Jag är inte lite paranoid.
Jag har kommit på mig själv när jag går ute att jag är misstänksam mot alla människor. Jag avskyr att ha folk som går bakom mig. Vad vill dom? Hoppar nån på mig nu? Tycker de att jag går långsamt?… osv osv. Så om jag märker någon bakom mig låtsas jag som ingenting, stannar och låter dem passera. Sjukt, jag vet.

I morse vaknade jag av en skållhet dotter som kröp upp i sängen. Barn modell äldre har varit hemma idag med feber och halsont. Jag låg helt däckad igår, huvudvärk av värsta sort och hög feber. Idag är det bättre men jag blir darrig och svettig för minsta lilla. Får ta det lite isigt.

Det där med paranojan ja. Nu kommer jag kanske kunna klassa mig som rökare igen, för jag har sysslat med åtminstone en, max två om dagen denna vecka. Det är inte populärt här hemma, men barnen vet inget och jag hoppas att det förblir så. Ciggen får mig iallafall att lugna ner mig, även om det inte är så, men det känns så. Och det är det enda jag vill, lugna ner mig, för jag tycker att medicinen inte verkar så där som jag vill. Det är bra mycket bättre än de förra, men inte alls helt bra. Jag hade hoppats att få slippa oroa mig ett tag framöver, men icke. Det blir nog till att byta ut Zoloften tror jag.

I natt drömde jag om pappa. Jag drömde att jag skrek ur mig all min frustration. Jag minns inte så mycket men det jag minns var att eftersom att alkoholism är en sjukdom måste han ju fatta att ångest och depression också är en sjukdom. Det är inget jag har valt, vilket han tror… Jag försöker göra allt jag kan för att jag ska må bra. En människa väljer ju inte att bli alkoholist och man väljer inte heller att bli deprimerad eller att ha ångest och vi båda behöver professionell hjälp för att ta oss ur detta.

Föressten så har jag äntligen fått tid till psykologen, så nu ska jag bara oroa mig för om de tycker jag borde spärras in eller inte…

Idag snubblade jag över en sida med text som kunde varit skrivna av mig själv. Länken hittar ni längst ner i ”smygsurfar hos”. Det var så klockrent. Precis så känns det.

Min pappa är också alkoholist och någon dag ska jag skriva ner min historia här. Jag vet att det är bland annat hans drickande som gjort mig sådan som jag är idag. Jag vet att det är en sjukdom som han inte kan rå för, men han kan rå för det som ploppar ur hans mun vilket sårar. När han ringer och är full blir jag 9 år igen. Och samma sak ska ältas och diskuteras fast det var 20 år sedan det hände.

Det som gör mig förbannad är att jag gång på gång bett honom att backa, ge mig space för att kunna reda ut saker och ting i mitt liv, men han kontaktar mig ändå. Han respekterar inte att jag inte vill eller orkar ha honom i mitt liv just nu. Det är jobbigt, för hur det än är så är han ju min pappa och jag älskar honom.

Jag skrev en gång ett brev till honom, som jag visade för några utvalda. Här kommer några utdrag från det:

”Jag måste på något sätt bli av med mina skuldkänslor över hur du mår, hur det är med dig. För även om jag inte ringer så undrar jag. Konstant. Har gjort så i 20 års tid och nu har det börjat äta upp mig inifrån.

Jag måste börja tänka mig i första hand. Jag är din dotter och kommer så alltid att vara. Jag kommer tillbaka när/om jag är redo för det. Jag måste få tid att ta reda på vad som hänt, annars orkar jag inte leva. Ja, jag har tänkt på självmord, men är för feg och dessutom vill jag inte dö – jag VILL leva! Jag vill må bra och njuta av livet!

Men just nu klarar jag inte av att leva. Jag mår konstant illa och har ångest dagarna i ända. Har mått så sen sist du ringde och var full. Jag pallar inte mer. Jag får ingen luft. Jag kvävs. Jag gråter för det gör så ont. Vad händer med mig? Vad har hänt med mig? Var har JAG tagit vägen?

Tidigare har jag varit mamma. Det har varit min huvudsakliga uppgift i livet. Att vara en bra mamma åt mina barn och jag tycker faktiskt att jag lyckats ganska bra. Men nu när jag fått det jag helst av allt vill ha – lite mer egen tid – så mår jag så dåligt att jag kvävs. Tankarna bara far i huvudet. De har säkert funnits där förut med, men jag har haft viktigare saker att prioritera, mina barn och min familj.

Utan att låta hård, men jag tror inte att jag hade levt idag om inte jag haft dem. De är mitt liv, min största glädje och jag vill känna glädje av att vara med dem!

Jag tänker mer och mer och är orolig hela tiden att det ska hända dig något.

Hjärnan vet att du är vuxen och jag är ditt barn och jag behöver inte hålla koll på dig längre. Du är min pappa, jag är inte din mamma! Tänk om jag kunde övertyga hjärtat att hjärnan har rätt..

Hela veckorna går jag och spänner mig över att du kommer att ringa och vara spydig över det ena än det andra och dra upp 20 års gammalt skit, och jag blir 9 år igen… men när Du inte ringer blir jag utom mig av oro och ser framför mig hur du ligger på torget nedslagen och rånad och Gud vet vad..”

Jag klarar som sagt inte av att ha en relation med honom just nu. Det tär så på mig att jag inte klarar av att leva normalt. För det kan inte vara normalt att förlika sig med att det bästa vore att avsluta sitt liv pga att det gör för ont och för att ens egen pappa inte kan låta bli att lägga sig i.

Var var du när jag behövde dig som bäst? Var var du när jag växte upp? Varför lät du mig ta hand om dig? Vad mer begär du av mig? Jag har gett dig allt jag kunnat! Inga pengar i världen kan återgälda det jag varit med om. Tänk om du bara kunde förstå!

Har mått så kass hela veckan. Vet inte om det beror på att jag har massor att göra med hotellet, mina sajter som måste uppdateras, och sen blev Malva sjuk igen så hon har varit hemma hela veckan. Det är först igår och idag som det varit nästintill outhärdligt, men hon mår bättre och jag allt sämre. Jag älskar att ha henne hemma, det är inte det, men jag hinner inte med det jag ska göra och så är hon som de flesta treåringar, dvs klåfingrig till tusen. *pust*

Pratade med syrran på msn och hon ville hit på stört när jag berättade att jag knaprat lugnande hela veckan. Vad är det för fel på mig? Gissa om man känner sig totalt värdelös? Jag klarar inte av att leva känns det som, iallafall inte utan lugnande medel. Jag borde egentligen inte skriva hur många gånger jag funderat på självmord de sista veckorna, men det är ju inget jag egentligen vill, men jag vill inte må som jag gör. Vad som helst är ju bättre än det här.
På måndag ska min läkare ringa och då ska jag berätta hur det ligger till. Jag orkar inte må så här mer, någonstans måste det bli ändring och det går inte av sig självt och jag kan inte laga mig själv eftersom att jag inte vet var jag är trasig någonstans.

Jag känner mig som en spänd fiolsträng dagarna i ända. Tänk om jag bara kunde slappna av, men inte ens när jag sover så gör jag det. Jag orkar inte mer. Sanna Fiolsträng är mitt namn.