Hjälp mig!

Först vill jag varna er alla. Detta är ett nytt mycket tungt inlägg, men jag måste få ur mig detta.
Det gör så ont hela tiden…

Den senaste gången jag var hos distriktssköterskan berättade jag för henne om mina “anfall” som jag haft, som kommer som en blixt från klar himmel, och jag berättade även att jag sökt information om detta på internet och kommit fram till att jag måste ha drabbats av panikångest.
Hon bad mig berätta hur det kändes och det gjorde jag och hon sa att det lät som om jag hade det. Även om jag inte har en riktig “diagnos” så kändes det skönt. Jag hade inte alla symtomen, men 12 av 13. Jag var inte rädd för att dö.
Hon frågade mig varför jag har dessa anfall och jag svarade att jag inte visste, men så började hon luska och fråga det ena och det andra, som jag inte tänkt på på det sättet som hon la fram det på och det kändes faktiskt som en förklaring.
Jag har en sån press på mig att få ordning på mitt liv, mina rutiner, min övervikt etc tills Malvas ätstörning bryter ut, för när den kommer finns ingen återvändo. Det är ingen omkring mig som pressar mig, utan det är jag själv som gör detta. Och lyckas jag inte så tycker jag att jag är värdelös… Det spelar ingen roll hur många som hävdar att så är inte fallet, vi tar det när det kommer – och det gör jag också. Utåt. För utåt är allt perfekt!
Ingen kan vara lyckligare än jag. Vilken falsk fasad jag byggt.

Idag satt jag här vid datorn och barnen tittade på tv. Helt plötsligt kunde jag knappt andas, fick ett sånt tryck över bröstet att jag trodde att jag skulle kvävas. Det var fruktansvärt och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö…
Jag la mig på sängen och då brast det, jag började storgråta. Det enda som cirkulerade i huvudet var “jag vill inte dö” och det kändes … jag kan inte ens sätta ord på det, det var fruktansvärt.
Så, därmed har jag uppfyllt alla symtomen. Det var väl ingen fråga om utan när, men jag trodde efter att ha fått prata med henne så skulle det lätta…

Vad jag har förstått, så är detta det panikångest som jag har. Eller så är det så att jag helt enkelt har gått in i väggen. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta eller var jag ska vända mig. Det enda jag vet är att jag vill inte må så här! Jag är en usel mamma, jag orkar inte med dem, jag blir så irriterad på dem hela tiden. Jag har ingen lust med något. Allt är skit. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara. Jag har tänkt på självmord fler än färre gånger. Jag har tänkt ut hur det ska gå till i tanken, men jag är så jävla feg så jag skulle aldrig våga.
Barnen skulle må så mycket bättre utan mig. De behöver en älskande mamma, och gör saker med dem. Jag orkar ingenting. Har ingen lust med något längre. Det känns som om jag inte har något att leva för. Jag har tappat meningen med livet någonstans och nu kan jag inte hitta den.