Nu är det omgjort igen.
Jag saknar att skriva på svenska så därför flyttade jag över den hemliga sidan hit och tänker använda denna blogg till att fortsätta ventilera jobbiga saker som jag grubblar över, men samtidigt kommer jag att blogga som vanligt i denna om jag känner för det. Allt jag skriver här är kanske inte hemligt, men eftersom att den ligger bakom lås så vill jag inte att vem som helst ska läsa. Kanske förändras det i framtiden, den som lever får se.

Det jag skrev om innan jag flyttade sidan, om att det känns som att Erik & jag glider ifrån varandra.
Det känns ännu mer nu. Det sjuka i allt är att jag känner att jag är i vägen, att jag stör honom på något sätt och det gör mig irriterad och ledsen. Han säger att han älskar mig och så, men det känns inte som han verkligen menar det… utan att han säger det för att det måste sägas. Han hävdar att det inte är så, men det känns så iallafall. Godnatt-pussar som alltid har varit en självklarhet att både ge och få, minns jag faktiskt inte när jag fick sist. Säger jag att jag vill ha en så får jag en, men han pussas aldrig på eget initiativ.
Ibland verkar det som om han tänkt på det, eller så tyngs han av sitt dåliga samvete för då kan han pussa på mig i nacken eller så när jag sitter vid datorn och samtidigt passa på att säga ”jag älskar dig”.

Jag kanske överreagerar, men för mig har godnattpussar alltid varit heliga. Har man inte lust att pussas godnatt så undrar jag vad man har lust till egentligen? Att jag reagerar beror på att jag varit med om samma sak med mitt ex, och tillsist insåg vi att vi inte kunde vara tillsammans längre eftersom det inte fanns någon kärlek kvar mellan oss. Tänk om det är så han känner?! Han kanske känner så, men vågar inte ta upp det med mig för han vet att jag skulle bli sårad? Som om jag inte blir det annars…

Förut kunde vi ha långa djupa samtal om allt och inget, men nu känns det som om jag pratar och han lyssnar. Ja, när han väl umgås med mig vill säga. Är jag så trist att jag inte går att samtala med?
När vi var i Vadstena på pws-träffen kändes det mer som om vi var kompisar än ett par. Det brukar vara han som är den utåtriktade, som pratar mest. Men inte denna gång, han satt mest och lyssnade och tog inga egna initiativ. Jag tyckte som så att man måste ju bjuda på sig för att folk ska börja prata med en. Kan tilläggas att det är jag som är blyg och tycker att sådant är läskigt. Att vara social och prata med folk jag inte känenr menar jag. 😉 På vägen hem sa han inte mycket och det kändes helskumt att sitta bredvid honom. Det kändes som om det inte längre fanns ett vi om jag ska förklara det enkelt.

Mitt i allt detta mår jag inte bra själv, så det kanske är det som spökar.
Jag är fortfarande förkyld, har varit det sen tummen började strula i somras. Och den är inte heller bra och jag är supernervös för på torsdag ska jag till en vårdcentral som jag har NOLL förtroende för och dra bort nageln. Fast jag sagt till dem att det inte gör ont i nageln utan längre ner i tummen, men de vägrar att lyssna på vad jag har att säga, och jag vill bara att det ska sluta göra ont så jag gör vad som helst nu.

Min viktminskning går åt helvete. Jag vet att jag bara har mig själv att skylla, men för att lyckas behöver jag stöd från min omgivning. Jag känner att jag inte får något stöd hemifrån. Jag känner mig fetare, fulare och mer värdelös än någonsin. Jag vet att man inte ska tänka så om sig själv, men det här är min ventilationsplats och då får jag slå så hårt jag vill på mig själv. Dessutom så tycker jag att jag är värd att trampas på. Att slås på. För är man inget att ha så är det tillåtet. Däremot är det inte tillåtet att trampa och slå på någon annan och det skulle jag aldrig göra mot någon annan. Men att racka ner på sig själv, eller att jag gör det är en annan sak. Jag förtjänar inget bättre. Och om man ser det från en annan synvinkel är det väl bättre att jag matar mig med den fakta än att någon annan som inte känner mig lika väl kastar det i ansiktet på mig?

Ja, jag ska sluta här. Jag mår som sagt inte alls bra just nu och jag orkar inte ta tag i mig själv heller. Det spelar ingen roll vad ni säger eller gör, jag kommer inte att tycka mer om mig för det. Det har jag aldrig gjort.

Är hemskt ledsen över att jag inte skrivit på hundra år, men det har varit mycket nu ett tag. Just nu är jag inte förbannad eller ledsen så det blir inget såndant inlägg nu, utan jag ville bara att ni skulle veta att jag inte lagt ner denna del också. Det är bara det att ibland hinner jag inte det jag tänkt, speciellt inte när jag är förbannad och verkligen behöver skriva av mig men inte hinner för at tjag måste göra tusen andra viktigare saker.
Ja, nog för att jag kanske är viktig, men så ser jag det inte. Jag själv går alltid sist.

Vad har jag varit förbannad över då?
Låt se… jo. Som de flesta vet så har vi startat Manufrog Webbhotell och det går suveränt. Snart kan vi inte ta in fler kunder, för då måste vi köpa en så kallad ”dedicated” server. Det är ju bra, men ni ska inte tro att man tjänar några grymma stålar på det här. Å nej. Anledningen till att vi började hosta var att jag skulle få ihop pengar att betala för mina domäner och utrymme. Iallafall var det så det var tänkt. Nu bara växer och växer det. Men sammanlagt kanske vi tjänar ca 2000:- per år när vi betalat alla avgifter. Så nej, rik blir man inte. Vill man bli det får man ta mycket mer i årsavgift än vad vi gör.

Ja, alltså. det är ju inte riktigt det jag varit sur över, utan min käre sambo. As usual.
När han kommer hem om dagarna efter jobbet och mitt huvud bara vill vara ifred och koppla av (vilket jag gör framför skärmen) då sätter han sig framför datorn och sitter där och pular med nya kunder, support etc tills barnen ska nattas och när väl det är gjort, då får jag tid över till annat.
Alltså, misstolka mig rätt. Det är ju jättebra att han sköter supportern och så, men om han kunde hjälpa till lite mer med ungarna. Som tur är händer inte detta jämt, därav varför jag inte är arg just nu. *fniss* Men det händer ofta iallafall. Och jag vet att han måste göra färdigt det där annars blir det aldrig gjort.

En annan sak är den när vi ska hitta på saker tillsammans. Tex kolla på film eller så.
Nu har just den incidenten bara hänt en gång, för jag gissar att han lärde sig en läxa. 😉
Iallafall. Det var den gången vi skulle titta på Troja. Och när det är som mest spännande reser han sig upp och bara går till datorn och sätter sig. Jag fattade ju ingenting, trodde att han gick på toa eller något, men han skulle bara kolla om han fått något mail, om någon kund tillkommit. Ja, då blev jag sur, för att inte tala om ledsen.
Sen när det passade honom att komma var filmen slut. Jaja.. man prioriterar ju. (Usch, nu blir jag irriterad av bara tanken)

Iallafall, så bad han om ursäkt. Men det där är så typiskt. Alla kunder går före allt. Jämt och det är otroligt störande. Är kunderna viktigare än oss? Jag menar, kunderna kan vänta i en timme eller två. Det står på vår sida att vi hör av oss inom en viss tid. Men det kanske är så, att ens kunder och att behaga dem är viktigare än att ens samliv funkar normalt.
De senaste veckorna har varit tråkiga. När ungarna somnat så sitter vi vid varsin dator tills klockan är som nu, runt midnatt, och om en halvtimme timme så går vi och sover. Det spelar ingen roll om jag lägger mig före honom, för han måste ändå göra klart innan han kan gå och sova. Jag saknar det här mysandet att bara ligga och titta på tv ihop. Prata om hur dagen har varit etc. Nu är webbhotellet det enda vi pratar om…
Jag är livrädd att vi kommer att tappa bort varandra om det fortsätter så här. 🙁