…det krävs två personer i en destruktiv relation

Som “alla andra” har jag nu bestämt mig för att även jag, ventilera om vänskap i min blog.
För det är min blog och passar det inte så, lämna sidan! Det jag skriver idag är vad jag känner och hur jag uppfattat situationen. Den behöver inte alls stämma, men det är som jag uppfattat den!

Den där frasen “alla andra” är klassisk. Den har jag fått höra i hela mitt liv och självklart har jag även sagt den. “Ja men, alla andra får…”, “Alla andra är dumma”, “Alla andra” snackar skit…

Vad är det som gör mig så jäkla perfekt? Eller Dig för den delen? Vad är det som gör oss så perfekta att vi aldrig gör några fel? Det är ju alltid alla andra som gör fel eller är dumma. Det har alltid varit så, och kommer att vara så i alla tider. Jag är mycket väl medveten att jag har mina fel och brister. Men jag är jag, och det står jag för. Om det är någon som stör sig på mig så är inte det mitt problem utan ditt. Jag kan inte göra det du stör dig på ogjort, tyvärr.

Hittade en intressant artikel idag, har postat några drag ur den som jag tyckte passar bra med tanke på den senaste veckans surr. Den är hämtad härifrån, och där kan du läsa den i sin helhet.

Vi har blivit så överkänsliga mot kritik i dagens samhälle tycker hon, och det blir bara värre och värre. Stora vänskaper har fallit just på grund av kritik.

Jag har, under den senaste veckan, fått lära mig att man inte får kritisera ens vän även om man tycker att h*n har fel/tycker olika. Gör man det är man ingen vän. Är man vän med någon skall man ställa upp för denne till 120% även om det visar sig att denne har agerat helt tokigt och du inte alls egentligen håller med.

Ett annat exempel som jag fått visat för mig (senast idag) är att man inte ska lägga sig i sådant man inte har med att göra. Man ska ta reda på sanningen först, men man får ändå inte säga sin åsikt eftersom att man då lägger sig i… Idag fick jag se en annan del av detta. Man får numera tillstånd att lägga sig i då det handlar om att försvara en speciell part.

… den nära, långvariga vänskapen handlar om att bestämma sig. Bestämma sig för att vad som än händer, så ska man kunna prata om det. Riktig vänskap måste tåla missförstånd och gräl.

Jag är vän med 1 och 2 och 3. 1 & 4 och 2 råkar hamna i en het diskussion och jag vill inte välja sida mellan mina vänner. Jag pratar självklart med både 1 och 2 och 1 säger att jag inte ska lägga mig i. I samma veva kommer 3 och tar 2 i försvar eftersom att 3 tycker att 2 har blivit illa behandlad. 3 säger dock inte vem/vilka som har behandlat 2 illa. 1 och 4 ger sig på 3 och säger att 3 inte har något liv.

Jag pratar/har pratat med 1 om detta och säger återigen att jag tycker att 4 har agerat fel vid ett antal olika situationer och 1 har vid dessa gånger hållt med om vissa saker 4 har sagt. (Tyvärr är detta nu bara ord mot ord då jag inte har kvar konversationen och troligtvis kommer jag att få höra att jag ljuger, men jag vet och Du vet vad jag sagt och inte sagt så har någon något att säga så gör det. Jag vet, sen skiter jag i om Du gör det.)

– Jag brukar säga till en av mina väninnor: Blir jag sån och sån, så måste du säga till mig. Då har man åtminstone öppnat för möjligheten att man kan vara ärlig mot varandra. Men visst, det kan vara svårt att säga sanningen ibland, särskilt om det är något känsligt, man måste tänka sig för noga. Och ibland går det inte bra. Men samtidigt tycker jag att man måste ta risken. En riktig vänskap måste klara utmaningar.

Iallafall. Nu är sitautionen väldigt infekterad. Man vet inte vem man kan lita på.
Jag ser överallt denne 4 som kommenterar överallt att bloggarna inte har något liv och att man ska ta reda på fakta innan man yppar sig. Det 4 inte vet är att h*n själv inte vet hälften ens. Eller vet h*n?
Men, det var inte det jag skulle skriva om.

– Jag vet två tjejer där den ena alltid höll med motståndaren till den andra tjejen. Sånt är nog vanligare än man tror – människor som måste förminska andra för att själva känna sig dugliga. De gör det ofta omedvetet, men det är väldigt smärtsamt att råka ut för.

1 har även andra vänner såklart. De stöttar 1 och finns där. Tror inte på alla “lögner” som florerar om 1 & 4. Alla andra har fel. Alla andra snackar skit och sprider lögner. De har ingen part i detta skitsnack som surrar just nu.
Sedan händer något oväntat… jag ser idag att 5 (som är webbis med 1) har tyckt till och “lagt sig i”, men denne är fortfarande mycket populär hos 1. JAG är inte populär hos 1, 1 tycker att jag inte ska lägga mig i om jag är 1’s vän. Varför får andra vänner lägga sig i? Är det för att jag är vän med båda sidorna??
Jag måste väl ha rätten att välja mina vänner oavsett om de i sin tur inte tål varann?

Har även blivit ständigt påmind att 1 och 4 är står för rakhet och ärlighet så jag antar nu att det jag skriver inte är ett problem då jag skriver detta öppet och inte är skitsnack utan hur jag upplevt detta.
Skitsnack är för mig när man säger något om någon som inte är sanna, men detta är MIN sanning!

Och som 1 var mycket noga att påpeka för mig, Nu vet man ju iallafall vem som är ens vänner trots att jag försöker att inte välja sida. Trots att jag är ärlig och inte säger saker jag inte kan stå för. Jag står för allt jag skriver vare sig det är här eller i någon annans blog/gästbok. Tydligen så var detta med ärlighet och rakhet inte så himla viktigt trots allt.

Visst, jag kanske har lagt mig i, men vem bestämmer när jag får och inte får göra det? Vem är chef över nätet som säger att om jag trycker på publicera så snackar jag skit? Varför måste jag rätta mig efter vad några personer tycker? Har vi inte yttrandefrihet eller är det bara så att en person får tycka och tänka och sen ska vi alla andra tycka lika för annars är det skitsnack? Och om andra skriver så drar de upp och rör runt i soppan…

Detta är min blogg, jag som skriver, jag som tycker, jag som har min åsikt. Men allt detta är mitt, inte ditt och detta är inte din sanning, inte hur Du upplevt det. Kanske vänder många mig ryggen nu, men ärligt talat så är jag glad i såfall. För då vet man var man har varandra och det är skönt att veta tycker jag.
Jag vill inte vara älskad av alla, det är inte därför jag skriver dagbok. Jag skriver för min skull och vill några läsa och kommentera, så helt okej, annars kunde jag ju lika gärna skriva i en pappersbok här hemma.
Om jag skriver om något som berört mig för en vecka sen eller 100 år sen spelar ingen roll för mig.

Till sist:
Jag tror (återigen, JAAAAAG) att skulle jag säga att alla har behandlat 1 & 4 illa så skulle 1 & 4 inte alls tycka att jag la mig i… men det är vad JAAAAG tror!

Ett förtydligande: JAAAAG är inte DU

Läste just detta på Aftonbladet: På väg in i väggen och jag var ju bara tvungen att testa, trots att jag inte känner mig på väg…

Svarar du ja på tre av punkterna nedan är du i riskzonen för att gå in i väggen.

Jag svarar ja på:

– Du har återkommande problem med magkatarr av den typ som läkare kallar stressmage.
– Du glömmer ofta bort saker, som var du lagt prylar eller vart du är på väg.
– Du gnisslar tänder när du sover eller biter ihop käkarna så hårt att det till slut gör ont.
– Du har ofta värk i huvud och kropp.
– Du har känslor av meningslöshet och tristess.
– En sentimental film eller lite sorglig nyhet kan plötsligt få dig att gråta floder.
– Du har starka flyktkänslor och önskar kanske att du fick en allvarlig sjukdom för att slippa jobbet.
– Du blir irriterad och upprörd över småsaker.
– Du jagar lätt upp dig och befarar det värsta.

Ikväll ringde faderskapet från nytt nummer. Han har tydligen bytt/fått ett extra. Vi svarade dock aldrig så jag har haft det lite jobbigt ikväll. Kan inte riktigt slappna av, men ska gå och sova snart. Klockan är ju snart tre och barnen vaknar om 3-4 timmar. Jag måste få in i hjärtat att han (pappa) inte är bra för mig just nu. Jag måste ta hand om mig själv först.

Idag fick jag föressten info om ÅSS som jag ska bli medlem i. Läste broschyren och mycket av det som stod visste jag inte. Ångest är nyttigt, det är inte alls farligt egentligen… att man har ångest beror på att man har för mycket kontroll, och inte för lite som jag alltid trott. Sen stod det en massa annat bra där. Tänkte ha den i närheten av mig hela tiden, ifall att så jag kan läsa den när ångesten smyger sig på.
Jag har tänkt som så hela veckan (precis som det stod i broschyren): “Kom då Ångest, jag väntar. Jag klarar av dig, du är inte farlig, jag dör inte även om jag är livrädd just nu. Kom an bara så får vi se vem som är starkast! Kom an!!!”

Ikväll kände jag ett litet uns av ångest, när telefonen ringde kl 21, och jag visste, utan att ha tittat på numret att det var han och genast tänkte jag: Men kom då Ångest, är han verkligen värd att må dåligt över?! Om så, kom då så får vi det överstökat! Men, den kom aldrig!

Jag vet att jag måste tänka på mig i första hand, och jag försöker verkligen. Just nu väljer jag bort personer som inte är bra för mig eller som inte respekterar mig för den jag är. En del dissar mig totalt, men aldrig trodde jag att de flesta skulle finnas kvar! Jag har, i hela mitt liv, haft svårt att lite på folk, men dessa tjejer som jag blivit vän med har visat sig vara helt underbara. Sådana som man vet att man kommer att ha i resten av ens liv. För de gillar en oavsett om man har olika åsikter och/eller olika levnadsätt. De finns där även om de inte alls tål min sambo eller någon annan som står mig nära. De gillar MIG för den JAG är helt enkelt!

Fast det är fortfarande svårt för mig att förstå, att det verkligen mig de vill vara vän med. Liksom vad är jag?

Föressten var Gocka här och hälsade på en sväng idag. Hon är precis lika trevlig IRL som på nätet och hennes vå små barn var bara fööör söta!!!!! Ler bara jag tänker på dom!

Avslutar med några rader ut Gavin DeGraw’s underbara låt:

I don’t want to be anything other than what I’ve been tryin to be lately
All I have to do is think of me and I’ve peace of mind
I’m tired of looking ’round rooms wondering what I gotta do
Or who I’m supposed to be
I don’t want to be anything other than me

Det blev ett kort besök på Usö idag.
Vi kom in vid 15-tiden och då fick Malva emla (bedövningssalva) i armvecken och handryggarna. Det skulle verka i en timme och när den gått började de prova att sätta en infart. Det gick inte alls, alla kärlen sprack, men Malva var jätteduktig och låg stilla precis hela tiden. Sa inte ett pip förrän sista försöket, då blev hon ledsen och började gråta – men rörde inte en fena.

Hon har växt 3,5 cm på 6 månader och ökat lite för mycket i vikt (2kg) , så det ska vi ta tag i nu på studs (ska till dietisten igen imorgon) och få lite mer råd. Mest är det hennes resurs som kommer att få råd tror jag.
Läkaren ska kolla på hennes kurva och om han tycker att det behövs göras en utredning nu så kommer vi att få en ny tid senare i höst, annars skulle vi vänta tills hon blir större och avviker på längden.

Nu för tiden verkar det som om man är begränsad till att skriva det man vill i sin egen blog, så jag ska undvika att skriva om det jag behöver lätta på. Om man inte har exakt med saken att göra har man inte tillåtelse att tycka till eller ha andra åsikter om vad som händer och sker. Det är iallafall den uppfattningen JAG har fått. Så det är bäst att låta bli, som sagt, för man vill ju inte göra någon upprörd.

Idag ska vi (jag och Malva) på tillväxthormonsutredning på sjukhuset. Ringde dem i måndags och frågade om när vi skulle vara inne och då sa de att vi inte behövde komma in förrän till kvällen. Det visade sig vara fel, för jag blev uppringd idag och nu ska vi komma in klockan 15 som tidigare. Vilket innebär att jag och Malva ska sitta på sjukhuset i 6 timmar och glo. JÄTTEKUL! *suckar* Jaja, det får väl gå. Jag får ta med mig kameran och dokumentera lite.

Håll tummarna för att hon är duktig så det inte skär alltför mycket i mammahjärtat när de ska sätta infarten. Hon ska ha den i hela natten, för de ska ta prov hela natten. De ska kolla hur mycket tvh hon har i kroppen och har hon för lite så kommer hon troligtvis att få tvh-sprutor att ta, precis som andra barn med pws.
Imorgon ska vi träffa dietisten igen, och då kommer även Malvas resurs att vara med så är hon pigg och glad så kanske hon får följa med honom tillbaka till dagis, annars går vi hem och myser.

Och idag är det 8 år sen Erik och jag officiellt blev ett par, och den firas med att vara ifrån varann.

Inte för att jag klagar, även om det kan låta så, men vad gör ni här när jag inte skriver på hundra år? Kikar ni bara in för att kolla läget? Jag lever iallafall och har hälsan (eller ja, det beror ju på… sjuk är jag inte, bara i huvudet men det visste ni ju redan. ) Jag håller på och ändrar om hela Like-a-lily. Jaaaa, igen! *suck* Aldrig är man nöjd…

Så här ska uppgraderas, raderas, och läggas upp ny layout… Nya knappar ska göras, nytt innehåll ska in.
Ja, ni märker ju att detta inte kommer att vara färdigt på en kvart… så jag kommer att ta en lite paus när det är dags att greja och då kommer sidan ligga helt nere, bara så ni vet… eller så kanske jag dirigerar om den någon annanstans.