Tack!

En vän är den som lyser upp när hela världen har slocknat

Att en endaste person kan få en person som jag att göra en totalomvändning.
Igår kväll var jag så innerligt trött på allt. Grät mig till sömns över allt jävla skit i mitt liv. Vaknade förstås lika irriterad och less.

Så kom hon, med en bukett underbara liljor. Och ett kort som gjorde mig helt rörd.
Efter det vände allt. Jag är så tacksam över att få ha en sådan person som henne i mitt liv. Hon visste inte ens att livet för mig var pissigt igår (även om hon vet att det är det med jämna mellanrum), det var inte därför hon kom.

Jag tog ungarna till Ica och handlade all julmat och inte en bitter eller sur min. Tvärtom. Har gått med ett leende på läpparna hela dagen. Snart ska jag ge mig på lägenheten. Det ska röjas och städas. Jag fick en spark därbak utan att hon ens visste det. Jag till och med ser fram emot att få skura golvet och göra det fint.

För vem vill ha en bukett med underbara liljor i ett hem av kaos?

Tusen tack för att du är en sån underbar vän!
Önskar dig och din familj en underbar jul! Och du! Ta ingen skit!

Jag sådde några blommor, en för varje vän
Jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en
Det blev höst och vinter och blommorna de dog
Men på våren kom de åter, men bara tre stod kvar och log
Sen kom regnet med moln stora grå
Nästa gång jag fann dem så var det bara två
Sen kom solen med allt ljus den har
Plötsligt stod det bara en ensam liten blomma kvar

Du härdades i solsken, du drunknade i regn
Men en sak är säker, du är en riktig vän

Kärlek

Idag var jag iväg hos terapeuten igen. Höll nästan på att börja grina efteråt. Hon är verkligen duktig!
Hennes sammanfattning idag var: Rätt pappa = full pappa. Och min kommentar till det: Jag tror att det är så.

Jag vet inget annat. Jag känner inte min nyktra pappa. Jag vet inte vem han är. Min nyktra pappa är som en bekant. Men jag hyser oerhört starka känslor, stark kärlek till min fulla pappa. Barnet i mig vill ha tillbaka sin pappa, och det vuxna jag vill inte ha med honom att göra när han dricker. Detta är konflikten i allt.

När jag idag, i vuxen ålder, träffar min nyktra pappa känner jag igen honom till yttre och till rösten, men personligheten är inte densamme. Det är något som är fel på honom. Jag känner inte igen honom. Han är inte den person som jag minns.

Jag måste ändra fokuset från honom till mig. Fokus på mig har inte funnits tidigare och det är skrämmande. Det gör att jag får ångest. Jag vet inte vad jag kan försvara mig med för jag vet inte hur man gör.
Jag är livrädd för att såra andra människor, men jag måste tänka på mig och mitt behov främst.

Jag brottas dagligen med det lilla barnet i mig, men jag är äldre än henne. Och äldst vet bäst!
Därför har jag bestämt att vidta några åtgärder. Jag fick ”läxa” till nästa gång, och bara tanken på vad det är jag ska göra får mig att bli helt darrig. Jag vet inte om jag klarar det. Men jag lovar att försöka.

Tapetblomma

Sitter och slukar information nu, fast jag redan visste innan. Det är som en slags terapi för mig, att se att saker som jag gör och känner faktiskt är helt naturliga i mina ögon, fast helt onaturliga i andras. Just för att jag inte haft en trygg barndom. Jag kan inte säga att jag haft det dåligt hos min mamma, men när jag var som mest sårbar så fick jag en lillasyster och i samband med det blev jag ännu mer undanskuffad, fast vad jag som mest behövde då var uppmärksamhet. Det är saker som jag förstått idag. Inte för att jag skyller på mamma som tog hand om lillasyster. Vi har pratat mycket om den tiden och hon säger att hon skulle ha gjort annorlunda om hon vetat hur jag skulle må idag. Och det är ju självklart, vilken förälder skulle inte det? Jag klandrar henne absolut inte för att jag inte fick allt jag behövde som barn, hon kunde ju inte veta!

Jag har insett idag att jag hade ett starkt medberoende när jag var barn/tonåring. Ingen av mina kompisar hemma i Örebro visste hur det var hos pappa. Jag skämdes så otroligt mycket och trodde att jag var ensammast i världen. Idag vet jag att jag var långt ifrån ensam, men tiden har satt sina spår… tänk om han aldrig druckit, hur hade mitt liv sett ut då?

Barn till missbrukare…
– har svårigheter med att be om hjälp
– gissar sig till vad som är normalt
– har svårt att fullfölja projekt från början till slut
– ljuger då det vore lika enkelt att säga sanningen
– dömer sig själv skoningslöst
– har svårt att ha roligt
– tar sig själv på stort allvar
– har svårigheter i nära relationer
– reagerar överdrivet på förändringar över vilka de inte har kontroll
– söker ständigt godkännande och bejakande
– känner sig ofta annorlunda än andra människor
– är överdrivet ansvarstagande eller överdrivet ansvarslösa
– är extremt lojala även då det står helt klart att lojalitat är oförtjänt
– är impulsiva. De tenderar att kasta sig in i handlingar utan att först ha övervägt möjliga alternativ eller eventuella konsekvenser
– har svårigheter med att säga nej
– har svårt att lita på andra
– är rädd för att bli svikna eller övergivna
– är rädda för auktoritetsgestalter
– är rädda för andras ilska och personlig kritik

Min beteenderoll som barn var: Tapetblomman. Barnet som inte syntes eller hördes för det var tyst. Ville inte vara i vägen. Så tystlåten att lärarna ”klagade”, hade svårt att se folk i ögonen (har jag fortfarande)… Hittade en bra sida som förklarar en tabetblomma bättre. Nästan allt som står där beskriver mig i detalj… sån här är jag.

Det lustiga är att jag hela tiden sagt att det inte bara är pga min pappas drickande som jag mår så dåligt av och till… men nu tror jag att det är detta det har handlat om hela tiden, jag har bara inte fattat det förrän nu.

Samtal med hypnos

Idag har jag alltså varit på mitt första möte, ett introduktionsmöte där man får veta exakt vilka metoder som de använder sig utav. I början blir det mest samtal för att sedan jobba fram de positiva händelserna för att slutligen få fram det negativa. Personkemin klickade direkt, hon verkade urmysig och lugn och harmonisk så det känns verkligen jättebra! Hon sa även att hon absolut kunde hjälpa mig, iallafall en bit på vägen och jag ber inte om något annat än det. Vi startade såklart genast och jag har redan fått ett och annat att tänka på, att fundera över.

Förändring kräver medvetenhet
Det kommer att vara utgångspunkten i mitt problem. Utgångspunkten och målet.

Vi diskuterade mitt problem och kom fram till att en missbrukare har inget medvetande. En missbrukare är i sitt tillstånd inte en person med personlighet (om man ska vara logisk) utan bara ett skal. Personen man älskar finns inte där eftersom att allt man försöker att säga eller göra inte går in. Om man häller ut sprit eller hotar med det ena än det andra, så kommer missbrukaren att göra samma sak igen, eftersom att den inte har något medvetande. Först när man har ett medvetande så når man fram till en person.

Det är därför han ringer varje gång han är full, fast jag uttryckligen sagt att jag inte vill att han ska ringa. Han ringer för att han helt enkelt inte minns att han gjorde det sist. Alla gånger är som en första gång, trots att det inte alls är så. Men för honom är det så, han är bara medveten om vad som händer i nuet.

Och först nu när jag nu vet det, att han inte har något medvetande om vad han gjort eller inte gjort, så kan jag förändras. Det här är en stor insikt för mig.

Psykologbesök

Idag var jag då hos psykologen för första gången.
Det kändes som om hon inte alls förstod mig utan tyckte att jag var duktig som klarat av min ångest på egen hand. Diskuterade lite i kring pappa och hon ville att jag skulle sätta ord på känslor, vilket jag inte kan. Jag kan inte beskriva känslan han får mig att känna när han tex ringer och jag blir nio år igen. Besvikelse är väl en känsla. Jag är rädd att återigen bli besviken, vilket jag alltid blir och då känns det bättre att hålla honom på avstånd.

Men samtidigt. Han är min pappa och jag älskar honom. Jag vill gärna ta reda på vad som hänt i min barndom som fått mig att känna så här, men det verkade som om hon inte kunde hjälpa mig med det. Nu inser jag ju såklart att det inte händer över en natt, men hon bad mig att försöka minnas… Hur minns man något man förträngt? Hur ska jag kunna minnas något jag inte kommer ihåg? Vad tror hon att jag gjort det senaste halvåret?
Visst, hon känner inte mig, men det kändes som ett slag i ansiktet. Betyder det att hon inte kan hjälpa mig förrän jag börjar minnas? Och isåfall, när gör jag det? Kommer jag någonsin att minnas?

Kände mig gråtfärdig när jag klev ut från vårdcentralen. Om inte en psykolog kan hjälpa mig, vem ska då rädda mig? Jag vill så in i helvete minnas vad som hänt! VARFÖR går det inte?

Pratade med mamma nu ikväll och hon sa att psykologen ställer dessa frågor för att ”komma underfund” med mig och var problemet ligger. Hon sa att jag ska ge psykologen några fler chanser innan jag bestämmer vad jag ska göra. Det är väl bara att be (säger hon som inte tror) att jag hittar en lösning på det här innan det är försent.