Alltså. Varför är det så här?
Precis när det ser ut att börja ljusna så händer det något som drar ner mig igen. Inatt låg jag och funderade på om det kanske var bäst iallafall att avsluta mitt liv. Bättre för alla tyckte jag, speciellt de som lever med mig. Jag kan inte vara trevlig att leva med.

Iallafall, så låg jag där och tittade på min sambo och önskade att han blev kär i någon annan. Jag vill att han ska vara lycklig och det kan man inte vara med mig. Och mina älskade barn behöver definitivt inte mig. De behöver en älskande mamma som orkar ta sig tid med dem. Mina ”vänner” droppar av en efter en, för att jag är som jag är. Min släkt lider för att jag mår dåligt. Alla mår dåligt för att jag mår dåligt. Om jag inte fanns skulle de kunna leva vidare och inte bara stå här med mig och stampa. Jag önskar att ni alla kunde ta ett steg bakåt och vända er om och gå. Låt mig bara vara ensam. Lämna mig! Jag är inte värd att sparas på. Att ens tänkas på. Bara tanken på att det finns folk som tänker på mig får mig att känna mig som om jag försummar deras liv, deras dyrbara tid som de kunde ha gjort så mycket mer roligt för än att sitta och tänka på mig, som inte ens har ork att bry sig eller ge någon som helst respons.

Jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig, för det finns ingen anledning och jag vill inte ha ert medlidande för jag är inte värd det. Ni tror säkert att jag skriver så här för att jag tycker synd om mig själv, men det gör jag inte. Det är så svårt att förklara men jag känner att jag inte är värd att ens tänkas på, så varför skulle jag tycka synd om mig för det. Jag är och har alltid varit värdelös. Jag har alltid sett mig så. Som ni vet, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men självklart vill jag hitta en lösning på detta men just nu finns det bara en enda.

Nu har jag gjort det igen.
Blivit känslomässigt berörd alltså. Hur många gånger har jag sagt åt mig själv att inte känna efter vad människor betyder för mig. För ett tag sen så sårade jag en vän, vilket inte var min avsikt och det var bla därför jag la ner Manulog ett tag. Jag kände då att jag inte fick ventilera om vad jag ville i min egen blogg, men så var det nog inte, men det kändes så. Nåväl, jag kände att mina vänner inte accepterade mig för den jag är så vi gick skilda vägar.

Nu sitter jag här och gråter. Så jävla patetisk är jag så det finns inte. Jag saknar dem, men det är väl som jag alltid vetat. Jag är en värdelös vän. Jag orkar inte med mig själv och är likgiltig för allt känns det som. Klart som fan ingen vill ha med en att göra då, jag förstår dem och jag klandrar dem inte. Inte känns det direkt bättre att de just nu sitter och myser och har det underbart tillsammans, medan jag sitter här och bara hatar mig själv för den jag är.