Så ringde han då idag och vi diskuterade min medicin.
Nu ska jag prova Xanor Depot istället för Xanor under några veckor och om det inte funkar bättre ska jag byta ut Zoloften mot Efexor. Han skrev även remiss till psykolog, så nu känns det rätt okej igen. Fast jag hann aldrig få ångest över att han skulle ringa, för det hade jag glömt.
Håll tummarna för att jag slipper detta ett tag framöver. Den ständiga oron alltså.
Nu har jag gjort det igen.
Blivit känslomässigt berörd alltså. Hur många gånger har jag sagt åt mig själv att inte känna efter vad människor betyder för mig. För ett tag sen så sårade jag en vän, vilket inte var min avsikt och det var bla därför jag la ner Manulog ett tag. Jag kände då att jag inte fick ventilera om vad jag ville i min egen blogg, men så var det nog inte, men det kändes så. Nåväl, jag kände att mina vänner inte accepterade mig för den jag är så vi gick skilda vägar.
Nu sitter jag här och gråter. Så jävla patetisk är jag så det finns inte. Jag saknar dem, men det är väl som jag alltid vetat. Jag är en värdelös vän. Jag orkar inte med mig själv och är likgiltig för allt känns det som. Klart som fan ingen vill ha med en att göra då, jag förstår dem och jag klandrar dem inte. Inte känns det direkt bättre att de just nu sitter och myser och har det underbart tillsammans, medan jag sitter här och bara hatar mig själv för den jag är.
Jag är knäpp, jag vet.
Sitter här i sängen och skriver samtidigt som jag lyssnar på någon ”chillmusik” (instrumentalt lugnande) och det funkar faktiskt. Idag har jag bara tagit ett piller. Annars har jag mått ganska hyggligt faktiskt. Det blir för mycket när alla pockar på min uppmärksamhet har jag märkt. Skönt att helgen snart är slut och vardagen återvänder till det normala = jag får mer tid för mig själv.
En helt knäpp sak har dykt upp i mitt huvud den senaste tiden. Jag vill röka. Jag ”feströker” ju annars, och ibland har det hänt att jag rökt annars också.. och nu känner jag mig helt weirdo om jag röker. Så jag smygröker ibland. Känns ju helskumt ju. Jag är en vuxen människa med ett eget liv och kan bestämma själv, men ändå…Tänk om jag skulle fastna igen skulle alla tycka att jag är svag och en dålig person. Okej, det kanske inte är så, men det känns så. Speciellt när man hackat på andra som rökt… och folk som sagt att jag är stark som lyckats sluta. Och ja, jag bryr mig alldeles för mycket om vad ”alla andra” tycker. Men jag vet inte om det är psykiskt, men ciggen får mig att slappna av och det är framför allt det jag behöver just nu. Att kunna slappna av, för det verkar inte funka på andra sätt.
Ibland önskar jag att jag vågade stå för saker jag gör utan att skämmas, men hur gör man det?
Har mått så kass hela veckan. Vet inte om det beror på att jag har massor att göra med hotellet, mina sajter som måste uppdateras, och sen blev Malva sjuk igen så hon har varit hemma hela veckan. Det är först igår och idag som det varit nästintill outhärdligt, men hon mår bättre och jag allt sämre. Jag älskar att ha henne hemma, det är inte det, men jag hinner inte med det jag ska göra och så är hon som de flesta treåringar, dvs klåfingrig till tusen. *pust*
Pratade med syrran på msn och hon ville hit på stört när jag berättade att jag knaprat lugnande hela veckan. Vad är det för fel på mig? Gissa om man känner sig totalt värdelös? Jag klarar inte av att leva känns det som, iallafall inte utan lugnande medel. Jag borde egentligen inte skriva hur många gånger jag funderat på självmord de sista veckorna, men det är ju inget jag egentligen vill, men jag vill inte må som jag gör. Vad som helst är ju bättre än det här.
På måndag ska min läkare ringa och då ska jag berätta hur det ligger till. Jag orkar inte må så här mer, någonstans måste det bli ändring och det går inte av sig självt och jag kan inte laga mig själv eftersom att jag inte vet var jag är trasig någonstans.
Jag känner mig som en spänd fiolsträng dagarna i ända. Tänk om jag bara kunde slappna av, men inte ens när jag sover så gör jag det. Jag orkar inte mer. Sanna Fiolsträng är mitt namn.
Jag har, så länge jag kan minnas, pillat på mina sår.
Så fort jag har haft en sårskorpa så har jag varit där och petat och petat – även efter att den fallit av.
Jag pillar även på andra “upphöjningar” i huden så som kvisslor, finnar etc. Jag klämmer, trycker, river och grejar tills blodet rinner och det känns “färdigpillat”. Jag vet inte varför jag gör så här och det är inte någon direkt tvångstanke att “nu måste jag pilla”, utan jag gör det bara och när jag gör det blir jag lugn och avslappnad.
Detta är ju dock ett problem, eftersom att jag har vissa områden på min kropp som känns bäst att picka på. Och det är ett problem eftersom att det påverkar mitt dagliga liv ibland.
Men trots det så tycker jag om att pilla. Jag kan inte förklara varför, för jag förstår att det inte är ett normalt beteende. Men det är avkopplande och skönt om man är stressad, det hjälper mig att slappna av och komma till ro.
Det är inte så att jag får tex. en finne och klämmer den och är nöjd med det, utan att efter att ha klämt den blir det ju en svullnad och den måste bort… så jag pillar och pillar tills det blir ett plant sår utan kanter… det är lite svårt att förklara. Jag ska försöka ta lite bilder sen så får ni se vad jag menar (man har ju sårskorporna kvar ett tag eftersom man pillar upp dem gång på gång).
Mina favoritställen att picka på är rumpan/skinkorna, vilket leder till att det gör ont att sitta på en sönderpillad, blödande bak, magen, brösten och ansiktet. Ansiktet försöker jag att undvika att pilla på då det ändå är det första en annan människa ser, men inte ens i skrivande stund har jag lyckats undvika det.
Anledningen till den här sidan är att jag vill att du ska veta att du inte är ensam och behöver du någon att ventilera med är du alltid välkommen att maila mig!