Kategori: Bipolär typ 2

Sakta men säkert

- Susanna 1 Comment

Nu har jag ätit min medicin i nästan 3 veckor och märker redan skillnad i mitt mående. Både positivt och negativt, precis som det ska vara i början.
Jag mår bättre, mycket bättre än på länge. Magen funkar som den ska (peppar peppar). Antagligen var jag så dålig psykiskt att jag inte fattade det själv tills magen sa ifrån. Men som sagt, det kapitlet är mycket bättre nu.

Däremot är jag otroligt rastlös… har aldrig varit så rastlös i mitt liv tror jag. Det är på grund av Cipralexen, läste det i bipacksedeln. Men det ska tydligen gå över efter några veckor. Tar jag en Stesolid så lugnar jag ner mig lite grann. Men gud, det är hemskt. Hela jag blir helt rastlös, eller ja, kroppen. Klarar inte att sitta låga stunder utan måste gå och gå och gå… och sen blir jag rastlös för att jag går. Restless legs, det är mitt andra namn. Är ju numera inte Sanna Fiolsträng iallafall.

Får ibland ångestattacker, också precis som det ska vara i början, så jag är inte så värst oroad även om det är jobbigt när det händer.
Jag tar mig en vanlig runda varje dag bara för att jag ska komma ut och vara lite social… typ en tur till ICA eller så. I förra veckan var jag med en vän på stan. Tar små små steg framåt. För jag vill ju må bra igen. Och övning ger färdighet.

Och så har jag fått tid till kuratorn också. Nästa vecka ska jag dit.

Läkarbesök

- Susanna

Idag var det då dags för det inplanerade läkarbesöket. Var otroligt rastlös och nojjig igår, hade som sagt huvudvärk och det sista jag sa till Erik innan jag somnade var:

”Jag sätter 100 spänn på att det är ångest.”

Nu är jag då hemma från läkaren.

När jag kom in så såg jag att det var samma läkare som jag träffat tidigare (han som var så braaa!) och han beklagade sig över vårdcentralen och sa att det var dumt gjort av sköterskorna, som skickat mig till honom eftersom att han ska sluta på fredag. Vilket innebär att jag ska få ytterligare en ny. Fan. Jag hade gärna fortsatt att ha haft honom.

Han berättar alltid utförligt vad han ska göra, vilka prover som ska tas och varför, vad han tror, frågar mig vad jag tror och framför allt… han LYSSNAR!
Men nu (senare) ska jag alltså få en ny. Igen. Suck. 🙁

Nåväl, vi diskuterade mina problem och som han sa är det ju en hel del så vi måste börja från ett håll och beta av saker efter vägen. Han klämde och kände på magen, som gjorde lite ont på en del ställen. Lyssnade på hjärta och lungor. Tog blodtryck (130/75 tror jag det var). Hjärtat slog extraslag, vilket han hörde för jag var så nervös. 😉 Frågade mig vad jag tror att min ångest beror på och jag berättade vad jag tror, det är ju som sagt känt sedan tidigare att jag har ångest…
Att magen är som den är kan mycket väl bero på ångest, eller att kroppen säger ifrån (eftersom att jag faktiskt inte mår något vidare i min ångest) eller så beror det på något helt annat.

Han skickade remiss till kurator, som han tyckte att jag var i stort behov av (vilket jag ärligt erkänner att jag är) samt remiss till psykmottagningen som har någon KBT-terapi. Och som jag nojjat över… så tog han bort min Xanor! 😉

Istället gav han mig ny medicin; 1 tablett Cipralex 10mg (ska börja med 5mg i en vecka och sen öka), Stesolid 5mg (får ta 1-2 vid behov) samt Primperan 10mg mot illamående (får ta 1-4st 3 gånger per dag)

Skickade mig till labb och där fick jag kolla blodsocker (4,7), lämna 8 rör med blod, urinprov, och med mig hem fick jag avföringsprov som jag ska lämna in i nästa vecka.

Så. Nu känns det faktiskt ganska okej.
Dock vet jag ju sen tidigare att ångesten kan öka något överjävligt under insättningsperioden, men please bare with me… ok?

Om man kunde drömma…

- Susanna

… om jag hade en bultsax så hade jag nog klippt upp bröstkorgen på mig själv… för att kunna hälla ut all jävla svart ångest. Sedan skulle jag stampa och hoppa på den och aldrig låta den komma in i mig igen.

I wish.

Förstår inte längre.
Vet varken ut eller in. Vill bara sova. Vill inte sova. Vill göra allt. Vill inte göra något.

Hur kunde det bli så här?

Kontroll…

- Susanna 1 Comment

Jag läste någonstans att det sägs att människor med ångest har ett enormt kontrollbehov. Vi lär oss att kontrollera ångesten så den inte upprepar sig, fastän den gör det dagligen för mig. Så egentligen så har vi ju ingen kontroll alls…

Dagen har gått ganska bra. Men nu, när barnen somnat och jag egentligen skulle sitta uppe och vaka in julen med min sambo sitter jag istället och har ångest. Mörk, svart och avgrundsdjup… Jag borde ha vant mig, men det gör jag aldrig. Förstår inte varför. Det blir bara värre och värre för varje år. Om jag nu mår så här, som jag gör just nu, så undrar jag om jag ligger inne på psyk så här dags nästa år. Vad fan är det för liv?

Tänk om jag hade lika mycket kontroll över min ångest som med något annat… vikten till exempel… Istället går jag bara här och är… och det är så tungt. Och jag mår så in i helvete illa… klättrar på väggarna.

När ska det ta slut?!

Insomnia

- Susanna 1 Comment

Har så svårt att sova. Häromnatten fick jag panikångest när jag skulle sova. Har fått panikångest tidigare, men detta var det läskigaste jag varit med om. Hela jag darrade, skakade liksom inifrån. Som inälvorna höll på att lägga av. Har känt så tidigare men inte alls i den grad som nu. Riktig läskigt var det men jag somnade till sist.

Sen dess går jag med förväntansångest. Det är snart jul, men jag bryr mig inte. Ingenting bryr jag mig om egentligen, så då får man istället låtsas att man gör det. Så det gör jag nu. Låtsas att allt är så jävla bra, fast jag själv sitter fast i ett mörkt och kallt jävla avgrundshål. Vet inte hur jag ska ta mig ur. Vet bara att jag inte vill ha det så här. Och jag är rädd att göra något åt det också. Onda cirklar och jag är ingen bra kombination.

Låg och grubblade hela natten till idag. Jag vill inte leva om det ska vara så här. Men jag vill inte dö. Jag måste leva för mina barns skull… måste!
Men vad är det för liv att må så jävla dåligt… är det så mitt liv ska se ut i resten av mitt liv så vet jag inte om det är värt det. Måste det vara så jävla invecklat?
Så fort jag försökte slappna av började jag hyperventilera och så var det igång.

Jag skulle aldrig ta mitt liv, för det första är jag för rädd och för det andra så är det inte det jag vill. För det tredje så skulle jag aldrig utsätta min familj för det och för det fjärde så vill jag inte dö. Jag vill bara må bra. Är det för mycket begärt? Vad är det egentligen som jag har gjort för att förtjäna att må som jag gör?

Utåt sett ser jag nog mest trött ut idag, men inombords är det ett kaos utan dess like…