Nu är det omgjort igen.
Jag saknar att skriva på svenska så därför flyttade jag över den hemliga sidan hit och tänker använda denna blogg till att fortsätta ventilera jobbiga saker som jag grubblar över, men samtidigt kommer jag att blogga som vanligt i denna om jag känner för det. Allt jag skriver här är kanske inte hemligt, men eftersom att den ligger bakom lås så vill jag inte att vem som helst ska läsa. Kanske förändras det i framtiden, den som lever får se.

Det jag skrev om innan jag flyttade sidan, om att det känns som att Erik & jag glider ifrån varandra.
Det känns ännu mer nu. Det sjuka i allt är att jag känner att jag är i vägen, att jag stör honom på något sätt och det gör mig irriterad och ledsen. Han säger att han älskar mig och så, men det känns inte som han verkligen menar det… utan att han säger det för att det måste sägas. Han hävdar att det inte är så, men det känns så iallafall. Godnatt-pussar som alltid har varit en självklarhet att både ge och få, minns jag faktiskt inte när jag fick sist. Säger jag att jag vill ha en så får jag en, men han pussas aldrig på eget initiativ.
Ibland verkar det som om han tänkt på det, eller så tyngs han av sitt dåliga samvete för då kan han pussa på mig i nacken eller så när jag sitter vid datorn och samtidigt passa på att säga “jag älskar dig”.

Jag kanske överreagerar, men för mig har godnattpussar alltid varit heliga. Har man inte lust att pussas godnatt så undrar jag vad man har lust till egentligen? Att jag reagerar beror på att jag varit med om samma sak med mitt ex, och tillsist insåg vi att vi inte kunde vara tillsammans längre eftersom det inte fanns någon kärlek kvar mellan oss. Tänk om det är så han känner?! Han kanske känner så, men vågar inte ta upp det med mig för han vet att jag skulle bli sårad? Som om jag inte blir det annars…

Förut kunde vi ha långa djupa samtal om allt och inget, men nu känns det som om jag pratar och han lyssnar. Ja, när han väl umgås med mig vill säga. Är jag så trist att jag inte går att samtala med?
När vi var i Vadstena på pws-träffen kändes det mer som om vi var kompisar än ett par. Det brukar vara han som är den utåtriktade, som pratar mest. Men inte denna gång, han satt mest och lyssnade och tog inga egna initiativ. Jag tyckte som så att man måste ju bjuda på sig för att folk ska börja prata med en. Kan tilläggas att det är jag som är blyg och tycker att sådant är läskigt. Att vara social och prata med folk jag inte känenr menar jag. 😉 På vägen hem sa han inte mycket och det kändes helskumt att sitta bredvid honom. Det kändes som om det inte längre fanns ett vi om jag ska förklara det enkelt.

Mitt i allt detta mår jag inte bra själv, så det kanske är det som spökar.
Jag är fortfarande förkyld, har varit det sen tummen började strula i somras. Och den är inte heller bra och jag är supernervös för på torsdag ska jag till en vårdcentral som jag har NOLL förtroende för och dra bort nageln. Fast jag sagt till dem att det inte gör ont i nageln utan längre ner i tummen, men de vägrar att lyssna på vad jag har att säga, och jag vill bara att det ska sluta göra ont så jag gör vad som helst nu.

Min viktminskning går åt helvete. Jag vet att jag bara har mig själv att skylla, men för att lyckas behöver jag stöd från min omgivning. Jag känner att jag inte får något stöd hemifrån. Jag känner mig fetare, fulare och mer värdelös än någonsin. Jag vet att man inte ska tänka så om sig själv, men det här är min ventilationsplats och då får jag slå så hårt jag vill på mig själv. Dessutom så tycker jag att jag är värd att trampas på. Att slås på. För är man inget att ha så är det tillåtet. Däremot är det inte tillåtet att trampa och slå på någon annan och det skulle jag aldrig göra mot någon annan. Men att racka ner på sig själv, eller att jag gör det är en annan sak. Jag förtjänar inget bättre. Och om man ser det från en annan synvinkel är det väl bättre att jag matar mig med den fakta än att någon annan som inte känner mig lika väl kastar det i ansiktet på mig?

Ja, jag ska sluta här. Jag mår som sagt inte alls bra just nu och jag orkar inte ta tag i mig själv heller. Det spelar ingen roll vad ni säger eller gör, jag kommer inte att tycka mer om mig för det. Det har jag aldrig gjort.