Jag är så irriterad och jag vet inte varför. Troligen PMS. 🙁
Är det inte ungar som gnäller och gnatar är det kunder som tycker att det är för svårt att sära på två olika personers svar, som för övrigt är identiska…
Jag kanske ska gå och lägga mig och dö bara, men se det fick man ju inte…
.. eller typ. Jag är fortfarande förbannad så fort jag tänker på incidenten imorse, så jag försöker undvika att tänka.
Jag skrev i min ”varför är jag som jag är”-bok för jag var tvungen att få ut det, men det slutade bara med att jag störtgrinade. Man kan ju undra vad det är för fel i huvuvet på mig…
Återigen fick jag mig en redig utskällning av vår granne, och visst jag förstår honom på sätt och vis, men han måste väl inte vara så förbannat otrevlig och rent av elak? Om man nu stör sig på något kan man väl vara vänlig och tala om det istället för att bara kasta skiten i ansiktet på en? Jag blev helt chockad och bara svalde. Jag blir så förbannad på mig själv för att jag bara sväljer allt och inte argumenterar med honom.
Han kommer såklart att be om ursäkt för att han brusade upp, det gjorde han ju sist… men just nu så kommer mitt svar att låta i stil med att jag inte tycker att det är acceptabelt att bete sig på det sättet hur mycket man än störs, utan man kan faktiskt vara trevlig OCH framföra det man stör sig på utan att vara elak och dryg! Eller så kommer jag bara ignorera honom… jag tål faktiskt inte hur mycket som helst!
Tyvärr är alla inte så perfekta som han. Och visst han kanske hade en dålig dag – men det hade jag med!! Och inte fan attackerar jag honom för det! Eller jag kanske ska dra upp alla saker jag stör mig på hos dem?!
Jag har förstått att det är något med mig som han stör sig på, för han hävdade att han hade stört sig på detta ett tag nu, men han har inte tagit upp det med Erik heller… Men mig kan man minsann hacka på!
Jag blir så förbannad på mig själv för att jag är den jag är! Jag vill också kunna komma med mothugg!
Han hävdade att de andra grannarna också hade störts… men är han nån jävla polis som måste föra allas talan? Funderar allvarligt på att lämna en lapp i grannarnas brevlådor (förutom hans) och skriva nåt typ:
Hej,Vi har fått höra att vi stör er andra och ville bara säga att om ni har synpunkter kom gärna till oss med dem på en gång. Det går bra att lämna en lapp i brevlådan om ni vill vara anonyma.
För om det är så att vi stör så in i helvete så vore det ju bra att få veta det innan ”farbror polis” måste prata med oss själva, för ingen annan vågar.
Saken är ju den att man själv inte vet vad det är man gör för fel, förrän man får det kastat i ansiktet.
Men jag ska undvika att gå ut, undvika att existera… så han blir nöjd.
Det där om att livet inte är rättvist.
Men jag var redan inställd på svaret, det behövs inte tas några prover alls. Symtomen är klockrena.
I söndags kissade Wea (honkatten) blodblandat och var hängig, igår mådde hon perfekt och var som hon brukar. Idag var hon lite hängigare igen så vi tog henne till en drop-in veterinär som konstaterade det vi redan visste. Njursvikt så det skriker om det. Som sagt, jag är inte förvånad då det är hon som är mamma till de andra katterna som gått bort just pga detta.
Visst är det tråkigt och veterinären kunde inte lova hur lång tid hon har, men att hon var alldeles för frisk för att tas bort i dagsläget. Hon är som hon brukar: busig, kelig, äter och dricker, men hon är trött… men så är hon snart 9 år också.
Ett liv utan henne är för mig otänkbart, men inget djur lever för evigt och jag får vara tacksam för alla dagar jag har haft och kommer att få med henne.
Fan då. Nu gör det ont.
Så jag blir helt skakig.Vi har endometrios i släkten och nu är det dags känner jag. Jag har inte alltid ont vid mens, utan ibland. Som nu. Men man blir tyvärr aldrig förvarnad. När jag var 17 fick jag superont och fick åka in och operera bort en cysta. Tack och lov har det inte påverkat mina chanser att bli gravid, eftersom att jag har två små illbattingar. 😉 Inte för att jag ska ha fler barn, men skulle hemskt gärna slippa detta. Dessutom så använder jag ju hormonspiral, vilket ska göra att man inte får mens. I mitt fall stämmer inte det.
Igår var en sån där dag som man helst vill slippa. Ove kom och gick. Det började på eftermiddagen och på kvällen fick jag ögonmigrän som utvecklade sig till ”riktig” migrän. Inte så skönt nej. Har sovit av och till sedan klockan 22:00 igår kväll och vaknade med ett ganska så normalt huvud, om än lätt huvudvärk. Och sen sätter detta in. Dumma onda!
Sen har han spökat för mig, Ove alltså. Han säger att jag har både hjärntumör och livmodercancer. Jag försöker dock inte lyssna på honom eftersom att jag har haft så här så länge jag kan minnas. Men sen byter han inrikting och börjar hävda en massa andra saker.
Jag har slutat tagit min medicin, för jag känner mig stark utan den. Jag vet att jag klarar mig utan den! Det ska gå!
Har inte tagit lugnande på flera månader och jag har mått superbra! Han kommer bara när jag har ont nuförtiden. Igår sprang han visserligen omkring i bröstet och härjade men jag kör med operation ignorering och säger åt honom att jag vet att han inte finns egentligen och att han bara finns i mitt huvud. Kanske blev han arg och gjorde så jag fick migrän… 😉
Iallafall, jag har gått och funderat på en annan sak nu i flera veckor. Har pratat med en tjej på nätet om det och hon svarade ”vad har du att förlora” och jag har tänkt och tänkt… Jag har egentligen inget att förlora på det utom att det blir feltolkat – igen. Jag måste sätta mig och kladda ner nåt innan jag skickar det.
Personen jag var då och personen jag är nu är inte samma. Eller, jag är ju samma person, men då mådde jag piss om det nu är någon ursäkt. Jag vet att en vän sa till mig att just då kanske jag inte var redo för vänskap och jag tyckte ärligt talat att hon hade så fel man kan ha. Idag vet jag att det var så. Hon är så klok den kvinnan!
Nåväl, detta är en blogg och ingen novell. Jag återkommer med mer info när jag har gjort det jag ska. 😉
Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.
Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?
Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?
Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att ”komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.