Månad: mars 2006

Nu är det av!

- Susanna 3 Comments

Igår natt sov jag hos syrran. Hjälpte henne att städa i hennes lägenhet… Det var inte vackert vill jag lova. Hon har inte varit hemma på över en månad, men hennes ex och ena hunden… Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Jag tycker att vi har stökigt, men vi har som hon berättat när hon typ varit hemma och vänt, kliniskt rent om man jämförde.
Hundkiss + oboypulver + kaffepulver intorkat i golven, öppnade konservburkar lite här och var, papper överallt, kartonbitar överallt, kläääääder, böcker, disk överallt… och då menar jag inte bara i köket, utan upp och ner i soffan, under soffan, på golvet…, bestick lite här och var. Jaa, det var iallafall ett tydligt tecken på att en kille inte klarar sig utan en tjej som plockar upp efter honom. Inte för att jag eller hon är världens hemmafruar, men det där… Jag kan inte ens sätta ord på det. Det närmsta jag kan komma i beskrivningen är rivningsobjekt… Och detta är alltså en etta… Allt skräp bara i hallen blev en stor svart sopsäck. Så ni kan ju försöka föreställa er. Jag har dokumenterat med kameran såklart.

Igår var jag modig. Jag var hos frisören. 😉
Ni som sett mig vet att jag hade långt hår, typ till midjan… nu är det borta.
Håret är nu på det längsta stället till axlarna, det är urtunnat, uppklippt och jag är såååå nöjd!
Igår kväll när jag kom hem färgade jag det också, så nu är det rött. 🙂

Jag känner att jag är på gång. Jag mår så bra. Jag känner mig fin. Jag känner mig ännu finare med smink, vilket har blivit min nya hobby. Att köpa smink menar jag. Håret är så fint, allt det slitna är borta och det är så skönt.

Häromdagen var jag föressten och köpte en ny tröja, och igår gick vi till Hon & Han i Lindesberg (där syrran bor) och så blev jag ruinerad. Köpte en asiatisk lampa och och och… tusen andra saker. 😉 Shop-a-holic, det är jag det. Men skillnaden nu är att jag shoppar saker för att göra det fint, eller för att göra mig fin, inte impulsköper bara för att jag är nere.

Jag tror att kominationen medicin och att syrran och jag har kommit varann så nära har bidragit till att jag mår som jag gör just nu. Jag kommer att hålla kvar i den känslan så länge jag kan, för vem vet när det vänder? Inget jag tänker bry mig om nu iallafall.

Makeover

- Susanna 1 Comment

Det märks så väl på mig att jag mår bra av att ha min syster och hennes hund hos mig. Inte nog med att jag gått ner i vikt efter alla dagliga rundor men hunden, jag har börjat intressera mig för mitt yttre också. Idag har jag till och med sminkat mig, utan anledning. Jag kollar efter smink att köpa och ska kapa mitt hår. Jag känner att jag behöver något nytt! Har inte mått så här bra på lååååång tid! Känns skönt! Ove syns inte till heller… han är ute och polar med syrrans “Berit”.

Måste dock prata med min läkare angående mina lugnande. De är FÖR lugnande. Jag vaknar inte av något. Tar jag dem inte på kvällen vaknar jag av att Mojo skäller på brevbäraren, eller när mitt alarm på mobilen ringer (väckarklocka), men när jag tar dem hör jag ingenting… jag är typ halvdöd… så onekligen fungerar de, men är ett stressmoment när man vaknar 14:30 och inser att man ska hämta barnen på dagis 15:00… Panik med andra ord. Och sen att jag vänt på dygnet är ju inte direkt nån höjdare heller… men men, sånt är livet. Jag är en nattmänniska, bara att inse.

Min nya kärlek…

- Susanna 2 Comments

Jag är kääär!
Jag är så kär, han är sååå söt och go och rar. Kramgo och alldeles, alldeles underbar!
Jag talar förstås om Mojo, denna underbara lilla sötis. VILL HA!!
När man är med honom så kan man aldrig tro att han varit en gatuhund. Han är tillgiven, bra mot barnen och andra djur, och mot oss “stora” människor.

Han (och syrran) har bott här hos oss en tid och han är så perfekt! När syrran ger sig ut på diverse bravader (*censur*) så får han stanna hos oss. Och det funkar jättebra!

Tyvärr så får ju jag aldrig någon egen Mojo, men jag ska sponsra några hundar istället. Gör det du också!

Ove

- Susanna 5 Comments

Nu är han här och stör igen. Ove alltså. Ångesten Ove. Skulle jag säga bara att jag har ångest så mår jag dåligt för ordet ångest är för mig ångestframkallande. Ove är ju ett namn oh det är lättare att säga att “Ove är här” istället för “Hörru,nu har jag ångest”. Jag undrar hur många som egentligen har namn på sina “ångestar”… Jag är inte schizofren, för jag hör inga röster. Ove pratar ju inte med mig, jag känner bara ångesten.

Häromdagen fick jag namn på min fobi, efter att ha läst lillsyrrans Solo. Emetofobi. Hittade deras hemsida och anmälde mig såklart. Men jag har inte vågat gå in och kika i forumet ännu, jag misstänker ju vad som diskuteras…

Denna helg är vi hundvakt åt Mojo, lillsyrrans hund, medan hon är i Motala och släpper loss. Det är hon värd. Hon bröt upp från ett långt förhållande i veckan och behöver få vara lite ifred. Hon bor hos oss tills hennes ex har flyttat, vilket han gör den 1/4. Kanske är det därför jag har ångest nu, känns så tomt utan henne. Saaaaaknar!

Du ska veta att du alltid är välkommen att bo här så länge du vill, även om det kanske inte känns så! Älskar dig!

Psykologbesök

- Susanna 1 Comment

Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.

Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?

Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?

Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att “komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.