Åh, så vaknade man med att det kliar i halsen, i örat, näsan är täppt och man får ont i bröstet när man andas. Nu är det min tur alltså. Malva har varit dålig hela veckan. Idag har hon feber igen. Jasmine klagade över att det kliade i halsen igår. Bara att vänta där alltså. Men bättre att ta hand om det nu så de kan få börja dagis och skola. De hinner nog bli sjuka under dagis- och skoltiden iallafall, men det vore ju trevligt om de hann börja där. Men mest synd är det om mig, som är sjuk och måste hålla ordning och reda här hemma, fast det enda man vill är att gå och vila. Tack för att det finns Alvedon!

Men är det inte typiskt egentligen?
Här har jag gått och längtat i flera veckor efter en fest en kompis har i helgen. Och så går ungen och blir sjuk… och sen jag själv. Livet är inte rättvist! Jag vill ju så gärna gå, men min kropp säger annat. Dumma förkylning!

Nej, det är ingen fara med mig. Nu mår jag ganska hyfsat igen.

I måndags var det inskolning på fritids där Jasmine ska gå. Eftersom att vi bor ganska nära skulle Erik skjutsa oss med bilen på morgonen. Jasmine skulle börja 09:30 så vi gick ut vid kvart över. Då vägrade bilen starta!!! Det har typ aldrig hänt förut. Så det blev till att gå till skolan. Det var väl iofs inte så farligt, mer än att vi kom 20 minuter försent. Det tar ca 5 min med bil och 35 min att gå. Självklart glömde jag min mobil hemma i all hast, så vi fick gå hem också. Det var inte uppskattat av en liten tjej.

När vi väl kom hem, och jag var kissnödig som en tok, då var dörren såklart låst! Innan vi gick frågade jag Erik om jag skulle ta med mig mina nycklar, men han sa att jag inte behövde för han var ju hemma…
Tittar på parkeringen. Ingen bil, men tänkte att den är nog inlämnad på lagning. Sen ser Jasmine att min cykel är borta. Fattas ju bara det, att någon skulle stjäla den.

Men den var inte stulen. Erik hade tagit med den och Malva till cykelaffären för att köpa en cykelkärra som vi pratat om. Så nu kan jag ta med dem båda till skolan och dagis. Testade den igår, och huuu.
Jag har inte cyklat på nästan 8 år!! Taskig balans och ingen som helst koll på var jag har mig själv.
Men det reder sig nog i sinom tid. Dessutom får jag se det som så att går jag inte ner i vikt nu, så gör jag det aldrig.

Nu märker man att hösten är nära, för jag går omkring med ständig huvudvärk.
Det enda som hjälper är att knapra lugnande… det som jag hoppades få slippa ett tag framöver. Men det går inte. Jag ligger som en fiolsträng om nätterna, har så ont i käken.
Har haft upprepade PÅ-attacker den senaste veckan. Vet ju vad det handlar om så jag fattar inte varför jag reagerar som jag gör. På söndag är semestern slut och vardagen börjar igen. Men vad jag inte förstår med mig själv är att istället för att gå och spänna mig, så kan jag ju istället tänka på hur skönt det blir att få egen tid när barnen börjat skola och dagis. Men nej, det gör man inte. Blir så trött!

En annan sak som inte har med detta att göra, men ändå på sätt och vis (av vad jag läst mig fram) så lider jag av en störning… eller tvångstanke om man hellre vill kalla det så. Eller en, två fast den ena är värre än det andra.
Funderar på att göra en sajt om det för jag har inte hittat någon på svenska ännu. Jag tror att det är vanligare än vad man tror, jag har alltid gjort det men jag vet inte varför. Det är avkopplande för mig, men det gör ont till slut eftersom att jag inte slutar förrän “allt är borta”, alla “kanter”. Jag talar förstås om Skin-picking. Någon som är likadan?

Det är ganska lustigt det där. Jag och brandrök alltså.
Jag kan vakna om det brinner en kilometer bort, men vaknar inte när det brinner i mitt eget kök… Det var det som hände igår morse. Som tur var, var Erik vaken annars hade det kunnat gå illa. Och tack för att jag var tankspridd och hade lagt upp chipspåsar på spisen, det var nämligen i dem det började.

Ibland är barn billiga, men igår var Malva gratis. Hon satte på alla plattor och gick sedan därifrån. Och så smälte chipspåsarna.
Blev mycket rök och det var det Erik fick ta hand om, stackaren. Han var skiträdd. Tänkte på vad som kunnat hända.
Vi vädrade nästan hela dagen, det gick bara runt, runt. Nu är allt som det ska igen, förutom att vi har upptäckt att vi hade barnspärr på spisen, så den låses alltid numera. Och brandvarnaren är laddad med nya batterier.

Hon är vildare än Emil i Lönneberga, och då överdriver jag inte. Hennes nyfikenhet kommer att bli hennes död är jag rädd. Man kan inte lämna henne ensam, det har vi fått erfara gång på gång. Det är jobbigt att vara mamma till en klåfingrare.

Nu ska jag fortsätta baka min chokladpaj, för om några timmar kommer mamsen och systerdyster på besök.