Kräkfobi, illamåendefobi, (bacillskräck?) är vanligt förekommande och rangordnas enligt en brittisk sammanställning som 5 eller 6 i vanlighet bland fobierna. Trots detta är den okänd, få läkare och terapeuter känner till kräkfobi. För andra fobier finns väl utarbetade metoder för bot, beteendeterapi och kognitiv terapi brukar fungera bra.

Kräkfobi däremot lyder delvis andra lagar och är också ofullständigt förklarad. Sannolikt påverkas den som har kräkfobi av ett område i hjärnan som är kopplat direkt till överlevnadsinstinkten. Den katastrofberedskap som emetofobikern utsätts för kan inte påverkas på samma sätt som vid andra fobier, vilka brukar kunna släckas ut. Kräkfobin påverkar föreställningar och kropp och en ström av katastrofbilder och katastroftankar aktiveras till ett varnande flöde. Detta har sannolikt haft ett överlevnadsvärde från evolutionens synpunkt. I dag, med vårt skyddade liv, är detta varnande flöde dock inte funktionellt. Andra fynd talar för en sårbarhet för illamående som orsakas av en neurofysiologisk svaghet med en överkänslighet för sådant som kan ge balansproblem på knappt märkbar nivå.

En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är.

Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier.

Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi väljer ju inte detta utan får slåss mot ett sinne/en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda av motsvarande. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.

Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv terapi i kombination med beteendepåverkan.

Hur yttrar sig kräkfobi?
Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illamående eller kräkningar. Kräkfobi kan vara baserad på (panik)ångest, ibland i kombination med andra fobier och/eller baserad på fysiskt illamående vilket mycket lätt kan aktiveras.

Följande punkter är vanliga yttringar:
· Känslig mage, direkt koppling mellan tanken “jag är smittad” och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm.
· Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka.
· Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
· Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks.
· Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående.
· Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara.
· Känslor av genans och skam inför att må illa när att andra ser på, strategier som syftar till att ha reträttplaner klara.

Till det yttre är emetofobikern vanligen välfungerande och lyckas också dölja fobin för arbetskamrater och andra. Många kan leva med en partner som inte vet om fobin.

Varför får man kräkfobi, vilka drabbas?
I vissa fall kan en tidig situation beskrivas som utlösande faktor, men det tycks inte finnas någon gemensam förklaring. Samverkande faktorer kan vara anknytningsmönster, d.v.s. hur trygg den tidiga relationen mor-barn varit, sårbarhet, förebilder (föräldrar) med liknande problematik, kanske också en neurologisk avvikelse som kan drabba balansorgan.

Källa: Emetofobi.se