Kategori: Bipolär typ 2

Psykologbesök

- Susanna 1 Comment

Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.

Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?

Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?

Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att ”komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.

Morgonsuddar

- Susanna 3 Comments

Nu är jag nervös. Och hungrig.
Klockan är 05:17 och jag kan inte sova… jag ska till psykologen idag. Är jättenervös! Sen har jag ju vänt på dygnet så det heter duga. Somnar aldrig före 02.
Lillsyrran var här i en vecka och det var mysigt.
Älskar henne så mycket och vill bara hennes bästa. Vill att hon ska vara lycklig och må bra. Saknar henne nu när hon är hemma.

I Fredags var SlynAnders (for fuck’s sake), lillsyrran och jag på K5 här i stan. Det var jättekul! Vi kom hem runt 4 på morgonen, fast det vanligtvis tar ca 10 min att gå från stan och hem… men man måste ju kissa minst 3 gånger och röka ett halvt paket och stanna och prata med alla man ser. Social Fobi var det ja… Inte det minsta med alldeles för mycket alkohol i blodet. Snacka om självförtroende jag får när jag är ute på krogen. Speciellt när man får höra att man ser ut som max 25, fast man fyller 30 i år. *hehe*
Har inte engagerat mig i mina sajter, har fastnat i ”point and click”-spel… (syrrans fel) och har inte heller besökt mina vänners sajter. Syrran ockuperade min dator.

Känner att jag inte riktigt har något att tillföra med en del av mina sajter, funderar (återigen) på att stänga ner denna sida och manulog. Jag har verkligen tappat sugen. Det enda som riktigt roar mig nuförtiden är filmer och böcker. Läser så mycket som jag aldrig tidigare gjort. Tittar på film jämt känns det som. Hellre fly in i någon annans verklighet än att stanna i sin egen. För min är allt annat än roande.

Social Fobi

- Susanna

Om man berättar för någon att man lider av social fobi tror folk att man är rädd för andra människor, att man inte kan vara bland folk, helst vill vara ensam osv. Så är det inte riktigt, iallafall inte i mitt fall. Jag är inte rädd för främmande människor eller folksamlingar (även om de kan vara jobbiga ibland).

Efter att ha läst på så inser jag att jag har haft Social Fobi ända sedan jag var liten.
Jag har alltid fått höra att jag pratar för tyst, är blyg och tystlåten och jag har alltid varit rädd för att göra bort mig till exempel. Att hålla föredrag i skolan var otänkbart, jag gjorde det bara inte, vilket ledde till dåliga betyg. Jag klarade helt enkelt inte av det. Till slut gick det så långt att jag började skolka, och slutligen så valde jag bort alla ämnen (vilka innebar muntliga redovisningar) för att få slippa.

Blotta tanken på att göra det fick mig att må så dåligt. Jag mådde dåligt i veckor för jag visste ju att jag inte kom undan. De få gångerna jag dock var tvungen att göra det genomled jag och mådde ännu sämre när mina “kompisar” skrattade åt mig och sa “det inte var så farligt heller”. Men för mig är det en stor grej.

En annan typ av social fobi är min telefonskräck. Jag undviker helst att ringa och svarar inte gärna i telefon, om jag inte vet vem det är som ringer. Det finns dock några personer som jag känner mig “trygg” att prata med. Mamma och mina systrar. Att ringa läkare eller andra myndighetspersoner är jobbigt. Jag skriver upp vad jag ska säga på ett papper för att förbereda mig, men det brukar alltid sluta med att jag stammar för jag råkat sagt fel sak i fel ordning, vilket i sin tur får mig att må ännu sämre. Idag ringer jag bara om jag absolut måste.

  1. Jag är rädd att jag ska göra eller säga någonting som skämmer ut mig inför andra människor.
  2. Jag är alltid mycket rädd att göra misstag samt att bli uttittad och bedömd av andra människor.
  3. Min rädsla att göra bort mig gör att jag undviker att göra saker jag vill göra och att tala med människor.
  4. Jag rodnar, svettas mycket, darrar eller känner mig som jag ska kräkas före om jag ska hålla tal.

För mer information om Social Fobi, kika bland mina länkar.

Paranoid

- Susanna

Jag är inte lite paranoid.
Jag har kommit på mig själv när jag går ute att jag är misstänksam mot alla människor. Jag avskyr att ha folk som går bakom mig. Vad vill dom? Hoppar nån på mig nu? Tycker de att jag går långsamt?… osv osv. Så om jag märker någon bakom mig låtsas jag som ingenting, stannar och låter dem passera. Sjukt, jag vet.

I morse vaknade jag av en skållhet dotter som kröp upp i sängen. Barn modell äldre har varit hemma idag med feber och halsont. Jag låg helt däckad igår, huvudvärk av värsta sort och hög feber. Idag är det bättre men jag blir darrig och svettig för minsta lilla. Får ta det lite isigt.

Det där med paranojan ja. Nu kommer jag kanske kunna klassa mig som rökare igen, för jag har sysslat med åtminstone en, max två om dagen denna vecka. Det är inte populärt här hemma, men barnen vet inget och jag hoppas att det förblir så. Ciggen får mig iallafall att lugna ner mig, även om det inte är så, men det känns så. Och det är det enda jag vill, lugna ner mig, för jag tycker att medicinen inte verkar så där som jag vill. Det är bra mycket bättre än de förra, men inte alls helt bra. Jag hade hoppats att få slippa oroa mig ett tag framöver, men icke. Det blir nog till att byta ut Zoloften tror jag.

I natt drömde jag om pappa. Jag drömde att jag skrek ur mig all min frustration. Jag minns inte så mycket men det jag minns var att eftersom att alkoholism är en sjukdom måste han ju fatta att ångest och depression också är en sjukdom. Det är inget jag har valt, vilket han tror… Jag försöker göra allt jag kan för att jag ska må bra. En människa väljer ju inte att bli alkoholist och man väljer inte heller att bli deprimerad eller att ha ångest och vi båda behöver professionell hjälp för att ta oss ur detta.

Föressten så har jag äntligen fått tid till psykologen, så nu ska jag bara oroa mig för om de tycker jag borde spärras in eller inte…

Pappa

- Susanna 6 Comments

Idag snubblade jag över en sida med text som kunde varit skrivna av mig själv. Länken hittar ni längst ner i ”smygsurfar hos”. Det var så klockrent. Precis så känns det.

Min pappa är också alkoholist och någon dag ska jag skriva ner min historia här. Jag vet att det är bland annat hans drickande som gjort mig sådan som jag är idag. Jag vet att det är en sjukdom som han inte kan rå för, men han kan rå för det som ploppar ur hans mun vilket sårar. När han ringer och är full blir jag 9 år igen. Och samma sak ska ältas och diskuteras fast det var 20 år sedan det hände.

Det som gör mig förbannad är att jag gång på gång bett honom att backa, ge mig space för att kunna reda ut saker och ting i mitt liv, men han kontaktar mig ändå. Han respekterar inte att jag inte vill eller orkar ha honom i mitt liv just nu. Det är jobbigt, för hur det än är så är han ju min pappa och jag älskar honom.

Jag skrev en gång ett brev till honom, som jag visade för några utvalda. Här kommer några utdrag från det:

”Jag måste på något sätt bli av med mina skuldkänslor över hur du mår, hur det är med dig. För även om jag inte ringer så undrar jag. Konstant. Har gjort så i 20 års tid och nu har det börjat äta upp mig inifrån.

Jag måste börja tänka mig i första hand. Jag är din dotter och kommer så alltid att vara. Jag kommer tillbaka när/om jag är redo för det. Jag måste få tid att ta reda på vad som hänt, annars orkar jag inte leva. Ja, jag har tänkt på självmord, men är för feg och dessutom vill jag inte dö – jag VILL leva! Jag vill må bra och njuta av livet!

Men just nu klarar jag inte av att leva. Jag mår konstant illa och har ångest dagarna i ända. Har mått så sen sist du ringde och var full. Jag pallar inte mer. Jag får ingen luft. Jag kvävs. Jag gråter för det gör så ont. Vad händer med mig? Vad har hänt med mig? Var har JAG tagit vägen?

Tidigare har jag varit mamma. Det har varit min huvudsakliga uppgift i livet. Att vara en bra mamma åt mina barn och jag tycker faktiskt att jag lyckats ganska bra. Men nu när jag fått det jag helst av allt vill ha – lite mer egen tid – så mår jag så dåligt att jag kvävs. Tankarna bara far i huvudet. De har säkert funnits där förut med, men jag har haft viktigare saker att prioritera, mina barn och min familj.

Utan att låta hård, men jag tror inte att jag hade levt idag om inte jag haft dem. De är mitt liv, min största glädje och jag vill känna glädje av att vara med dem!

Jag tänker mer och mer och är orolig hela tiden att det ska hända dig något.

Hjärnan vet att du är vuxen och jag är ditt barn och jag behöver inte hålla koll på dig längre. Du är min pappa, jag är inte din mamma! Tänk om jag kunde övertyga hjärtat att hjärnan har rätt..

Hela veckorna går jag och spänner mig över att du kommer att ringa och vara spydig över det ena än det andra och dra upp 20 års gammalt skit, och jag blir 9 år igen… men när Du inte ringer blir jag utom mig av oro och ser framför mig hur du ligger på torget nedslagen och rånad och Gud vet vad..”

Jag klarar som sagt inte av att ha en relation med honom just nu. Det tär så på mig att jag inte klarar av att leva normalt. För det kan inte vara normalt att förlika sig med att det bästa vore att avsluta sitt liv pga att det gör för ont och för att ens egen pappa inte kan låta bli att lägga sig i.

Var var du när jag behövde dig som bäst? Var var du när jag växte upp? Varför lät du mig ta hand om dig? Vad mer begär du av mig? Jag har gett dig allt jag kunnat! Inga pengar i världen kan återgälda det jag varit med om. Tänk om du bara kunde förstå!