Igår natt sov jag hos syrran. Hjälpte henne att städa i hennes lägenhet… Det var inte vackert vill jag lova. Hon har inte varit hemma på över en månad, men hennes ex och ena hunden… Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Jag tycker att vi har stökigt, men vi har som hon berättat när hon typ varit hemma och vänt, kliniskt rent om man jämförde.
Hundkiss + oboypulver + kaffepulver intorkat i golven, öppnade konservburkar lite här och var, papper överallt, kartonbitar överallt, kläääääder, böcker, disk överallt… och då menar jag inte bara i köket, utan upp och ner i soffan, under soffan, på golvet…, bestick lite här och var. Jaa, det var iallafall ett tydligt tecken på att en kille inte klarar sig utan en tjej som plockar upp efter honom. Inte för att jag eller hon är världens hemmafruar, men det där… Jag kan inte ens sätta ord på det. Det närmsta jag kan komma i beskrivningen är rivningsobjekt… Och detta är alltså en etta… Allt skräp bara i hallen blev en stor svart sopsäck. Så ni kan ju försöka föreställa er. Jag har dokumenterat med kameran såklart.

Igår var jag modig. Jag var hos frisören. 😉
Ni som sett mig vet att jag hade långt hår, typ till midjan… nu är det borta.
Håret är nu på det längsta stället till axlarna, det är urtunnat, uppklippt och jag är såååå nöjd!
Igår kväll när jag kom hem färgade jag det också, så nu är det rött. 🙂

Jag känner att jag är på gång. Jag mår så bra. Jag känner mig fin. Jag känner mig ännu finare med smink, vilket har blivit min nya hobby. Att köpa smink menar jag. Håret är så fint, allt det slitna är borta och det är så skönt.

Häromdagen var jag föressten och köpte en ny tröja, och igår gick vi till Hon & Han i Lindesberg (där syrran bor) och så blev jag ruinerad. Köpte en asiatisk lampa och och och… tusen andra saker. 😉 Shop-a-holic, det är jag det. Men skillnaden nu är att jag shoppar saker för att göra det fint, eller för att göra mig fin, inte impulsköper bara för att jag är nere.

Jag tror att kominationen medicin och att syrran och jag har kommit varann så nära har bidragit till att jag mår som jag gör just nu. Jag kommer att hålla kvar i den känslan så länge jag kan, för vem vet när det vänder? Inget jag tänker bry mig om nu iallafall.

Det märks så väl på mig att jag mår bra av att ha min syster och hennes hund hos mig. Inte nog med att jag gått ner i vikt efter alla dagliga rundor men hunden, jag har börjat intressera mig för mitt yttre också. Idag har jag till och med sminkat mig, utan anledning. Jag kollar efter smink att köpa och ska kapa mitt hår. Jag känner att jag behöver något nytt! Har inte mått så här bra på lååååång tid! Känns skönt! Ove syns inte till heller… han är ute och polar med syrrans ”Berit”.

Måste dock prata med min läkare angående mina lugnande. De är FÖR lugnande. Jag vaknar inte av något. Tar jag dem inte på kvällen vaknar jag av att Mojo skäller på brevbäraren, eller när mitt alarm på mobilen ringer (väckarklocka), men när jag tar dem hör jag ingenting… jag är typ halvdöd… så onekligen fungerar de, men är ett stressmoment när man vaknar 14:30 och inser att man ska hämta barnen på dagis 15:00… Panik med andra ord. Och sen att jag vänt på dygnet är ju inte direkt nån höjdare heller… men men, sånt är livet. Jag är en nattmänniska, bara att inse.

Jag är kääär!
Jag är så kär, han är sååå söt och go och rar. Kramgo och alldeles, alldeles underbar!
Jag talar förstås om Mojo, denna underbara lilla sötis. VILL HA!!
När man är med honom så kan man aldrig tro att han varit en gatuhund. Han är tillgiven, bra mot barnen och andra djur, och mot oss ”stora” människor.

Han (och syrran) har bott här hos oss en tid och han är så perfekt! När syrran ger sig ut på diverse bravader (*censur*) så får han stanna hos oss. Och det funkar jättebra!

Tyvärr så får ju jag aldrig någon egen Mojo, men jag ska sponsra några hundar istället. Gör det du också!