Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.

Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?

Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?

Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att ”komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.