Det blev ett kort besök på Usö idag.
Vi kom in vid 15-tiden och då fick Malva emla (bedövningssalva) i armvecken och handryggarna. Det skulle verka i en timme och när den gått började de prova att sätta en infart. Det gick inte alls, alla kärlen sprack, men Malva var jätteduktig och låg stilla precis hela tiden. Sa inte ett pip förrän sista försöket, då blev hon ledsen och började gråta – men rörde inte en fena.

Hon har växt 3,5 cm på 6 månader och ökat lite för mycket i vikt (2kg) , så det ska vi ta tag i nu på studs (ska till dietisten igen imorgon) och få lite mer råd. Mest är det hennes resurs som kommer att få råd tror jag.
Läkaren ska kolla på hennes kurva och om han tycker att det behövs göras en utredning nu så kommer vi att få en ny tid senare i höst, annars skulle vi vänta tills hon blir större och avviker på längden.

Nu för tiden verkar det som om man är begränsad till att skriva det man vill i sin egen blog, så jag ska undvika att skriva om det jag behöver lätta på. Om man inte har exakt med saken att göra har man inte tillåtelse att tycka till eller ha andra åsikter om vad som händer och sker. Det är iallafall den uppfattningen JAG har fått. Så det är bäst att låta bli, som sagt, för man vill ju inte göra någon upprörd.

Idag ska vi (jag och Malva) på tillväxthormonsutredning på sjukhuset. Ringde dem i måndags och frågade om när vi skulle vara inne och då sa de att vi inte behövde komma in förrän till kvällen. Det visade sig vara fel, för jag blev uppringd idag och nu ska vi komma in klockan 15 som tidigare. Vilket innebär att jag och Malva ska sitta på sjukhuset i 6 timmar och glo. JÄTTEKUL! *suckar* Jaja, det får väl gå. Jag får ta med mig kameran och dokumentera lite.

Håll tummarna för att hon är duktig så det inte skär alltför mycket i mammahjärtat när de ska sätta infarten. Hon ska ha den i hela natten, för de ska ta prov hela natten. De ska kolla hur mycket tvh hon har i kroppen och har hon för lite så kommer hon troligtvis att få tvh-sprutor att ta, precis som andra barn med pws.
Imorgon ska vi träffa dietisten igen, och då kommer även Malvas resurs att vara med så är hon pigg och glad så kanske hon får följa med honom tillbaka till dagis, annars går vi hem och myser.

Och idag är det 8 år sen Erik och jag officiellt blev ett par, och den firas med att vara ifrån varann.

Inte för att jag klagar, även om det kan låta så, men vad gör ni här när jag inte skriver på hundra år? Kikar ni bara in för att kolla läget? Jag lever iallafall och har hälsan (eller ja, det beror ju på… sjuk är jag inte, bara i huvudet men det visste ni ju redan. ) Jag håller på och ändrar om hela Like-a-lily. Jaaaa, igen! *suck* Aldrig är man nöjd…

Så här ska uppgraderas, raderas, och läggas upp ny layout… Nya knappar ska göras, nytt innehåll ska in.
Ja, ni märker ju att detta inte kommer att vara färdigt på en kvart… så jag kommer att ta en lite paus när det är dags att greja och då kommer sidan ligga helt nere, bara så ni vet… eller så kanske jag dirigerar om den någon annanstans.

Nu ikväll trodde jag allvarligt att jag skulle dö, att slutet var nära.
Aldrig tidigare har jag haft en sådan panikångestattack som varat så länge som ca 30 minuter. Jag var övertygad att jag skulle dö. Hade ont precis överallt! Kunde inte andas!!!
Tårarna bara rann och jag tänkte på mina älskade barn och min älskade sambo, skulle jag bara falla ihop och dö bara så där? Men det var okej, så länge det inte gjorde ont.

Det började nog redan i veckan. Har knaprat lugnande nu igen. Min pappa sa att han skulle komma någon kväll denna vecka och gratta Malva, han kunde inte komma på lördag för då skulle han meka med bilen. Så jag ändrade allas (mamma, gammelmormor, syrran m familj) planer så de fick komma idag (fredag), och eftersom att han sagt så, så trodde jag att han skulle komma. Ringde upp honom vid 17-tiden och då sa han att han tänkte komma på lördag. (???) Iallafall, sa att han var välkommen… men nu vet jag faktiskt ärligt talat inte om jag någonsin vill ha med honom att göra.

Det låter hårt, men han är anledningen till att jag ännu en gång bröt ihop ikväll. Jag orkar inte med detta längre, det måste få ett slut. Jag mår så dåligt av att ta hans skit. Han ringde såklart upp vid 20-tiden och hävde ur sig det ena och det andra. Till slut fick jag nog och slängde på luren i örat på honom. Det var nummer ett i Sannas nedbrytningsfas… sen ringde han upp och jag lade på, på en gång, vilket ledde till att jag fick dåligt samvete för att jag var så “hård”. Någon timme senare ringde han igen, Erik svarade och sen berättade han för mig att min pappa hade sagt att jag inte tog hand om mina barn, var inte värd dem och att jag var en usel mamma, för det hade jag minsann skrivit i min blogg!

Så jag fick hemskt ont i mellangärdet, som sedan spred sig uppåt och till slut kunde jag inte andas… Jag undrar varför jag reagerar på det här viset, vad är det som är fel på mig?? VARFÖR reagerar jag överhuvudtaget på någon som vräker ur sig skit som inte ens är sanna? Alltså, hundra männsikor kan säga att jag är den bästa mamman för mina barn, men säger han att jag är värdelös så köper jag det. Jag orkar inte mer…

En gång för några år sen så sa han att om Erik och jag gick isär så skulle jag och barnen få komma och bo hos honom… precis som om det skulle vara min första tanke? Nej tack!! Han ska inte få manipulera och skada mina barn som han gjort med mig!!

Imorgon ska han som sagt komma, jag vill inte det. Jag vet, som sagt, inte om jag orkar mer. Det låter hemskt och jag blir jätteledsen då jag tänker på det. Ska jag bryta med min pappa för att någonsin kunna må bra igen? Måste det bli så?? För OM han kommer, så ringer han imorgon kväll och gnäller på något annat som inte passar honom. Och även om det är MITT liv och MINA barn, så tar jag åt mig. Mer än om någon annan skulle säga det.

Bad Erik att svara om han ringer något mer, och tala om för honom hur detta får mig att må. Erik fick ju ta hand om mig ikväll… han såg inte direkt lycklig ut om jag säger så… har bett honom att tala om för min pappa att jag bryter ihop så fort han dricker, vilket har fått mig att inse idag varför min skinpicking varit så extrem de senaste veckorna… min pappa har nämligen inte hört av sig… han har väl varit nykter.

Kommer han imorgon går jag hemifrån, för jag orkar inte mer. Men jag tycker ändå att barnen har rätt till sin morfar, så länge han är nykter och trevlig. Men för den skull behöver ju inte jag ha med honom att göra. Jag klarar inte av det längre. Sad but true.

Det bästa med min post idag är att jag vet att han läser detta.
Så pappa, läs detta och tänk efter. Om du älskar mig som en pappa ska, låt min själ läka ifred, skada den inte mer för jag vet inte hur mycket mer den tål.