Jag bara faller och faller ner i det där djupa svarta. Det finns ingen botten verkar det som. Tankarna i mitt huvud är svartare än på mycket länge och jag vet inte hur länge jag orkar…
Jag vet varför jag mår som jag gör men det hjälper inte för det är inte mig jag det handlar om, utan det är honom. Hur kul kan det vara att inte få lov att vara med och fira sin dotters födelsedag? Inte för att han vet att han inte får, men han vet att han inte är välkommen. Varför tar jag på mig skulden för hans agerande? Jag blir så trött! Beter han sig illa, så mår jag dåligt. Kanske gör han det med, men det går inte ut över mitt liv. Nej, jag är så jävla bra på att ta allas jävla skit!
Jag är så arg! Så fly förbannande arg så jag skulle vilja slå någon på käften. Säger jag som aldrig slagit någon i hela mitt liv. Man kan ju skylla på värmen också, men ju mer jag tänker på den stundande födelsedagen så kokar jag. Jag tror att jag skippar hela alltihop i år, för jag kommer ändå aldrig palla med det. Det är ju kalasbra att ångesten kryper sig på flera veckor i förväg. Men jag känner det i hela kroppen, jag klarar inte av att ha ett ”kalas” när jag vet att han eventuellt kommer att dyka upp – inbjuden eller ej.
Jag är så full i dynga just nu så hälften vore nog. Jag klarar inte av det här. Det går inte mer.
Hur fan slutar man att bry sig så jävla mycket?!