Pappa

Idag snubblade jag över en sida med text som kunde varit skrivna av mig själv. Länken hittar ni längst ner i “smygsurfar hos”. Det var så klockrent. Precis så känns det.

Min pappa är också alkoholist och någon dag ska jag skriva ner min historia här. Jag vet att det är bland annat hans drickande som gjort mig sådan som jag är idag. Jag vet att det är en sjukdom som han inte kan rå för, men han kan rå för det som ploppar ur hans mun vilket sårar. När han ringer och är full blir jag 9 år igen. Och samma sak ska ältas och diskuteras fast det var 20 år sedan det hände.

Det som gör mig förbannad är att jag gång på gång bett honom att backa, ge mig space för att kunna reda ut saker och ting i mitt liv, men han kontaktar mig ändå. Han respekterar inte att jag inte vill eller orkar ha honom i mitt liv just nu. Det är jobbigt, för hur det än är så är han ju min pappa och jag älskar honom.

Jag skrev en gång ett brev till honom, som jag visade för några utvalda. Här kommer några utdrag från det:

“Jag måste på något sätt bli av med mina skuldkänslor över hur du mår, hur det är med dig. För även om jag inte ringer så undrar jag. Konstant. Har gjort så i 20 års tid och nu har det börjat äta upp mig inifrån.

Jag måste börja tänka mig i första hand. Jag är din dotter och kommer så alltid att vara. Jag kommer tillbaka när/om jag är redo för det. Jag måste få tid att ta reda på vad som hänt, annars orkar jag inte leva. Ja, jag har tänkt på självmord, men är för feg och dessutom vill jag inte dö – jag VILL leva! Jag vill må bra och njuta av livet!

Men just nu klarar jag inte av att leva. Jag mår konstant illa och har ångest dagarna i ända. Har mått så sen sist du ringde och var full. Jag pallar inte mer. Jag får ingen luft. Jag kvävs. Jag gråter för det gör så ont. Vad händer med mig? Vad har hänt med mig? Var har JAG tagit vägen?

Tidigare har jag varit mamma. Det har varit min huvudsakliga uppgift i livet. Att vara en bra mamma åt mina barn och jag tycker faktiskt att jag lyckats ganska bra. Men nu när jag fått det jag helst av allt vill ha – lite mer egen tid – så mår jag så dåligt att jag kvävs. Tankarna bara far i huvudet. De har säkert funnits där förut med, men jag har haft viktigare saker att prioritera, mina barn och min familj.

Utan att låta hård, men jag tror inte att jag hade levt idag om inte jag haft dem. De är mitt liv, min största glädje och jag vill känna glädje av att vara med dem!

Jag tänker mer och mer och är orolig hela tiden att det ska hända dig något.

Hjärnan vet att du är vuxen och jag är ditt barn och jag behöver inte hålla koll på dig längre. Du är min pappa, jag är inte din mamma! Tänk om jag kunde övertyga hjärtat att hjärnan har rätt..

Hela veckorna går jag och spänner mig över att du kommer att ringa och vara spydig över det ena än det andra och dra upp 20 års gammalt skit, och jag blir 9 år igen… men när Du inte ringer blir jag utom mig av oro och ser framför mig hur du ligger på torget nedslagen och rånad och Gud vet vad..”

Jag klarar som sagt inte av att ha en relation med honom just nu. Det tär så på mig att jag inte klarar av att leva normalt. För det kan inte vara normalt att förlika sig med att det bästa vore att avsluta sitt liv pga att det gör för ont och för att ens egen pappa inte kan låta bli att lägga sig i.

Var var du när jag behövde dig som bäst? Var var du när jag växte upp? Varför lät du mig ta hand om dig? Vad mer begär du av mig? Jag har gett dig allt jag kunnat! Inga pengar i världen kan återgälda det jag varit med om. Tänk om du bara kunde förstå!

6 comments

  1. Hej!

    Tack för ditt inlägg! Känner så väl igen mig i det där att man blir 5 år gammal när man pratar med pappa. Varför? Varför kan jag inte vara stark nog att säga som det är?

    Men du har ju en ny familj nu…kanske den är viktigast…bara du kan vara frisk nog att ta hand om den. Jag känner just nu att jag försummar mitt förhållande för att jag är som jag är…men jag tror att vi kan bli friska om vi jobbar med det här.
    Kram
    VuxetBarn
    http://vuxetbarn.blogspot.com

  2. Hej hej!
    Hittade din länk i en kommentar hos Nina och skriver en rad för att berätta att jag varit här.
    Läste att du fortfarande känner att du inte fick skriva vad du vill och jag tycker att det är så synd att du känner så. Det var aldrig det jag menade i alla fall. Du skriver precis det du vill, såklart. Varför skulle du inte få göra det?
    Jag ska inte dra allt en gång till, men ville i alla fall få sagt att just det har jag varken sagt eller menat.
    Hoppas att du får tid hos psykologen snart och att du känner dig trygg hos den.

    Kramar!

  3. Hittade hit via bloggen vuxet barn till alkoholist.
    Det du skriver om din pappa känner jag i gen fast det är min mamma som är alkoholist. Det är viktigt tror jag att prata, skriva om det man har varit med om. Jag har sagt upp kontakten med min mamma pga hennes missbruk, men det är som om hon blir ett små barn bara för att man kräver något av henne, hon förstår inte vad det är som är fel, vad som är problemet.. Sen blir man själv orolig, men hon är ju en vuxen människa tänker man och blir irriterad i stället…
    Jag har också barn själv, man får kämpa mer med sig själv i uppfostran än vad vad andra får göra, hela tiden tänka vad är rätt och fel . I bland är det som man inte vet vad man ska tycka eller tänka för man vill deras bästa. Och allt blir fel eller är det fel?. Så känns det för mig. För står du vad jag menar? Jag bara undrar kanske är bara jag som tänker så?
    Jag har en sajt där jag har börjat skriva om mitt liv…..
    Gå gärna in där och läs om du vill….
    http// medlem.spray.se/sajt/index.html
    Kramar från mig! Lycka till med ditt liv….

  4. Hej. Jag känner verkligen igen det där med att oroa sig för en förälders telefonsamtal. Själv valde jag – efter att insett att jag inte var skyldig till min mors övergrepp utan faktiskt ett offer – att bryta med henne. Vi är inte skyldiga att ha kontakt med föräldrar som gör oss illa.

  5. Hej! Min mamma är också alkoholist och varje dag kämpar jag med känslor och minnen och frågan “VARFÖR”…Det svåraste för mej idag är svek och lita på nån för min familj fick aldrig nån hjälp vi kämpade och kämpade men myndigheterna svek och min mamma är fortfarande 30 år senare alkoholist.Lycka till kramar S

Comments are closed.