År: 2005

Ingen lön för mödan

- Susanna
Tycker att jag skött mig utomordentligt den senaste veckan, iallafall nu efter att aptiten kommit tillbaka.
Ett stort plus på det är att jag varit ute och promenerat varje dag i minst 40 minuter. Tycker att det är jätteduktigt för en soffpotatis som mig. ;) Jag märker att jag mår mycket bättre av frisk luft, men jag har inte fattat det tidigare.

Så igår var jag iväg till sköterskan och talade om att nu när jag mår som jag gör psykiskt så kommer jag att lägga den mesta energin på att göra motionen till en vana, istället för att benhårt koncentrera mig på vad jag äter och när, även om jag vet att det inte håller i längden. Men jag orkar inte för mycket press på mig även om tabletterna börjat verka ordentligt. Jag blir ju inte botad för att jag äter dem så att säga.

Så i förra veckan hade jag ju som sagt ingen aptit, eller jo, det hade jag. Men efter 5 tuggor mådde jag så himla illa. Fick veta nu i veckan att det berodde på “inkörsporten” av tabletterna jag fick, för nu är det inte alls så med illamåendet. Det kommer bara om jag äter för mycket, så det är ju bra på ett sätt. ;)

Vad jag skulle komma till var att jag fick ställa mig på vågen… och trots att jag rört på mig, ätit nyttigt så pekar vågen uppåt +1,7 kg. Jojo, man tackar… så nu blev jag så himla ledsen. Det känns ju meningslöst!
Sköterskan sa att det berodde på tabletterna, att man går upp i vikt istället. Tackar för den… som om jag behöver gå upp?

Men jag tänker inte lägga av med mina promenader, jag fortsätter för tabletterna ska jag väl inte äta i all evighet, och då får jag hoppas på omvänd effekt. Blir så less bara.

På väg tillbaka

- Susanna
Nu känner jag mig lite bättre. Visst så kraschar jag fortfarande från dag till dag men jag kan ta mig ur det. Det känns inte lika tungt längre. Ibland kan jag tänka, då jag mår som värst, att om jag mår så här nu, hur illa har det inte varit? Jag menar, nu äter jag ju ångestdämpande och lugnande.
Förra veckan var den värsta veckan i mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt någonsin. När väl det onda började släppa mådde jag illa dygnet runt istället. Fick veta att det förmodligen berodde på “inkörsporten” av tabletterna. Nu har jag inte mått illa (iallafall inte så mycket) de senaste två dagarna, så jag hoppas att jag slipper. Aptiten är på väg tillbaka med. Kors i taket.

Jag pratade med en vän på msn här i helgen tror jag det var. Jag har noll koll på vad det är för dag eller vilka som varit. Jag vet att det är måndag idag iallafall, alltid något. ;) Iallafall, så var jag ledsen över att Erik inte förstod och att det var jobbigt när han inte säger vad han tänker på. För jag tar på mig det som om det är mitt fel. Jag var nära att lämna honom för jag kände att jag bara saboterat alltihop. Senare den kvällen när ungarna lagt sig pratade vi om det och han berättade hur han kände och sa att han tyckte att allt som har hänt var hans fel, om han bara hade sett eller lyssnat på mig tidigare, så hade det aldrig hänt. Men det tror inte jag. Det hade nog hänt förr eller senare. Nu kan jag tänka tillbaka och se vilka faktorer som utlöste just detta, och varför det råkade hända just nu.
Nu känns allt bra igen, emellan oss alltså. Vi är båda överrens att vi måste få lite egen tid ihop, vilket vi ska få snart!
Bara han och jag, inga barn. Vardagslyx, god mat och gott att dricka. Behöver jag säga att jag längtar?

Krasch, sa det…

- Susanna
Igår hände något otäckt som gjorde att jag idag tog modet till mig och ringde vårdcentralen.
Först tänkte jag att jag inte skulle skriva detta i den öppna, men ju mer jag tänker på det känns det rätt, för om alla verkligen får se hur det är ställt med mig kanske de förstår och inte låter mig pressa mig själv mer. Det är iallafall värt ett försök. Och alla försök är bra utom de dåliga.
Jag har ett underbart stöd här bland mina nätvänner, speciellt en. Du vet vem du är.

Jag har inte mått så bra psykiskt ett tag, haft attacker som bara kommer från ingenstans, men utåt har jag satt upp den här fasaden så att alla ska tro att allt är perfekt. Ingen är perfekt och definitivt inte jag. Ingen vill ju vara sjuk i huvudet och allra minst jag. Men jag tror inte att det är huvudet som är sjukt… utan det är själen som är det.

Magsjukan, som jag hade i helgen var ingen magsjuka. Det var min kropp som sa åt mig att nu får det vara nog. Nu pallar jag inte mer. Skärp dig eller så kommer detta att sluta illa.
Så nervös som jag var idag när jag stod på VC och väntade på min tur, har jag aldrig varit i hela mitt liv. Hela dagen har varit kaos, smärtor, gråt, panik och förtvivlan.

Läkaren gav mig diagnosen ångest och jag fick tabletter att äta och remiss till psykolog. Jag har alltid varit emot medicin mot sådant, tills jag drabbades själv. Nu vill jag ingenting hellre än att den här klumpen jag har i bröstet ska försvinna. Det känns som om någon står på min bröstkorg. Uppe vid lungorna. Han lovade att det skulle försvinna om några dagar, eller iallafall inte kännas så obehagligt som det gör nu. Ibland känns det som om man glömmer bort att andas…

Det är konstigt. Eller jag är konstig. Jag har aldrig varit nojjig över medicin förut, men nu är jag jättenervös för att de ska göra mig flummig eller att jag ska tappa kontrollen helt. Det gör ju inte det lättare precis. Jag har ångest över ångesten i sig. Ingen bra kombination.

Från och med nu ska jag koncentrera mig på mig. Jag måste lära mig att säga ifrån. Strunta i vad alla andra tycker och tänker. Det kommer att bli jättesvårt, för sådan är inte jag.
Men jag måste komma på ett sätt att börja om från noll, hur man nu gör det?

Jag kommer att fortsätta blogga, för det är min terapi. Det enda som får mig att tänka efter. Det är lättare att komma underfund med saker man skrivit om man läser det efter ett tag.

Nu vet ni iallafall om jag skulle verka osocial eller verka som att jag inte bryr mig. Det är inte sant, men jag måste få hitta tillbaka till mig själv först. Jag hoppas att ni förstår och respekterar det.

Hjälp mig!

- Susanna

Först vill jag varna er alla. Detta är ett nytt mycket tungt inlägg, men jag måste få ur mig detta.
Det gör så ont hela tiden…

Den senaste gången jag var hos distriktssköterskan berättade jag för henne om mina ”anfall” som jag haft, som kommer som en blixt från klar himmel, och jag berättade även att jag sökt information om detta på internet och kommit fram till att jag måste ha drabbats av panikångest.
Hon bad mig berätta hur det kändes och det gjorde jag och hon sa att det lät som om jag hade det. Även om jag inte har en riktig ”diagnos” så kändes det skönt. Jag hade inte alla symtomen, men 12 av 13. Jag var inte rädd för att dö.
Hon frågade mig varför jag har dessa anfall och jag svarade att jag inte visste, men så började hon luska och fråga det ena och det andra, som jag inte tänkt på på det sättet som hon la fram det på och det kändes faktiskt som en förklaring.
Jag har en sån press på mig att få ordning på mitt liv, mina rutiner, min övervikt etc tills Malvas ätstörning bryter ut, för när den kommer finns ingen återvändo. Det är ingen omkring mig som pressar mig, utan det är jag själv som gör detta. Och lyckas jag inte så tycker jag att jag är värdelös… Det spelar ingen roll hur många som hävdar att så är inte fallet, vi tar det när det kommer – och det gör jag också. Utåt. För utåt är allt perfekt!
Ingen kan vara lyckligare än jag. Vilken falsk fasad jag byggt.

Idag satt jag här vid datorn och barnen tittade på tv. Helt plötsligt kunde jag knappt andas, fick ett sånt tryck över bröstet att jag trodde att jag skulle kvävas. Det var fruktansvärt och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö…
Jag la mig på sängen och då brast det, jag började storgråta. Det enda som cirkulerade i huvudet var ”jag vill inte dö” och det kändes … jag kan inte ens sätta ord på det, det var fruktansvärt.
Så, därmed har jag uppfyllt alla symtomen. Det var väl ingen fråga om utan när, men jag trodde efter att ha fått prata med henne så skulle det lätta…

Vad jag har förstått, så är detta det panikångest som jag har. Eller så är det så att jag helt enkelt har gått in i väggen. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta eller var jag ska vända mig. Det enda jag vet är att jag vill inte må så här! Jag är en usel mamma, jag orkar inte med dem, jag blir så irriterad på dem hela tiden. Jag har ingen lust med något. Allt är skit. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara. Jag har tänkt på självmord fler än färre gånger. Jag har tänkt ut hur det ska gå till i tanken, men jag är så jävla feg så jag skulle aldrig våga.
Barnen skulle må så mycket bättre utan mig. De behöver en älskande mamma, och gör saker med dem. Jag orkar ingenting. Har ingen lust med något längre. Det känns som om jag inte har något att leva för. Jag har tappat meningen med livet någonstans och nu kan jag inte hitta den.

Urk

- Susanna
Igår förmiddag hade jag lite ont i magen, men jag höll ju på med sidan så jag tyckte att jag kunde vänta lite med frukosten. Då fick jag så där ont i magen som jag brukar få ibland när jag inte äter, så jag fixade frukost och satte i mig, men det gjorde bara ännu ondare. Så jag bestämde mig för att gå och vila lite.

Under dagen gjorde det bara ondare och ondare och jag började må illa. När jag mådde som mest illa försvann det onda i magen och jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas, så släppte det och jag fick ont i magen igen. Så höll det på hela kvällen och natten, pendlade mellan illamående och magsmärtor, så jag låg i sängen mest hela tiden. Jag kräktes aldrig, för det är något jag vägrar att göra.

Fattar ni vilken abstinens man får och vad t r å k i g t det är att bara ligga och glo på tv i 24 timmar? Jag har iallafall fått sova ut. Något positivt mitt i eländet. :) Fast nu har jag sovit så mycket att jag är trött iallafall.

Idag kändes det lite bättre. Jag har inte like ont i magen, men jag mår lite småilla hela tiden. Har fått i mig lite mat, men direkt efter att jag ätit kom magsmärtan tillbaka så jag har kommit överrens med mig själv att aldrig mer äta. ;) Vägde mig förut och det visade på -3,5 kg så detta kanske är den ultimata bantningskuren. *skojar*
Jag hoppas att det går över snart för jag blir knäpp att bara ligga och glo. Nu har jag faktiskt kunnat sitta här i nästan 15 minuter. *kors i taket*