Jag har faktist börjat må väldigt bra som ni säkert märkt på mina inlägg på senaste tiden. Jag känner mig gladare. Eller kände. Ångesten är tillbaka, så nu får jag knapra Xanor igen.

Det började förra helgen, i fredags, då min pappa ringde full som en spruta och dividerade samma gamla skit om skilsmässan (som hände typ när jag var 5-6 år) och en massa annat. Han frågade hur det var med mig, och han verkar inte ha fattat att jag mått dåligt, så jag sa som det var och då blev han arg på mig och sa att jag skulle sluta upp med ångesten…. det skulle jag gärna om det bara gick!
Iallafall, så började han fråga om det var hans fel och jag sa som jag säger hela tiden, att jag inte vet.
Om jag visste skulle jag väl inte må dåligt?!

Har pratat en del med mamma ( :heart: ) om det som hände under min barndom. Jag kan inte säga att den var hemsk, för jag uppfattar den inte som det, men nu när vi pratat om det kan jag börja pussla ihop några bitar iallafall.
Min pappa manipulerade mig mycket när jag var liten. Han hävdade hela tiden att mamma hade min äldre syster och han hade ingen och därför ville jag jämt vara hos honom. Mamma orkade väl inte alltid ta striden om mig, så hon lät mig väl stanna. Och jag klandrar henne inte alls, för som sagt jag har inget minne av det. Men hon sa nu att jag kanske måste ha känt mig övergiven och att mamma inte älskade mig.

Det har jag tänkt på ganska mycket efter det och kommit fram till att det är nog det som gjort mig så osäker nu i mitt vuxna liv. Jag är livrädd att bli övergiven och att mina närmaste ska sluta älska mig… Jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig och även om folk säger att de gillar mig så litar jag inte riktigt på det, för man blir ju alltid sviken i slutändan…

Som jag minns så var jag mycket hos pappa när jag var mellan 8-12 år, speciellt när han drack. Jag tog hand om honom, torkade spyor och såg till att han fick mat och kom i säng/soffan. Minns en speciell gång, då satt han in trappan och dreglade. Jag minns att jag tyckte så synd om honom. Till slut slocknade han i soffan.
Ibland skrämde han mig när han sov så tungt att man inte kunde väcka honom, då trodde jag att han var död.
Vid ett tillfälle så ringde han mig hemma hos mamma och ville att jag skulle komma till helgen och när jag sa att jag skulle göra något annat sa han att han skulle ta kniven och lägga sig under sängen och döda sig själv. Så självklart åkte jag följande dag. Jag ville ju inte att min pappa skulle dö.

Men jag tyckte om att vara hos honom. Jag fick ju göra vad jag ville nästan jämt (för han var ju full). Jag och min kompis tjänade bra med pengar minns jag. Jag var ofta korvgubbe och serverade korv med bröd. Ibland hade jag och mina kompisar madrassrace i trappan. Jag var bartender och fick betalt för att servera honom och hans kompisar, men jösses så många flaskor sprit jag bara hällt ut i slasken. Han blev inte arg när jag gjorde det utan berömde mig och sa att det var bra. Men vad hjälpte det när han bara gick iväg och köpte mer?

En sommardag skulle vi tälta ute i trädgården på gräsmattan. Vi gjorde det ibland, för jag tyckte att det var så roligt. Jag minns att farmor och farfar var där och de var inte heller glada över att pappa var dyngrak. Sen kom pappas fyllekompisar och det brast för mig så jag gick in och hämtade en kniv från köket och hotade dem att ge sig av, att låta min pappa vara ifred. Det får jag höra ibland, att jag var tuff och försvarade honom…

Vid ett tillfälle kommer jag ihåg att han umgicks med en mördare, eller jag vet inte om det var sant eller inte, men jag vet att de grälade och jag var så rädd för att pappa skulle bli mördad att jag gömde mig bakom soffan.

Mycket skit bär jag på, jag tror att mycket har med honom att göra faktiskt. Ju mer jag tänker och läser vad jag skrivit så är jag övertygad om att allt det här har gjort mig till den jag är idag. Idag har vi inte längre bra kontakt, om vi kan säga att vi hade det förut. Jag litar inte på honom. Han har svikit mig så många gånger att det inte går att räkna. Han skäller på mig att jag aldrig ringer, men jag vet inte vad jag ska säga… Han ringer aldrig mig heller – förutom när han supit till, kanske ska jag göra detsamma?
Men jag vet att jag måste luska ut varför jag mår som jag gör och hur jag ska kunna släppa det.

Åh, vad mätt jag är!
Har precis satt i mig en tallrik sushi, är inte det något av det godaste man kan äta? Yum!
Blev en sen kvällsmat idag, det blir det ibland. Inte för att jag vet hur nyttigt sushi är, men det känns (smakar)nyttigt och då inbillar jag mig att det är okej.

Idag fick vi svar från Bredbandsbolaget angående bredband via telejacket. Det gick alldeles utmärkt att få, men telefonen var tvungen att stå på rätt adress, dvs den vi ska flytta till och gick inte att boka i förväg. Sen kunde det ta 3-5 veckor. Ja VECKOR innan det fungerar ordentligt.
Det går ju bara inte, så vi måste hitta en alternativ lösning annars kommer vi båda att få frispel.

Föressten så tänkte jag passa på att skriva att min mamma har fått två ursöta små brittbebisar. Tyvärr var mamman till dem ute och dejtade fel katt, så nu letar hon nya ägare till dem. De är rasrena (Brittiskt korthår) och allt, men får inte användas som sådana då de inte är registrerade. Är du intresserad, så maila mig!

Så, lite reklam mitt i allt. Nu ska jag gå och ta hand om mina älskade Simmar. Mamman har fullt upp när hon fick två bebisar… tydligen får man det när man myspyser med Oberion Sommardröm. Det har nämligen hänt förut.

Igår fick vi äntligen komma och kika på lägenheten, egentligen behövdes det inte eftersom att vi redan bestämt oss, men det skulle man göra ändå. Fin lägenhet med gaaaaamla tapeter. Men vi fick en lista på vad som skulle åtgärdas och det var bla tapeter i nästan alla rum. Till barnens skippar vi att tapetsera om ifall de klottrar på väggarna. På toan var det en gammal väggmatta sen 1976, men den hade de inte tänkt att byta… så den målar vi om. Just nu är den senapsgul med bruna prickar på. Vackert!

Så inte nog med att flytta till en större lägenhet med superläge till allt, man får välja nya tapeter också.
Nu är det bara att vänta snällt till Erik ska skriva kontrakt och hoppas att det blir sommar fort.

Jag har ont i handleden. Mamma säger att det kallas musarm. Konstigt eftersom att jag inte spenderat dagen med datorer, utan hjälpt syrran att flyttstäda. Att det finns så mycket att göra rent i en lägenhet.. oj oj.
Hela kroppen är helt mör efter allt böj och sträckande, handflatorna ser inte ut som handflator… de liknar mest några torra saker. Badkaret ropar på mig, det hör jag.

Ikväll ska vi titta på film och bara slappa. Det kan jag behöva, har jag tur så kan jag stå upp imorgon, annars har jag en rejäl träningsvärk. Eller annars, det har jag nog iallafall. Det känns så nu iallafall.
Erik hade skissat på nya lägenheten medan jag och Jasmine var borta. Vi har inte varit och sett lägenheten ännu, men som sagt, så är det nog nästan spikat att vi tar den. Weee!! Kan inte vänta! Snälla måndag, kom fort!