Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.
Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?
Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?
Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att “komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.
Jag håller med din mamma. Psykologen håller på att känna in dig. Hon kommer förmodligen kunna hjälpa dig hitta verktyg som kan hjälpa dig minnas. Allt kommer inte ske över en natt, min vän. Det kan ta lång tid, så försök att ställa in dig ppå det. Och hon har ju rätt (och hur många gånger har jag sagt åt dig att du jobbat en hästväg redan på egen hand 😉 ), du är otroligt duktig som kommit så långt själv, men detta att du inte minns vad som hänt gör nog att hon vill ta det försiktigt. Det behöver ju inte vara något allvarligt hemskt som hänt, men det kan det ju vara och det gör det ju inget direkt om ni lärt känna varandra lite när det släpper loss eller hur, både för din och ehnnes skull.
Om du fortfarande känner att du inte trivs med henne efter några träffar (3-4 st) tycker jag att du ska ta upp det med henne. Kanske kan hon hjälpa dig hitta ngn som personkemin stämmer bättre med. Det är hennes jobb och är ju i hennes intresse också, så om det är så ska du inte vara rädd att ta upp det med henne. Men jag hoppas och tror att om du ger det lite tid så kommer du känna dig trygg med henne. Kom ihåg bara. HON kommer inte kuna lösa dina problem, men hon ska fungera som ett bollplank, hjälpa dig hitta nycklar och framför allt LYSSNA på allt du pratar eller svamlar om. Hennes jobb är att höra sådant som du säger men som du kanske inte själv hör eller förstår och sedan försöka återkoppla det till dig i lagom takt, som du klarar av.
Och gissa om du kommer vara gråtfärdig, matt och totalt slut efter dina besök hos psykologen. Det hör till. Plötsligt en dag kommer du känna att du inte behöver henne längre och då är du klar, i alla fall för ett tag. Men förhoppningsvis har hon då hjälpt dig hitta så många nycklar till dig själv så nästa gång om det nu blir en nästa gång, som depressionen nalkas så känner du igen tecknen och kan hjälpa dig själv i tid, eller söka hjälp igen innan det går för långt. Det är i alla fall min erfarenhet.
1000 tals kramar till min älsklings-Susanna som är en av världens starkaste tjejer utan att veta om det själv.
P.s. Lästips på Meranda… Kanske en ängel… Det är min övertygelse och det som burit mig genom nästan all skit som jag gått igenom och kännt. Se “Himmel över Berlin” så förstår du vad jag menar. Du har en ängel som går bredvid dig hela tiden och SER dig. D.S.