Sakta men säkert

Nu har jag ätit min medicin i nästan 3 veckor och märker redan skillnad i mitt mående. Både positivt och negativt, precis som det ska vara i början.
Jag mår bättre, mycket bättre än på länge. Magen funkar som den ska (peppar peppar). Antagligen var jag så dålig psykiskt att jag inte fattade det själv tills magen sa ifrån. Men som sagt, det kapitlet är mycket bättre nu.

Däremot är jag otroligt rastlös… har aldrig varit så rastlös i mitt liv tror jag. Det är på grund av Cipralexen, läste det i bipacksedeln. Men det ska tydligen gå över efter några veckor. Tar jag en Stesolid så lugnar jag ner mig lite grann. Men gud, det är hemskt. Hela jag blir helt rastlös, eller ja, kroppen. Klarar inte att sitta låga stunder utan måste gå och gå och gå… och sen blir jag rastlös för att jag går. Restless legs, det är mitt andra namn. Är ju numera inte Sanna Fiolsträng iallafall.

Får ibland ångestattacker, också precis som det ska vara i början, så jag är inte så värst oroad även om det är jobbigt när det händer.
Jag tar mig en vanlig runda varje dag bara för att jag ska komma ut och vara lite social… typ en tur till ICA eller så. I förra veckan var jag med en vän på stan. Tar små små steg framåt. För jag vill ju må bra igen. Och övning ger färdighet.

Och så har jag fått tid till kuratorn också. Nästa vecka ska jag dit.

One thought on “Sakta men säkert

Comments are closed.