Fan

Alltså. Varför är det så här?
Precis när det ser ut att börja ljusna så händer det något som drar ner mig igen. Inatt låg jag och funderade på om det kanske var bäst iallafall att avsluta mitt liv. Bättre för alla tyckte jag, speciellt de som lever med mig. Jag kan inte vara trevlig att leva med.

Iallafall, så låg jag där och tittade på min sambo och önskade att han blev kär i någon annan. Jag vill att han ska vara lycklig och det kan man inte vara med mig. Och mina älskade barn behöver definitivt inte mig. De behöver en älskande mamma som orkar ta sig tid med dem. Mina “vänner” droppar av en efter en, för att jag är som jag är. Min släkt lider för att jag mår dåligt. Alla mår dåligt för att jag mår dåligt. Om jag inte fanns skulle de kunna leva vidare och inte bara stå här med mig och stampa. Jag önskar att ni alla kunde ta ett steg bakåt och vända er om och gå. Låt mig bara vara ensam. Lämna mig! Jag är inte värd att sparas på. Att ens tänkas på. Bara tanken på att det finns folk som tänker på mig får mig att känna mig som om jag försummar deras liv, deras dyrbara tid som de kunde ha gjort så mycket mer roligt för än att sitta och tänka på mig, som inte ens har ork att bry sig eller ge någon som helst respons.

Jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig, för det finns ingen anledning och jag vill inte ha ert medlidande för jag är inte värd det. Ni tror säkert att jag skriver så här för att jag tycker synd om mig själv, men det gör jag inte. Det är så svårt att förklara men jag känner att jag inte är värd att ens tänkas på, så varför skulle jag tycka synd om mig för det. Jag är och har alltid varit värdelös. Jag har alltid sett mig så. Som ni vet, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men självklart vill jag hitta en lösning på detta men just nu finns det bara en enda.

3 comments

  1. Vill inte lägga något dåligt samvete på dina axlar för min del. Skulle kunna säga att jag inte bryr mig om du verkligen ville det, men det skulle inte vara sant. För jag bryr mig om dig och det vet du.

    Till tröst kan jag ju säga att jag inte är någron toppenvän heller om nu det handlar om att man ska höra av sig si och så ofta…

    Och mina tankar på dig och ditt väl och ve är inget som tynger mig. Jag hoppas att det och annat ska hjälpa dig att finna modet och styrkan att komma vidare. Jorden vore en tommare plats utan dig. Det VET jag!
    Kramar i massor!

  2. Finns det något skönare
    än dom steg som leder bort
    från allt mörker, all tristess, ideal byggda av luft

    Livet kan vara mäktigt och stort
    det kan vara svart som sot
    men dörrar kan öppnas från oväntat håll
    som du aldrig trodde fanns

    Långsamt stiger din sol
    in genom fönstret
    någon vill se att du finns
    att du stannat kvar

    Vad du än gör och vad du än tänker på
    var du än finns, berätta hur du mår
    det finns alltid någon tro det eller ej
    som bara vill lyssna, bara vill finnas för dig

    Hey, andas genom mig
    andas här med mig
    låt solen hitta dig

    Ta ett steg ut i solen,
    Låt solen hitta dig

    – “Andas genom mig” av Uno Svenningsson

    Kram från Lotta

  3. Låt dig inte dras ner av dina mörka tankar. Låt dig se det du har framför dig. Försök förstå dig, försök att prata, skriva av dig. Gör inte dig själv illa, för det är bara du som lider mest. Tänk på det som gör dig glad, även fast det tar emot. Försök att leva med dem du har så länge du har dem… Vänd dem inte ryggen för det är precis så våra föräldrar gjorde. Gör inte samma misstag. Utan kämpa, kämpa för dit liv. jag vet inte, men jag tror att du orkar. En som också kämpar här i livet.
    Många kramar till dig!

Comments are closed.