Etikett: cipralex

Cipralex

- Susanna

Enligt Fass så står det:
“Liksom för många andra läkemedel rekommenderas inte användning av alkohol under pågående Cipralex-behandling, även om Cipralex inte förväntas interagera med alkohol.”

Jo men tjena. Där märker JAG skillnad om man jämför med Zoloft, min tidigare medicin.

Jag har, sen jag började med Cipralex… blivit dyngrak 2 gånger… det säger bara PANG från ingenstans… och så är jag plakat. En av de gångerna spräckte jag näsan… så illa är det. Jag måste vänja mig med hur mycket jag kan dricka på denna medicin… en del känner visst inget alls… precis som jag gjorde med Zoloft. Sjukt egentligen att det är så olika. Men jag gillar inte att bli så full så jag inte kan ta hand om mig själv. :((

Nu, alltså just nu mår jag bra trots att klockan är mycket, men plakat är jag inte. :))
(Trots all annan skit som STÖR mig!!!)

Cipralex (mina biverkningar)

- Susanna 3 Comments

Första månaden:
Hemsk insättning, värre än värst. (Däckad de första dygnen). Några ångestattacker. Otroligt rastlös, kan knappt sitta stilla… Mår hemskt illa.

Andra månaden:
Extrem trötthet. Sover minst 12 timmar per natt (helst mer om jag fick – jag brukar klara mig på 5-8 timmar annars…). Extremt intensiva och overkliga (sjuka) drömmar. Ingen ångest.
Mår förutom den förlamande tröttheten faktiskt ganska bra. Känner motivation och längtan efter saker som komma skall men är samtidigt rädd att tröttheten ska ta överhanden.

Tredje månaden:
Återstår att se…

Update:
I november 2011 slutade jag med Cipralex efter att ha mått dåligt en tid. Försökte få läkarkontakt, men fick ingen hjälp. Läkarna hävdade att det bara rörde sig om biverkningar, vilket jag tyckte var konstigt efter att ha käkat dem så pass lång tid.
När  jag en dag insåg att jag planerat mitt självmord i detalj. Hur, var, när, så insåg jag att det var dags att sluta äta dem. Slutade tvärt och jag mådde så ofantligt mycket bättre utan dem än med dem. Sedan hände en grej, min största kris i livet uppenbarade sig – och jag överlevde! Utan medicin, utan ångest!

Under 2012 fann jag en ofantlig styrka i mig själv. Det var året jag lämnade min familj en period för att följa mina drömmar. De hittade jag inte, men jag hittade mig själv.

Sakta men säkert

- Susanna 1 Comment

Nu har jag ätit min medicin i nästan 3 veckor och märker redan skillnad i mitt mående. Både positivt och negativt, precis som det ska vara i början.
Jag mår bättre, mycket bättre än på länge. Magen funkar som den ska (peppar peppar). Antagligen var jag så dålig psykiskt att jag inte fattade det själv tills magen sa ifrån. Men som sagt, det kapitlet är mycket bättre nu.

Däremot är jag otroligt rastlös… har aldrig varit så rastlös i mitt liv tror jag. Det är på grund av Cipralexen, läste det i bipacksedeln. Men det ska tydligen gå över efter några veckor. Tar jag en Stesolid så lugnar jag ner mig lite grann. Men gud, det är hemskt. Hela jag blir helt rastlös, eller ja, kroppen. Klarar inte att sitta låga stunder utan måste gå och gå och gå… och sen blir jag rastlös för att jag går. Restless legs, det är mitt andra namn. Är ju numera inte Sanna Fiolsträng iallafall.

Får ibland ångestattacker, också precis som det ska vara i början, så jag är inte så värst oroad även om det är jobbigt när det händer.
Jag tar mig en vanlig runda varje dag bara för att jag ska komma ut och vara lite social… typ en tur till ICA eller så. I förra veckan var jag med en vän på stan. Tar små små steg framåt. För jag vill ju må bra igen. Och övning ger färdighet.

Och så har jag fått tid till kuratorn också. Nästa vecka ska jag dit.

Läkarbesök

- Susanna

Idag var det då dags för det inplanerade läkarbesöket. Var otroligt rastlös och nojjig igår, hade som sagt huvudvärk och det sista jag sa till Erik innan jag somnade var:

“Jag sätter 100 spänn på att det är ångest.”

Nu är jag då hemma från läkaren.

När jag kom in så såg jag att det var samma läkare som jag träffat tidigare (han som var så braaa!) och han beklagade sig över vårdcentralen och sa att det var dumt gjort av sköterskorna, som skickat mig till honom eftersom att han ska sluta på fredag. Vilket innebär att jag ska få ytterligare en ny. Fan. Jag hade gärna fortsatt att ha haft honom.

Han berättar alltid utförligt vad han ska göra, vilka prover som ska tas och varför, vad han tror, frågar mig vad jag tror och framför allt… han LYSSNAR!
Men nu (senare) ska jag alltså få en ny. Igen. Suck. 🙁

Nåväl, vi diskuterade mina problem och som han sa är det ju en hel del så vi måste börja från ett håll och beta av saker efter vägen. Han klämde och kände på magen, som gjorde lite ont på en del ställen. Lyssnade på hjärta och lungor. Tog blodtryck (130/75 tror jag det var). Hjärtat slog extraslag, vilket han hörde för jag var så nervös. 😉 Frågade mig vad jag tror att min ångest beror på och jag berättade vad jag tror, det är ju som sagt känt sedan tidigare att jag har ångest…
Att magen är som den är kan mycket väl bero på ångest, eller att kroppen säger ifrån (eftersom att jag faktiskt inte mår något vidare i min ångest) eller så beror det på något helt annat.

Han skickade remiss till kurator, som han tyckte att jag var i stort behov av (vilket jag ärligt erkänner att jag är) samt remiss till psykmottagningen som har någon KBT-terapi. Och som jag nojjat över… så tog han bort min Xanor! 😉

Istället gav han mig ny medicin; 1 tablett Cipralex 10mg (ska börja med 5mg i en vecka och sen öka), Stesolid 5mg (får ta 1-2 vid behov) samt Primperan 10mg mot illamående (får ta 1-4st 3 gånger per dag)

Skickade mig till labb och där fick jag kolla blodsocker (4,7), lämna 8 rör med blod, urinprov, och med mig hem fick jag avföringsprov som jag ska lämna in i nästa vecka.

Så. Nu känns det faktiskt ganska okej.
Dock vet jag ju sen tidigare att ångesten kan öka något överjävligt under insättningsperioden, men please bare with me… ok?