Att spendera en hel helg med sig själv och naturen får en (iallafall mig) att se klarare på saker och ting. Jag har insett tex att jag varit grymt jobbig den sista tiden. Försökt att få andra att förstå mig, men det gör de ju aldrig, men ändå fortsätter jag att försöka. Helt idiotiskt och meningslöst.

I två dygn har jag funderat, reflekterat och äntligen accepterat läget. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare, men jag är iallafall medveten om vad jag har gjort fel. Jag har försökt att lita på människor, igen. Tänkt att, “den här gången kommer det bli annorlunda”. Men nej, det gör ju aldrig det.  Lär mig aldrig den läxan tydligen efter som den upprepas konstant.

Men nu  har det hänt något. Nu är jag iallafall medveten om vad problemet är. Och det känns väldigt bra, samtidigt som att jag troligen aldrig någonsin kommer öppna mig mer inför någon. Men man lär sig så länge man lever heter det ju. Och det kan låta trist, men jag skärmar hellre av mig än att må så dåligt som jag gjort de senaste veckorna. När livet är så svart att man önskar att man bara somnade och aldrig vaknade, när den känslan kommer varje dag, i flera veckors tid. Då är det något som är helt galet.

Jag har begått så många misstag, för att jag litat för mycket på människor som påstår sig stå “på min sida”. Kommer jobba på det, med allt jag har. Om jag så måste stänga av och koppla bort människor i min närhet, så kommer jag att göra det. Tro mig.