Drömmen går ut på att jag är i ett hus med massor av tunnlar. Sen är det något slags torn så man kan krypa in från insidan genom ett fönster, och jag kryper alltid in utan problem. Det är så att jag kan inte ta mig ut! I drömmen i natt hade jag med mig en gammal vän, som jag inte träffat på evigheter. Hon kom ut jättefort och skrattade åt mig när jag inte kom ut. Jag satt fast för jag var för tjock. Försökte på alla sätt, och hon låg och skrattade…

Jag har kommit på att jag är rädd för det mesta… jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig, jag är rädd för att kräkas, är rädd för insekter och småkryp, rädd för att tappa kontrollen, rädd för att göra bort mig, jag är rädd för trånga utrymmen, tycker att det är jobbigt att åka buss, gå ut och gå själv, stå i kö…. osv.

Min enda räddning är mitt älskade internet. Här kan jag vara mig själv. Om någon besöker mig och tycker att jag är helt kokobäng så kan de bara lämna sidan, och jag vet inte ens vilka de är… och här finns mina riktiga vänner (som jag egentligen tror kommer att “dumpa” mig när de egentligen får se hur jag ser ut, förutom en som redan har sett mig )

Min självkänsla är så låg just nu att jag inte tror att jag någonsin kommer att bli “normal” igen… jag vet att man inte får tänka så, men det känns så. Jag tycker inte att jag får något stöd från min omgivning… Får hela tiden svar att “det är i ditt huvud”, “du ska ju få professionell hjälp”, “ryck upp dig”, etc etc… Jag vet att det är i mitt huvud, jag har aldrig påstått något annat! Men när det är som jobbigast vill jag bara ha en kram eller ett “det kommer att ordna sig“, men nej. Sparka på den som redan ligger. Jag blir så less. Jag är så less på mitt liv!

Igår hittade jag en bra sida, som jag spenderat mycket tid på: Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social Fobi

Apropå fel, jag fick tid till psykolog. Ska dit i nästa vecka och börja nysta upp varför jag är som jag är. Bara tanken på att jag ska dit är ångestframkallande så jag försöker inte att tänka så mycket på det. Jag är nog bara orolig för det är nytt, jag har aldrig varit där förut. Tänk om det är något allvarligt fel i huvudet på mig? Tänk om de låser in mig… helt sjuka tankar jag vet, men jag är känd för att ha livlig fantasi. Jag kan föreställa mig massor med otäcka saker som kan hända. Värre har det blivit nu på sista tiden.

Tankar som tänk om, vad, när, hur… alltså jag kan bli genomsvett bara jag väntar på ett telefonsamtal och de har sagt att de ska ringa upp 14:30. Är klockan 14:29 sitter jg på nålar och väntar och när klockan är 14:31 blir jag toknervös. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå ut, men jag gör det varje dag nu och jag försöker gå till centrum där “alla stirrar”…. men jag är stolt när jag klarat av det under dagen. Jag vet dock att i april måste jag åka buss till sjukhuset… liksom det är veckor dit, men jag oroar mig redan för vilken buss jag ska ta för att hinna. Detta är inte hälsosamt, det fattar till och med jag. Men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta fundera och grubbla. Jag har alltid varit en grubblare. Har alltid varit rädd att tappa kontrollen, göra bort mig osv…
Jag tror att det är bra för mig att få komma till någon och prata ut, men jag är orolig över att hon inte ska lyssna eller ta mig på allvar… eller att jag ska sitta där och grina… Ja, det är något fel på mig – frågan är VAD eller rättare sagt VARFÖR. Ser fram emot det faktiskt, fastän jag är orolig över det. Svårt att förklara.

Nu ska vi titta på OC x 2 och sista avsnittet av Tru Calling… fy, jag är så sur på FOX! Hur kan man lägga ner en sådan bra serie?! *grrrr* Usch, dumma dom!

Nu har det slutat blöda, eller iallafall rinna. Men det svider och så mår jag illa av all äcklig blodsmak. *urk*
Nästa gång är det nog bäst att gå upp när väckarklockan ringer och inte ligga och dra sig. Det var vad jag fått lära mig idag.

Det blev dock ingen promenad igår för här snöade det småjävlar hela dagen… så den efterlängtade våren blev snabbt begravd. Svärmor berättade i veckan att hennes krokusar blommade hej vilt i trädgården och vi pratade om att det inte alls är långt kvar tills man kan sitta mot en husvägg och ta en god glass. Jo men tjena…
Tur i oturen är väl att man nu iallafall vet att våren kommer och att det blir sommar om sisådär 4 månader. Men inte slutar man svära över snön för det.

Idag ska vi ta en liten time-off. Inga datorer får vara på ens. Vi ska ut ikväll och äta god mat och dricka drinkar. Jag kollade upp med en läkare om jag fick “dricka” på tabletterna, men det fick man absolut inte. Men undvek man att ta dem så skulle det inte vara någon fara. Skönt att veta, för ibland blir man ju bjuden på ett glas vin om man ska hem till någon på middag.
Det ska bli så skönt! Jag riktigt längtar… kan timmarna knata på lite fortare bara?