Over the hedge

Jag känner mig bättre och bättre. Kanske är det pillren. Troligtvis är det så…
Hur kan jag ha missat att det faktiskt var så illa ställt med mig?! Trodde att jag hade mer kontroll över mig själv än så…

Nu har jag ätit min medicin i 4 veckor och jag börjar se vattenytan, den är nära nu jag kan nästan ta på den. Härlig känsla. Äntligen har jag fått ”rätt medicin”! Men jag vet var problemet ligger och det är inte samma som förut. Det är det som gör det så svårt… jag måste hitta en lösning, på något sätt.

Jag fick ju som sagt prata med en kurator och fick ur mig det värsta, men hon påpekade att jag inte ännu är redo (för vissa saker) och att jag kan höra av mig till henne när jag vill. Känns jätteskönt. Jag blir äntligen tagen på allvar.

Bra det, för det värsta jag kan tänka mig är att dö… för det vill jag INTE! Skulle iofs aldrig ens försöka, för jag är för jävla feg.

Maroon 5 – She will be loved

En låt jag har haft i huvudet hela dagen… vet inte varför

Beauty queen of only eighteen
She had some trouble with herself
He was always there to help her
She always belonged to someone else

I drove for miles and miles
And wound up at your door
I’ve had you so many times but somehow
I want more

I don’t mind spending every day
out on your corner in the pouring rain
Look for the girl with the broken smile
Ask her if she wants to stay awhile
And she will be loved
And she will be loved

Tap on my window, knock on my door
I want to make you feel beautiful
I know I tend to get so insecure
It doesn’t matter anymore

It’s not always rainbows and butterflies
It’s compromise that moves us along(yeeah)
My heart is full and my doors always open
You come anytime you want(yeah!)

I don’t mind spending every day
out on your corner in the pouring rain
Look for the girl with the broken smile
Ask her if she wants to stay awhile
And she will be loved
And she will be loved
And she will be loved
And she will be loved

I know where you hide
Alone in your car
Know all of the things that make you who you are
I know that goodbye means nothing at all
Comes back and makes me catch her every time she falls(yeeahh)

Tap on my window,
Knock on my door
I want to make you feel beautiful

I don’t mind spending every day
out on your corner in the pouring rain
Look for the girl with the broken smile
Ask her if she wants to stay awhile
And she will be loved
And she will be loved
And she will be loved
And she will be loved

(Tried so hard to say goodbye)

I dont mind spending everyday ( Please don’t try so hard to say goodbye)
out on your corner in the pouring rain (Please don’t try so hard to say goodbye)
(Please don’t try so hard to say goodbye)
(fades out)

ARG!!

Som en del vet så finns det ett katthem här i stan, Örebro Katthem, som nu återigen (?) uppmärksammats i media pga ett jourhem. (Läs här och här.) Min syster skrev ett bra inlägg om detta igår.

Just för tillfället diskuterar jag i ÖK’s gästbok under alias ”Amanda”, för att de inte ska koppla ihop mig med min mamma. 😉

Mamma är kontaktperson för ÖK och är även jourhem, vilket hon upprepade gånger har sagt att hon inte längre vill vara. Styrelsen verkar inte vilja lyssna på detta.
Min mamma är mycket van vid katter (vi har haft katt i nästan hela mitt liv) och ger dem all tid för att kunna återhämta sig och har haft många katter som först kommit till henne och sedan blivit omplacerade. Tyvärr är det så att vissa katter inte KAN bli omplacerade.

Vi kan ta exemplet om den ”lillkillen” som hittades mitt ute i ingenstans. Han har bott hos mamma nu i över 1½ år och är lika skygg nu som då. Han litar inte på människor ALLS. Han har nosat på min hand en gång då han trodde att jag sov, men när jag rörde handen en millimeter hoppade han högt och försvann. Han mår inte bra, men han lever ju… är det inte det viktigaste?

Jo, enligt Örebro Katthem är det så. Även om de nu säger att det inte är så, så vet jag att deras motto är just att alla katter ska räddas till varje pris. Det är därför min mamma inte kan ”säga upp sig” som jourhem, för katterna måste ju ha någonstans att ta vägen.

Idén är god, men det har gått överstyr. Som jag skrev i deras gästbok:

Datum: Fredagen den 26 februari 2010, 13:00:05
Namn: Amanda <188.126.91.*>
Hemort: Örebro
Nummer: 1 561

Jag har tidigare varit stödmedlem men kommer i fortsättningen inte vara det – dels för att jag inte vill bli förknippad med en sådan organisation som inte alls har kontroll över sina jourhem. När ni väl har det (vilket jag tvivlar på) så har ni mig åter.

För det första; hur hårt det än låter så KAN man inte rädda ALLA hittekatter. För mig så är en extremt skygg katt mycket ”psykiskt sjuk”. För en människa i samma sits får medicin, medan man inte kan medicinera en katt på samma sätt. Visst som människa kan man bli inlagd, och det kan man väl säga att katter också blir. MEN, och det är ett stort MEN; när en så skygg katt som inte visat tecken på att bli bättre inom 6-12 månader, trots att den fått all uppmärksamhet och kärlek fortfarande får panik när en människa tittar på den, ja TITTAR, då är det mycket bättre för den katten att avsluta sitt lidande.

Att ens uttala sig att ingen frisk katt får avlivas är bland det dummaste jag har hört. Låter ovanstående som en frisk katt?! Javisst, den lever ju, går på fyra ben, men inget mer. FY FAN säger jag bara!

För det andra; VARFÖR har ni inte bättre kontroll på era jourhem? Jo, för att ni har mottot ”Alla katter ska räddas till varje pris”… DÄRFÖR blir det så här!

För det tredje; Jag vet många fina jourhem där katter har det bra och jag vet även många katter som kommit från jourhem som har det bra. Det finns massor med fina människor som brinner för katter och jag är en av dem. MEN jag skulle aldrig kunna vara ett jourhem eftersom att jag ALDRIG kan stå för att inte få ta bort en sjuk katt.

En sjuk katt mår inte bra. Visst den lever, men är det verkligen värt att en ledsen, rädd och olycklig katt ska behöva LIDA (ja, i mina ögon gör den det) för att ert motto säger så?

Fick sedan svar…

Datum: Fredagen den 26 februari 2010, 14:04:54
Namn: ******
Nummer: 1 567

Amanda: För det första så det Motto du skriver finns inte alls uttalat inom föreningen, så det får du stå för själv.
Jag tycker alltid att det är skrämmande när man sätter skygg/förvildad i klump. Bakom den kattegorin så döljer sig både vildfödda, misshandlade och utkastade katter tamkatter som utav naturliga själ inte har förtroende för oss.
På samma sätt avancerar de olika snabbt beroende på den miljö de hamnar.
Givetvis ska dessa katter inte enbart ”förvaras” under lång tid för då håller jag med om att det är djurplågeri och det är det ingen i styrelsen i Örebro Katthem som stödjer.

Detta står i Örebro Katthems stadgar:
”1§g. Att avlivning av katt endast får ske vid obotlig sjukdom eller om katten är så svårt skadad att den inte kan få ett fullvärdigt liv. Avlivning skall alltid ske av och i samråd med veterinär. Att vara rädd och skygg är ingen sjukdom.”

Datum: Fredagen den 26 februari 2010, 14:14:24
Namn: Amanda <188.126.91.*>
Nummer: 1 569
Men Marita: Nu råkar jag VETA att det finns minst en sådan skygg och rädd katt som sitter i ett av era jourhem. Vad ska ni göra åt det?

Väntar med spänning på svar…

Datum: Fredagen den 26 februari 2010, 14:16:26
Namn: Djurvän <81.170.155.*>
Nummer: 1 571
Kan bara säga att jag håller med Amanda till 100%!!

*stolt* Bara som en parentes liksom. 🙂

Datum: Fredagen den 26 februari 2010, 15:07:08
Namn: ******
E-post: ******@orebrokatthem.com
Nummer: 1 579
Mitt sista inlägg är att Örebro Katthem som förening har inget att dölja.
Att kopiera in våra egna stadgar när de ändå alltid ligger tillgängliga på hemsidan visar vilken nivå det här resonemanget förs.

Jag kommer nu att koncentrera min tid på det jag brinner för, nämligen katterna så är det någon som har konkreta frågor eller klagomål, så få du/ni maila mig direkt. Jag besvarar dem i tidsordning så fort som möjligt men bara om du uppger ditt fullständiga namn.

Så nu ska här mailas. 🙂

Överkänslig?

Nu har jag hittat mönstret tror jag. Jag har inte glutenallergi eftersom att provet var negativt, däremot är jag nog troligen relativt överkänslig.

Jag har ju som sagt uteslutit all bröd, ris, pasta, couscous, mjöl etc i ett par veckor och magen blev stabil. Själv trodde jag stenhårt på att det berodde på ångesten. Tills idag. Idag fick jag nämligen för mig att jag skulle käka grekiskt, eftersom att couscous är sååå gott. Den gick ner, men kom ut lika fort igen… och nu har jag kramp i magen. Har som sagt inte haft kramp i magen sen innan jag började utesluta vissa saker. Så jag är nog överkänslig.

Så inte nog med det så är det ju nu bevisat att jag faktiskt inte ska äta sådant. Man ska ju äta för att må bra. Synd bara, för couscous är ju så gott.

Sakta men säkert

Nu har jag ätit min medicin i nästan 3 veckor och märker redan skillnad i mitt mående. Både positivt och negativt, precis som det ska vara i början.
Jag mår bättre, mycket bättre än på länge. Magen funkar som den ska (peppar peppar). Antagligen var jag så dålig psykiskt att jag inte fattade det själv tills magen sa ifrån. Men som sagt, det kapitlet är mycket bättre nu.

Däremot är jag otroligt rastlös… har aldrig varit så rastlös i mitt liv tror jag. Det är på grund av Cipralexen, läste det i bipacksedeln. Men det ska tydligen gå över efter några veckor. Tar jag en Stesolid så lugnar jag ner mig lite grann. Men gud, det är hemskt. Hela jag blir helt rastlös, eller ja, kroppen. Klarar inte att sitta låga stunder utan måste gå och gå och gå… och sen blir jag rastlös för att jag går. Restless legs, det är mitt andra namn. Är ju numera inte Sanna Fiolsträng iallafall.

Får ibland ångestattacker, också precis som det ska vara i början, så jag är inte så värst oroad även om det är jobbigt när det händer.
Jag tar mig en vanlig runda varje dag bara för att jag ska komma ut och vara lite social… typ en tur till ICA eller så. I förra veckan var jag med en vän på stan. Tar små små steg framåt. För jag vill ju må bra igen. Och övning ger färdighet.

Och så har jag fått tid till kuratorn också. Nästa vecka ska jag dit.