Gud vad löjlig jag är, men jag kan inte rå för det…
Först visste jag inte om jag skulle skriva ner detta just för att det är så himla barnsligt, men sen tänkte jag att ok, skriver jag det kanske jag kan släppa det sen. 😉

Jag har kommit på mig själv att vara svartsjuk. Trodde inte att det skulle drabba mig, iallafall inte så, för annars är jag svartsjuk, men inte sådär. Nu har jag funderat i flera dagar på om de ”trivs” ihop, har samma intressen (vilket jag VET att de inte har) osv. Men de pratar på icq varje kväll i flera timmar, för att han hjälper henne med en grej. Inget konstigt egentligen, men det är hans ”första” tjejvän som han haft på våra 7 år ihop, så då kanske det är naturligt att jag blir paranoid? Men hon är jättetrevlig och jag har absolut ingenting mot henne, tvärtom. Usch, jag känner mig så himla barnslig. Herregud, får han inte ens skaffa sig nya vänner utan att jag ska bli sån här…

Kanske beror det på den svacka jag är i just nu. Jag känner mig totalt värdelös och tänker tankar som att jag inte förtjänar att ha en sån fin kille som jag faktiskt har och att om han nu skulle träffa en annan så skulle jag förstå om han lämnade mig. Helt sjuka tankar, jag vet. För jag har inte gjort något (vad jag vet) som kan tänkas få honom att gå… tvärtom. För nu i veckan hade vi ett litet gräl (vilket kanske händer 3-4 gånger om året på sin höjd) och då kom det upp att han aldrig ville ”skiljas” från mig.

Men vad är det då för fel i mitt huvud? VARFÖR gör jag så här mot mig själv? Jag förstår mig inte på mig själv. Jag är totalt rubbad. Skicka iväg till psyk på stört.

Igår vid barnens läggdags så satt Erik och skulle installera lite saker på min dator, men sen när Jasmine ville att han skulle natta henne (hon har varit hemifrån i 4 nätter, så hon ville ha sin pappa) så blev han fly förbannad, tog upp henne och bar henne genom lägenheten för att sen kasta henne i säng! Hon började förstås att gråta för hon förstod ju ingenting, inte jag heller för den delen. Vi stod helt frågande. Iallafall så lugnade hon sig när jag tröstat henne och sa att hon inte skulle bry sig om det, han är ju arg ibland.

Så när barnen lagt sig, så kom han till mig och stod och tittade bakom min axel och då frågade jag vad det var med honom, varför var han så arg?! Han svarade att han inte visste och så gick han därifrån och stängde ner allt och gick och la sig framför tvn. Jag satt uppe och städade min inbox (b e h ö v d e s) så när jag var klar och tänkte sova så var han vaken, men jag tänkte att vill han prata så gör han väl det när han får lust. Det fick han inte, så jag tog ur linserna och somnade.

I morse så vaknade vi samtidigt men han hoppade ur sängen tidigare än mig, hämtade Malva och ”smällde” igen toadörren. Så då gick jag upp jag med, för varför ska jag få sovmorgon? Jag får ju det 1 gång i månaden och han får alla andra lediga dagar. Rättvisan hägrar inte i detta hem. Jag ska inte klaga, för han är minsann tröttare än mig – jämt. Spelar ingen roll om jag varit vaken på nätterna för Malvas skull, han är tröttare iallafall och skulle man få sova längre så går han och lägger sig när jag går upp. Jag fick sova igår morse, ända till 10:30! Och han gick upp vid 8 och gick och la sig sen när jag gick upp och sov till 3. Det är synd om honom. Stackaren som det är så synd om. *arg*

Jaja, det där var ju inte meningen att ta upp, det bara slank ur mig, för jag blir SÅ irriterad! Gissa vad herrn gör nu? Och senare idag ska vi till hans föräldrar och gratulera Hans mamma på mors dag, för det gör vi alltid. Har inget emot hans föräldrar – tvärtom. Men jag vill inte åka dit som ”lyckliga familjen” när han är sur av någon anledning som han inte vill tala om. För sur är han, annars hade han inte reagerat så där imorse. Så det är bara att vänta på att han öppnar munnen och talar om vad som är fel, men han ska ju vara så jävla jobbig. Karljävlar!

Igår ringde en gammal väl som jag typ aldrig pratar med. Han ville ha tillbaka ett par skivor jag lånade av honom för 8 år sen… *skäms* Men till saken hör att han inte bott här i närheten och jag har kanske träffat honom på stan en eller två gånger på den tiden. Han är en gammal kompis jag hade när jag var “ung och dum” och när vi började stadga oss (låter som om vi är lastgamla) så blev min tjejkompis och han stormförälskade i varann och efter 3 månader flyttade de ihop. 6 månader senare fick hon deras första son. I samband med sonens dop gifte de sig – de var helt perfekta ihop. De bodde här i några år, men sen flyttade de ut på landet, söder om Örebro. De fick ytterligare två pojkar, den yngsta fyller 3 snart.

Nu hade hon visst träffat en annan kille och flyttat med honom ännu längre från stan och han har alltså återvänt tillbaka hit. Tycker synd om honom, han var verkligen nere, men på ett sätt kan jag förstå henne med. Han var hennes första “riktiga” pojkvän och hade inte dejtat alls innan hon träffade honom – så visst, jag kan förstå om man då blir attraherad av någon annan. Man har kanske inte lekt av sig allt då.

Skulle iallafall ta en fika med honom någon dag, vi bor nästan grannar. Tar ca 3 minuter att gå dit där han bor.

Till något helt annat. Idag har det åskat för första gången det här året. Såå mysigt. Älskar åska! Regnet öser ner, men det är helt ok för då växer ju allt och slår ut fortare. Nästan allt står i blom och det är underbart, luktar underbart… och det behövs verkligen här för vi har slut på kattsand… *usch* och måste handla det idag annars storknar jag.