Etikett: Ångest & Fobi

Nytt nummer

- Susanna 3 Comments

Varsågod era envisa telefonförsäljsjävlar som ringer minst 3ggr om dagen, fast man sagt minst 1000 gånger att man inte är intresserad… och till dig som ringt och stört och fått mig må pissdåligt i flera års tid. Grattis! Nu har vi från och med idag hemligt telefonnummer!

Det känns ju självklart lite konstigt att man måste stänga ute en familjemedlem, men det har gått alldeles för långt nu. I flera månader har vi haft ljudet på telefonen avstängd, för att jag fått ångest av signalen om det varit han som ringt. I flera års tid har jag försökt få fram att det vore bäst med hemligt nummer. Att jag först då faktiskt kan svara i telefon utan att få ångest.

Men den dagen är äntligen här. Nu kan jag äntligen få bygga upp mig själv igen. Och kontakten mellan honom och mig är nu som det ska vara. På mina villkor.

Pappas lilla flicka

- Susanna

Trodde verkligen att jag kunde fixa det här. Har haft ångest typ hela veckan och inte blev det bättre att han ringde och terroriserade inatt igen. Den här dagen brukar vara vår mysdag. Vi lagar julmaten bara vi gillar och myser tillsammans.

Idag har jag smällt i mig 3 lugnande för ångesten är för stark. Jag vet inte om jag pallar med julafton. Känns tungt, men det ska gå! Det bara måste det. Om inte annat så måste jag bevisa för mig själv att jag är starkare.

Problemet ligger inte i julstress eller något sådant. Problemet är att jag troligtvis kommer att träffa min far. Har inte gjort det på över ett år nu. Vilket är självvalt. Jag klarar inte av honom i mitt liv. Som jag skrivit tidigare så är det pga honom jag går i samtalsterapi. Jag har kommit en lång bit på vägen, men det faktum som är nu gillar jag inte.
Varför älskar han inte mig lika mycket nu som när jag var barn?

Vi sitter båda fast. Jag vill ha min fulla pappa i min närhet, men jag mår inte bra av det så därför avstår jag. Och mår dåligt i vilket fall som helst. Han vill också ha kontakt. Men han vill ha kontakt med det barn jag var. Och det enda sättet som han kan nå till det barnet är om jag pratar med honom när han är full. Men jag är inget barn längre. Jag är en vuxen människa. Jag vet att jag alltid kommer att vara pappas lilla flicka. Men han måste även acceptera det och respektera mina val. Och det gör han inte.

Sen har jag nu fått höra att han är rädd för att träffa mig. Han gör typ allt i sin makt för att slippa det. Han vill inte träffa mig nykter och det är det enda jag vill.

Men nu när jag har chansen mår jag så pissigt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det gör så ont i mig. Jag går sönder. är jag verkligen redo för detta? Enligt min terapeut så är jag det. Och visst vill jag, det är inte det, men det gör så ont i mig. Kan knappt andas. Försöker distrahera mig med olika saker, men det går inget vidare.

Men jag ska fira jul imorgon. Det ska jag bara. Han ska inte få förstöra det också.

Psykologbesök

- Susanna 1 Comment

Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.

Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?

Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?

Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att “komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.