Och alla vederbörande är informerade.

Jag vill bara tala om att jag ställer härmed in min födelsedag i år för återigen har kroppen sagt ifrån.
Först trodde jag att det bara var en vanlig maginfektion, men nu när magen mår bättre mår jag personligen skit.

Jag orkar inte med den press som jag har på mig längre, det går inte mer. Jag klarar inte av mig själv, jag klarar knappt av att leva med mig själv när jag mår som jag gör. Det finns bara en person som förstår hur det känns och denna person känner ni alla till.

Ring inte hit, vill ni något så svarar jag eventuellt på mail och jag kommer att höra av mig när jag är redo.
Snälla acceptera det!

Syster 2, Du får avboka det inplanerade på kolonin.

Jag vet vad det beror på och därför måste jag avskärma er alla från mig så att alla blir utanför, trots att det egentligen handlar om rädslan över att konfrontera en enda person. Men när det har gått så långt som det nu har gjort, som att jag räknat ut hur många lugnande jag har kvar och hur många jag kan ta i ett svep är det nog dags att ni backar en bra bit.

Kalla det gärna en 30-årskris. Jag kallar det en livskris då för mig livet inte känns värt ens att leva.
Låt mig vara så kanske jag kravlar mig upp igen.

Spendera inte ett öre på mig, jag är inte värd det.

”Det går ej att rymma från denna tomhet
Då återfinns inget mer än ändlösa korridorer
Livet sjunker sakta ned i fördärvets hav
Ett bottenlöst hav av ångest”

Jag bara faller och faller ner i det där djupa svarta. Det finns ingen botten verkar det som. Tankarna i mitt huvud är svartare än på mycket länge och jag vet inte hur länge jag orkar…

Jag vet varför jag mår som jag gör men det hjälper inte för det är inte mig jag det handlar om, utan det är honom. Hur kul kan det vara att inte få lov att vara med och fira sin dotters födelsedag? Inte för att han vet att han inte får, men han vet att han inte är välkommen. Varför tar jag på mig skulden för hans agerande? Jag blir så trött! Beter han sig illa, så mår jag dåligt. Kanske gör han det med, men det går inte ut över mitt liv. Nej, jag är så jävla bra på att ta allas jävla skit!

Jag är så arg! Så fly förbannande arg så jag skulle vilja slå någon på käften. Säger jag som aldrig slagit någon i hela mitt liv. Man kan ju skylla på värmen också, men ju mer jag tänker på den stundande födelsedagen så kokar jag. Jag tror att jag skippar hela alltihop i år, för jag kommer ändå aldrig palla med det. Det är ju kalasbra att ångesten kryper sig på flera veckor i förväg. Men jag känner det i hela kroppen, jag klarar inte av att ha ett ”kalas” när jag vet att han eventuellt kommer att dyka upp – inbjuden eller ej.

Jag är så full i dynga just nu så hälften vore nog. Jag klarar inte av det här. Det går inte mer.

Hur fan slutar man att bry sig så jävla mycket?!