Helt idiotiskt och meningslöst.

I två dygn har jag funderat, reflekterat och äntligen accepterat läget. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare, men jag är iallafall medveten om vad jag har gjort fel. Jag har försökt att lita på människor, igen. Tänkt att, “den här gången kommer det bli annorlunda”. Men nej, det gör ju aldrig det.  Lär mig aldrig den läxan tydligen efter som den upprepas konstant.

Men nu  har det hänt något. Nu är jag iallafall medveten om vad problemet är. Och det känns väldigt bra, samtidigt som att jag troligen aldrig någonsin kommer öppna mig mer inför någon. Men man lär sig så länge man lever heter det ju. Och det kan låta trist, men jag skärmar hellre av mig än att må så dåligt som jag gjort de senaste veckorna. När livet är så svart att man önskar att man bara somnade och aldrig vaknade, när den känslan kommer varje dag, i flera veckors tid. Då är det något som är helt galet.

Jag har begått så många misstag, för att jag litat för mycket på människor som påstår sig stå “på min sida”. Kommer jobba på det, med allt jag har. Om jag så måste stänga av och koppla bort människor i min närhet, så kommer jag att göra det. Tro mig.