Kräkfobi, illamåendefobi, (bacillskräck?) är vanligt förekommande och rangordnas enligt en brittisk sammanställning som 5 eller 6 i vanlighet bland fobierna. Trots detta är den okänd, få läkare och terapeuter känner till kräkfobi. För andra fobier finns väl utarbetade metoder för bot, beteendeterapi och kognitiv terapi brukar fungera bra.

Kräkfobi däremot lyder delvis andra lagar och är också ofullständigt förklarad. Sannolikt påverkas den som har kräkfobi av ett område i hjärnan som är kopplat direkt till överlevnadsinstinkten. Den katastrofberedskap som emetofobikern utsätts för kan inte påverkas på samma sätt som vid andra fobier, vilka brukar kunna släckas ut. Kräkfobin påverkar föreställningar och kropp och en ström av katastrofbilder och katastroftankar aktiveras till ett varnande flöde. Detta har sannolikt haft ett överlevnadsvärde från evolutionens synpunkt. I dag, med vårt skyddade liv, är detta varnande flöde dock inte funktionellt. Andra fynd talar för en sårbarhet för illamående som orsakas av en neurofysiologisk svaghet med en överkänslighet för sådant som kan ge balansproblem på knappt märkbar nivå.

En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är.

Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier.

Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi väljer ju inte detta utan får slåss mot ett sinne/en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda av motsvarande. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.

Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv terapi i kombination med beteendepåverkan.

Hur yttrar sig kräkfobi?
Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illamående eller kräkningar. Kräkfobi kan vara baserad på (panik)ångest, ibland i kombination med andra fobier och/eller baserad på fysiskt illamående vilket mycket lätt kan aktiveras.

Följande punkter är vanliga yttringar:
· Känslig mage, direkt koppling mellan tanken “jag är smittad” och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm.
· Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka.
· Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
· Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks.
· Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående.
· Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara.
· Känslor av genans och skam inför att må illa när att andra ser på, strategier som syftar till att ha reträttplaner klara.

Till det yttre är emetofobikern vanligen välfungerande och lyckas också dölja fobin för arbetskamrater och andra. Många kan leva med en partner som inte vet om fobin.

Varför får man kräkfobi, vilka drabbas?
I vissa fall kan en tidig situation beskrivas som utlösande faktor, men det tycks inte finnas någon gemensam förklaring. Samverkande faktorer kan vara anknytningsmönster, d.v.s. hur trygg den tidiga relationen mor-barn varit, sårbarhet, förebilder (föräldrar) med liknande problematik, kanske också en neurologisk avvikelse som kan drabba balansorgan.

Källa: Emetofobi.se

Jag har alltid varit en ängslig/nervös person. Gått och oroat mig för småsaker utan egentligt grund. Jag bryr mig alltid om vad folk tycker och tänker om mig och saker jag gör. Jag har under förra året (2005) förstått att det jag lider av kallas Generaliserat Ångestsyndrom.

Jag har även en speciell egenhet som det inte finns så mycket information om på svenska. Jag är en skinpicker och jag vet att jag inte är ensam om det.

Första gången jag fick en panikattack visste jag inte om att det var just det.
Vi satt samlade hela familjen och tittade på melodifestivalen och helt plötsligt utan förvarning kändes det som om jag skulle svimma, kräkas och tappa kontrollen samtidigt. Hela rummet snurrade. Jag fick lägga mig ner och min sambo fick öppna balkongdörren så att jag skulle få frisk luft och efter ca 10 minuter gick det över och jag tänkte inte mer på det.

Ett år senare hände samma sak. Jag och sambon satt och tittade på en komedi och som ett blixtnedslag så upplevde jag samma sak, fast nu mådde jag så illa så att jag till och med försökte kräkas – trots att jag har spyfobi.

Några månader senare hände en, för mig traumatisk upplevelse, och efter det har livet inte varit som förr.
Den händelsen plus att jag ständigt oroar mig utlöste ångesten och efter ett besök på akutpsyk fick jag veta att jag lider av depression och ångest.
Jag äter Zoloft 100mg dagligen och Xanor Depot 0,5mg morgon och kväll. Det jag känner att jag skulle behöva är någon att prata med, men det verkar inte vara så lätt. Jag har mycket “skit i bagaget” som jag skulle behöva göra mig av med.
Men jag kämpar på ensam och tar en dag i taget.

Uppdaterat 19/6 2006: Livet känns lite lättare nu om man ser tillbaka. Jag har tagit beslutet att inte längre äta Zoloft och än så länge går det bra. Jag tar dock Xanor vid behov, om jag absolut måste. Jag går inte i terapi, men jag lär mig mer och mer om mig själv och inser att mycket sitter i huvudet – den fysiska smärtan är inte “riktig” egentligen.
Helt “frisk” är jag inte, och undrar om jag någonsin kommer att bli. Men jag får låta det ta tid så kommer det säkert att gå bra.

Uppdaterat 14/7 2006: Så brakade helvetet löst igen…