Besvikelse & ångest

- Susanna
Varför är det så att när man får höra en enda negativ kommentar så blir man så besviken, trots att man fått dubbelt så många positiva kommentarer. Varför struntar man blankt i de positiva och klankar ner på sig själv? Varför får man dåligt samvete för att en person inte gillat det man gör, när man vet att mer än hälften gör det. Eller är det bara jag som reagerar så här? Är det bara jag som är puckad och blir less på detta? Självklart vet jag att jag inte kan göra alla tillfreds, men ändå blir jag så ledsen när det händer, när man får “skit” för sitt arbete. När personen säger att “ha, jag kunde ha gjort det bättre än hon”… som om mitt arbete varit totalt i onödan för att hon minsann hade kunnat gjort det mycket bättre… det känns, fastän jag vet att jag skulle ignorera det.
Jaja, ingen fattar ens vad jag blarrar om, men det kvittar för jag ville bara få ur mig det jag gått och tänkt på hela dagen. Jag förstår inte varför jag låter mig påverkas så här, det är något fel på mig…

Apropå fel, jag fick tid till psykolog. Ska dit i nästa vecka och börja nysta upp varför jag är som jag är. Bara tanken på att jag ska dit är ångestframkallande så jag försöker inte att tänka så mycket på det. Jag är nog bara orolig för det är nytt, jag har aldrig varit där förut. Tänk om det är något allvarligt fel i huvudet på mig? Tänk om de låser in mig… helt sjuka tankar jag vet, men jag är känd för att ha livlig fantasi. Jag kan föreställa mig massor med otäcka saker som kan hända. Värre har det blivit nu på sista tiden.

Tankar som tänk om, vad, när, hur… alltså jag kan bli genomsvett bara jag väntar på ett telefonsamtal och de har sagt att de ska ringa upp 14:30. Är klockan 14:29 sitter jg på nålar och väntar och när klockan är 14:31 blir jag toknervös. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå ut, men jag gör det varje dag nu och jag försöker gå till centrum där “alla stirrar”…. men jag är stolt när jag klarat av det under dagen. Jag vet dock att i april måste jag åka buss till sjukhuset… liksom det är veckor dit, men jag oroar mig redan för vilken buss jag ska ta för att hinna. Detta är inte hälsosamt, det fattar till och med jag. Men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta fundera och grubbla. Jag har alltid varit en grubblare. Har alltid varit rädd att tappa kontrollen, göra bort mig osv…
Jag tror att det är bra för mig att få komma till någon och prata ut, men jag är orolig över att hon inte ska lyssna eller ta mig på allvar… eller att jag ska sitta där och grina… Ja, det är något fel på mig – frågan är VAD eller rättare sagt VARFÖR. Ser fram emot det faktiskt, fastän jag är orolig över det. Svårt att förklara.

Nu ska vi titta på OC x 2 och sista avsnittet av Tru Calling… fy, jag är så sur på FOX! Hur kan man lägga ner en sådan bra serie?! *grrrr* Usch, dumma dom!

Besvikelse & ångest

- Susanna
Varför är det så att när man får höra en enda negativ kommentar så blir man så besviken, trots att man fått dubbelt så många positiva kommentarer. Varför struntar man blankt i de positiva och klankar ner på sig själv? Varför får man dåligt samvete för att en person inte gillat det man gör, när man vet att mer än hälften gör det. Eller är det bara jag som reagerar så här? Är det bara jag som är puckad och blir less på detta? Självklart vet jag att jag inte kan göra alla tillfreds, men ändå blir jag så ledsen när det händer, när man får “skit” för sitt arbete. När personen säger att “ha, jag kunde ha gjort det bättre än hon”… som om mitt arbete varit totalt i onödan för att hon minsann hade kunnat gjort det mycket bättre… det känns, fastän jag vet att jag skulle ignorera det.
Jaja, ingen fattar ens vad jag blarrar om, men det kvittar för jag ville bara få ur mig det jag gått och tänkt på hela dagen. Jag förstår inte varför jag låter mig påverkas så här, det är något fel på mig…

Apropå fel, jag fick tid till psykolog. Ska dit i nästa vecka och börja nysta upp varför jag är som jag är. Bara tanken på att jag ska dit är ångestframkallande så jag försöker inte att tänka så mycket på det. Jag är nog bara orolig för det är nytt, jag har aldrig varit där förut. Tänk om det är något allvarligt fel i huvudet på mig? Tänk om de låser in mig… helt sjuka tankar jag vet, men jag är känd för att ha livlig fantasi. Jag kan föreställa mig massor med otäcka saker som kan hända. Värre har det blivit nu på sista tiden.

Tankar som tänk om, vad, när, hur… alltså jag kan bli genomsvett bara jag väntar på ett telefonsamtal och de har sagt att de ska ringa upp 14:30. Är klockan 14:29 sitter jg på nålar och väntar och när klockan är 14:31 blir jag toknervös. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå ut, men jag gör det varje dag nu och jag försöker gå till centrum där “alla stirrar”…. men jag är stolt när jag klarat av det under dagen. Jag vet dock att i april måste jag åka buss till sjukhuset… liksom det är veckor dit, men jag oroar mig redan för vilken buss jag ska ta för att hinna. Detta är inte hälsosamt, det fattar till och med jag. Men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta fundera och grubbla. Jag har alltid varit en grubblare. Har alltid varit rädd att tappa kontrollen, göra bort mig osv…
Jag tror att det är bra för mig att få komma till någon och prata ut, men jag är orolig över att hon inte ska lyssna eller ta mig på allvar… eller att jag ska sitta där och grina… Ja, det är något fel på mig – frågan är VAD eller rättare sagt VARFÖR. Ser fram emot det faktiskt, fastän jag är orolig över det. Svårt att förklara.

Nu ska vi titta på OC x 2 och sista avsnittet av Tru Calling… fy, jag är så sur på FOX! Hur kan man lägga ner en sådan bra serie?! *grrrr* Usch, dumma dom!

Annorlunda väckarklocka

- Susanna
Jag är så trött nuförtiden, det måste ha att göra med tabletterna faktsikt för jag är helt död på morgnarna. Jag vet att jag kände efter om jag mådde illa och det gjorde jag inte för en gångs skull. Skönt!
Som vanligt kom Malva upp i sängen och vi låg och mös en stund. Sen satte hon sig upp och lekte med dockan och sen skulle hon krama mig igen. Det är bara det att hon är lite för vild ibland och kastade sig över mig, vilket resulterade i en headbang rakt över min näsa. Blodet sprutade och jag skrek högt för det gjorde så in i ******* ont!! Det har aldrig hänt tidigare, att jag blivit skallad så det börjat blöda, för skallad av mina barn har jag blivit förr, tro mig. ;-)
Det bara forsade blod, jag höll ju för med händerna men det rann ner på tröjan (som jag precis innan satt på mig :/) och jag stapplade iväg till toan och då hade det slutat flöda sådana mängder. Men som jag såg ut… Jaja, har man ingen spänning i sitt liv får man fixa det själv.

Nu har det slutat blöda, eller iallafall rinna. Men det svider och så mår jag illa av all äcklig blodsmak. *urk*
Nästa gång är det nog bäst att gå upp när väckarklockan ringer och inte ligga och dra sig. Det var vad jag fått lära mig idag.

Time off

- Susanna
Först för att besvara kommentarer på det förra inlägget: Vem hatar inte att promenera? ;)

Det blev dock ingen promenad igår för här snöade det småjävlar hela dagen… så den efterlängtade våren blev snabbt begravd. Svärmor berättade i veckan att hennes krokusar blommade hej vilt i trädgården och vi pratade om att det inte alls är långt kvar tills man kan sitta mot en husvägg och ta en god glass. Jo men tjena…
Tur i oturen är väl att man nu iallafall vet att våren kommer och att det blir sommar om sisådär 4 månader. Men inte slutar man svära över snön för det. ;)

Idag ska vi ta en liten time-off. Inga datorer får vara på ens. Vi ska ut ikväll och äta god mat och dricka drinkar. ;) Jag kollade upp med en läkare om jag fick “dricka” på tabletterna, men det fick man absolut inte. Men undvek man att ta dem så skulle det inte vara någon fara. Skönt att veta, för ibland blir man ju bjuden på ett glas vin om man ska hem till någon på middag.
Det ska bli så skönt! Jag riktigt längtar… kan timmarna knata på lite fortare bara?

Ingen lön för mödan

- Susanna
Tycker att jag skött mig utomordentligt den senaste veckan, iallafall nu efter att aptiten kommit tillbaka.
Ett stort plus på det är att jag varit ute och promenerat varje dag i minst 40 minuter. Tycker att det är jätteduktigt för en soffpotatis som mig. ;) Jag märker att jag mår mycket bättre av frisk luft, men jag har inte fattat det tidigare.

Så igår var jag iväg till sköterskan och talade om att nu när jag mår som jag gör psykiskt så kommer jag att lägga den mesta energin på att göra motionen till en vana, istället för att benhårt koncentrera mig på vad jag äter och när, även om jag vet att det inte håller i längden. Men jag orkar inte för mycket press på mig även om tabletterna börjat verka ordentligt. Jag blir ju inte botad för att jag äter dem så att säga.

Så i förra veckan hade jag ju som sagt ingen aptit, eller jo, det hade jag. Men efter 5 tuggor mådde jag så himla illa. Fick veta nu i veckan att det berodde på “inkörsporten” av tabletterna jag fick, för nu är det inte alls så med illamåendet. Det kommer bara om jag äter för mycket, så det är ju bra på ett sätt. ;)

Vad jag skulle komma till var att jag fick ställa mig på vågen… och trots att jag rört på mig, ätit nyttigt så pekar vågen uppåt +1,7 kg. Jojo, man tackar… så nu blev jag så himla ledsen. Det känns ju meningslöst!
Sköterskan sa att det berodde på tabletterna, att man går upp i vikt istället. Tackar för den… som om jag behöver gå upp?

Men jag tänker inte lägga av med mina promenader, jag fortsätter för tabletterna ska jag väl inte äta i all evighet, och då får jag hoppas på omvänd effekt. Blir så less bara.