År: 2005

Första steget

- Susanna
Det finns en tjejkompis på nätet som inspirerat mig att ta kontakt med vårdcentralen gällande min övervikt.
Idag var jag där för första gången och fick berätta lite om mig och hur den uppstått. Hon lyssnade och sa sen att det jag nyss berättat är så vanligt och att jag är tvungen att ändra mina vanor för att det ska gå, men att hon gärna är med mig hela vägen.
Blev så glad, för det är precis det jag vill.

Visst, piller och medicin i alla ära, men man måste ju börja med sunda vanor innan man kan prova något sådant. Och jag har absolut inga sunda vanor… ;) Så jag fick i “läxa” att äta frukost varje dag till nästa vecka.
Fick även väga och mäta mig och jag blev verkligen förvånad. För trots mitt frosseri (ja, jag menar verkligen f r o s s e r i) som jag ägnat mig åt den senaste månaden, visade att jag gått ner sen jag slutade på VV före jul.
Så det känns ju bra att jag fortfarande håller mig på tvåsiffrigt. :)

Det fanns även vattengympa för överviktiga som jag gärna vill börja i, så det skulle vi fortsätta prata om nästa gång.
Jag vägrar gå och bada med smalisar, även om de kanske inte bryr sig i om jag är fet eller ej. Men det gör jag, så får jag motionera med andra som är i samma sits tror jag att det är lättare.

Otäckt

- Susanna

Skulle göra mat åt Malva och kom ut i köket. Vi bor utåt gatan till så vi ser en massa människor gå förbi då cykelbanan ligger alldeles bredvid. Då kom det en man och gick, stannade och såg sig omkring. Jag trodde att han väntade på sin hund så jag brydde mig inte så mycket mer om det. Kokade färdigt makaronerna och fixade köttbullarna. Tog ca 10 minuter ungefär.
Då ser jag att mannen står kvar och stirrar in i mitt köksfönster!

Först tänkte jag att han kanske väntar på någon, men sen började han bete sig så underligt. Han stod på utsidan av staketet och drog i buskarna på ett fanatiskt sätt, sen vände han sig om och stod blickstilla med armen rakt ut och visade upp handflatan med spretiga fingrar. Så stod han i ungefär 5 minuter… då blev jag lite obehaglig till mods.

Ringde till grannen där Jasmine var och lekte och sa att det stod en man i buskarna och hon tyckte att det var lite märkligt.
Jag bad henne att skicka hem Jasmine vid 18-tiden och att hon då kunde gå in bakvägen. I vanliga fall brukar hon gå runt, men det ville jag inte att hon skulle göra nu.

Folk som gick förbi lade också märke till hans märkliga beteende och då hoppade han över staketet och började gå emot mig och jag började bli rädd på allvar. Ringde polisen, men fick vänta i över 5 minuter på svar. Så jag gick omkring och låtsades vara oberörd. Men la till sist på luren för jag var för rädd för att vänta.

Då ringer det på dörren!!
Hjärtat i halsgropen och jag blev verkligen jätterädd!
Tur som det var var det vår granne och jag bad honom komma in och frågade honom om han såg den där människan där ute. Jodå, det gjorde han. Han tyckte också att han verkade märklig så jag bad honom att stanna tills han gått därifrån.
Mannen därute grejade med händerna och visade tecket på struptag etc och jag var så rädd att jag inte kunde stå still.
Jag ringde en gång till till polisen och kom fram direkt. De kopplade mig till vår station, som vi har i området och de sa att de skulle skicka en bil på det på en gång.

Vi släckte ner i lägenheten för att han inte skulle kunna se oss så bra och man kunde se att han blev märkbart arg. Skrek och sprang i cirklar och drog och slet i buskarna. Sen helt plötsligt hoppade han över staketet igen och började gå iväg, men sen kom han tillbaka, men gick inte mot mig utan en bit bort. Jaha, han gömmer sig i buskarna, sa jag. Men grannen sa att han såg en polis gå emot honom och sen stod de och lyste på och pratade med honom i ca 5 minuter.

Sen ville de prata med mig och jag gick ut i trapphuset. Han frågade om jag blivit förföljd tidigare, men jag sa att det har jag iallafall ingen vetskap om, men det tror jag inte. Han tog mina uppgifter iallafall. Namn, personnummer och telefonnummer.
Sen kom en annan polis och sa att mannen troligen var missbrukare och påtänd och att han troligtvis inte var ute efter mig personligen, men förstod såklart att jag blev rädd och tyckte att det var obehagligt.
De tyckte att det var bra att jag ringde och jag sa att jag blir extra rädd med tanke på vad klockan var (ca 17:30).

JAG VILL INTE BO HÄR MER!!!!!
Ska man inte ens få vara trygg längre där man bor?!

Snart tillbaka

- Susanna
Så var det äntligen dag så man vet att inatt behöver man iallafall inte sova ensam.
Han ringde inatt och han var lite låg, för han kände sig lite ensam sa han. Han ville flyga dit mig. ;)
Det var visst bara en massa 40-åringar (inget ont om dem!) som raggade på allt och alla . Hans “jobbarkompisar” är säljare och då gör man tydligen så, raggar och är otrogna fast de har fru och barn. Vilka människor säger jag bara! Så han sa att han inte kände sig speciellt hemma där, utan bestämde att vi skulle boka in en resa tillsamamns och åka snart. Wee! Det vill jag!
Men han hade suttit i baren och druckit drinkar så han var lite på lyset, medan de andra raggade runt. Halvt döv blev man på kuppen för det var ett sånt herrans liv. :D

Det är lite roligt det där. För när vi är ifrån varandra så längtar vi efter varandra så himla mycket, även om det bara är ett dygn.
Det är ju inte första gången vi är ifrån varandra. Han tycker att det är jättejobbigt att vara hemma om jag tex ligger på sjukhuset med Malva. Ett sjukhus som dessutom ligger i samma stad. Då tycker jag att det är värre för mig nu. ;) Han är ju inte ens i Sverige. *s*
Vi är lika kära i varandra som när vi träffades och vi har varit tillsammans i 7 år. Har aldrig känt så förut med någon så jag är övertygad om att han är min Mr Right. :) Saknar honom sååå! Kom hem!

Ensamt

- Susanna
Fy vad tyst det är. Känner mig helt ensam, men det är jag ju inte. Barnen ligger och sover så sött i sina sängar. Jag visste att det skulle bli så här. Känner mig inte trygg när han inte är här. Jag är visserligen inte trygg här även om han är här, men nu känns det ju ännu värre. Usch. Hur ska jag kunna sova inatt? Och ännu värre, hur ska jag kunna vakna? Han är ju min väckarklocka. Själv är jag helt död på mornarna… Jaa, detta blir ju kul :(
Han skulle ringa sen om det gick, sa han. Pratade med honom förut och det var dålig mottagning så vi får väl se. Fast det är ju just det. Bara för att han sa så, så kommer jag ju sitta uppe och vänta. Det är det jobbigaste. Jag kan liksom koppla av det lite, men sen ringer han och då får man börja om från början.

Tänkte uppdatera sajterna men jag tappade lusten som vanligt. Man kanske ska lägga ner allt? Jag vet inte vad det är med mig riktigt. Har ingen lust med något. Jag vill en massa saker men när jag väl sätter mig ner för att göra dem så är det som om all lust och inspiration bara försvinner. Så trist!

Jag suger

- Susanna
Jaja, jag veeet.
Jag har inte uppdaterat på ett tag, men det finns en orsak. Jag har helt enkelt inte haft lust. Är less på allt just nu. Blä! Jag känner mig värdelös på det mesta. Försöker fixa med sidorna till exempel, men som vanligt ser de skeva ut i andra webbläsare. Jag vet att jag inte ska haka upp mig på det, men det gör ja iallafall. Usch, jag lägger nog ner allt tror jag. Jag totalsuger ju! Jag fattar liksom inte varför det blir fel… även om jag följer standarden så ser det istället förjävligt ut i IE. Kan man inte få till en layout som passar i båda?!
Jag får nog, som sagt, lägga ner och köpa layouter hädanefter. *arg*

Idag var vi på BVC med Jasmine. Hon skulle ta sin poliospruta och det gick jättebra. Hon sa inte ett ljud utan bara fnissade hela tiden. Sköterskan tyckte att hon var så duktig att hon fick både klistermärke och bokmärken. ;)
20,2 kg tung och 114 cm lång. Hon ligger bra på sin kurva, har alltid legat strax under det normala. Symmetrisk och bra. Skönt att veta eftersom att jag varit orolig ett tag. Hon har liksom bara skinn och ben. Magra krake. Äter inte heller så bra, men man får ju vara nöjd att hon äter överhuvudtaget. Mer energi än hon har nog inget barn. Jag vet ingen annan som flänger runt så som hon gör. ;)
Men hon är pigg och frisk och jag ska försöka peta i lite extra fett i hennes mat, det lilla hon äter.

Jag har redan ångest. Har haft i flera dagar. Jag vet att jag är jättelöjlig, men jag kan inte rå för hur jag känner.
Erik ska på konferans i veckan, vilket innebär att jag ska vara ensam med barnen. Alltså, han ska sova borta… att vara ensam med barnen är ju inget besvär, men hela natten! Jag kan liksom inte sova när han inte är där… Vi har sovit ifrån varandra bara ett par fåtal gånger och det är jättejobbigt. Men men, vad ska man göra?

Nehej, nu ska jag fortsätta operation självömkan.