Jag är så trött nuförtiden, det måste ha att göra med tabletterna faktsikt för jag är helt död på morgnarna. Jag vet att jag kände efter om jag mådde illa och det gjorde jag inte för en gångs skull. Skönt!
Som vanligt kom Malva upp i sängen och vi låg och mös en stund. Sen satte hon sig upp och lekte med dockan och sen skulle hon krama mig igen. Det är bara det att hon är lite för vild ibland och kastade sig över mig, vilket resulterade i en headbang rakt över min näsa. Blodet sprutade och jag skrek högt för det gjorde så in i ******* ont!! Det har aldrig hänt tidigare, att jag blivit skallad så det börjat blöda, för skallad av mina barn har jag blivit förr, tro mig.
Det bara forsade blod, jag höll ju för med händerna men det rann ner på tröjan (som jag precis innan satt på mig :/) och jag stapplade iväg till toan och då hade det slutat flöda sådana mängder. Men som jag såg ut… Jaja, har man ingen spänning i sitt liv får man fixa det själv.

Nu har det slutat blöda, eller iallafall rinna. Men det svider och så mår jag illa av all äcklig blodsmak. *urk*
Nästa gång är det nog bäst att gå upp när väckarklockan ringer och inte ligga och dra sig. Det var vad jag fått lära mig idag.

Först för att besvara kommentarer på det förra inlägget: Vem hatar inte att promenera?

Det blev dock ingen promenad igår för här snöade det småjävlar hela dagen… så den efterlängtade våren blev snabbt begravd. Svärmor berättade i veckan att hennes krokusar blommade hej vilt i trädgården och vi pratade om att det inte alls är långt kvar tills man kan sitta mot en husvägg och ta en god glass. Jo men tjena…
Tur i oturen är väl att man nu iallafall vet att våren kommer och att det blir sommar om sisådär 4 månader. Men inte slutar man svära över snön för det.

Idag ska vi ta en liten time-off. Inga datorer får vara på ens. Vi ska ut ikväll och äta god mat och dricka drinkar. Jag kollade upp med en läkare om jag fick “dricka” på tabletterna, men det fick man absolut inte. Men undvek man att ta dem så skulle det inte vara någon fara. Skönt att veta, för ibland blir man ju bjuden på ett glas vin om man ska hem till någon på middag.
Det ska bli så skönt! Jag riktigt längtar… kan timmarna knata på lite fortare bara?

Tycker att jag skött mig utomordentligt den senaste veckan, iallafall nu efter att aptiten kommit tillbaka.
Ett stort plus på det är att jag varit ute och promenerat varje dag i minst 40 minuter. Tycker att det är jätteduktigt för en soffpotatis som mig. Jag märker att jag mår mycket bättre av frisk luft, men jag har inte fattat det tidigare.

Så igår var jag iväg till sköterskan och talade om att nu när jag mår som jag gör psykiskt så kommer jag att lägga den mesta energin på att göra motionen till en vana, istället för att benhårt koncentrera mig på vad jag äter och när, även om jag vet att det inte håller i längden. Men jag orkar inte för mycket press på mig även om tabletterna börjat verka ordentligt. Jag blir ju inte botad för att jag äter dem så att säga.

Så i förra veckan hade jag ju som sagt ingen aptit, eller jo, det hade jag. Men efter 5 tuggor mådde jag så himla illa. Fick veta nu i veckan att det berodde på “inkörsporten” av tabletterna jag fick, för nu är det inte alls så med illamåendet. Det kommer bara om jag äter för mycket, så det är ju bra på ett sätt.

Vad jag skulle komma till var att jag fick ställa mig på vågen… och trots att jag rört på mig, ätit nyttigt så pekar vågen uppåt +1,7 kg. Jojo, man tackar… så nu blev jag så himla ledsen. Det känns ju meningslöst!
Sköterskan sa att det berodde på tabletterna, att man går upp i vikt istället. Tackar för den… som om jag behöver gå upp?

Men jag tänker inte lägga av med mina promenader, jag fortsätter för tabletterna ska jag väl inte äta i all evighet, och då får jag hoppas på omvänd effekt. Blir så less bara.

Igår hände något otäckt som gjorde att jag idag tog modet till mig och ringde vårdcentralen.
Först tänkte jag att jag inte skulle skriva detta i den öppna, men ju mer jag tänker på det känns det rätt, för om alla verkligen får se hur det är ställt med mig kanske de förstår och inte låter mig pressa mig själv mer. Det är iallafall värt ett försök. Och alla försök är bra utom de dåliga.
Jag har ett underbart stöd här bland mina nätvänner, speciellt en. Du vet vem du är.

Jag har inte mått så bra psykiskt ett tag, haft attacker som bara kommer från ingenstans, men utåt har jag satt upp den här fasaden så att alla ska tro att allt är perfekt. Ingen är perfekt och definitivt inte jag. Ingen vill ju vara sjuk i huvudet och allra minst jag. Men jag tror inte att det är huvudet som är sjukt… utan det är själen som är det.

Magsjukan, som jag hade i helgen var ingen magsjuka. Det var min kropp som sa åt mig att nu får det vara nog. Nu pallar jag inte mer. Skärp dig eller så kommer detta att sluta illa.
Så nervös som jag var idag när jag stod på VC och väntade på min tur, har jag aldrig varit i hela mitt liv. Hela dagen har varit kaos, smärtor, gråt, panik och förtvivlan.

Läkaren gav mig diagnosen ångest och jag fick tabletter att äta och remiss till psykolog. Jag har alltid varit emot medicin mot sådant, tills jag drabbades själv. Nu vill jag ingenting hellre än att den här klumpen jag har i bröstet ska försvinna. Det känns som om någon står på min bröstkorg. Uppe vid lungorna. Han lovade att det skulle försvinna om några dagar, eller iallafall inte kännas så obehagligt som det gör nu. Ibland känns det som om man glömmer bort att andas…

Det är konstigt. Eller jag är konstig. Jag har aldrig varit nojjig över medicin förut, men nu är jag jättenervös för att de ska göra mig flummig eller att jag ska tappa kontrollen helt. Det gör ju inte det lättare precis. Jag har ångest över ångesten i sig. Ingen bra kombination.

Från och med nu ska jag koncentrera mig på mig. Jag måste lära mig att säga ifrån. Strunta i vad alla andra tycker och tänker. Det kommer att bli jättesvårt, för sådan är inte jag.
Men jag måste komma på ett sätt att börja om från noll, hur man nu gör det?

Jag kommer att fortsätta blogga, för det är min terapi. Det enda som får mig att tänka efter. Det är lättare att komma underfund med saker man skrivit om man läser det efter ett tag.

Nu vet ni iallafall om jag skulle verka osocial eller verka som att jag inte bryr mig. Det är inte sant, men jag måste få hitta tillbaka till mig själv först. Jag hoppas att ni förstår och respekterar det.