Jag ger upp!
Jag fick väldigt många pm från en och samma person igår angående fototävlingen.
Jag sa som det var, att har jag inte svarat på mailet har jag inte fått det. Sen kom jag och tänka på att jag skrivit mailen på ett visst sätt och stallde en enkel fråga hur hon skrivit epostadressen.
Tillbaka får jag ett argt meddelande om att jag är oförskämd! Skulle hon skriva en epostadress fel?
Men sen skrev hon att hon kopierat och klistrat in epostadressen, för att det skulle bli rätt och krävde att jag skulle be om ursäkt!

Jag var vid det laget väldigt arg, för jag tycker inte att jag var oförskämd för att ha stallt frågan, jag ville bara få en möjlig förklaring på problemet, och tillade att jag tyckte att det var konstigt att alla utom en kunde skicka till rätt adress.
Då kom ytterligare ett pm om att jag hade idiotförklarat henne. Jag skickade tillbaka och skrev att det var bara min tanke, eftersom att 8 av 10 har skickat till rätt adress. Jag har aldrig påstått att hon är en idiot!!

Hon har alltså skickat till en adress som inte existerar. Jag kan inte skicka mail så, utan får ett felmeddelande redan i outlook att jag ska kontrollera adressen. Andra brukar få mailerdemon. Men inte hon!
Då är det alltså mitt fel?!
Då kläcker människan ur sig att Erik har stallt in så att jag inte kan ta emot bifogade filer… att det är det som är felet. Mycket märkligt att 7 av 8 bidrag har kommit in som bifogade filer.

Jag har ingen lust att driva tävlingen vidare eftersom att jag inte tycker detta är det minsta roligt. Det är inte skoj att få skäll för saker man inte rår över. Visst, det var klantigt att inte skriva ut adressen rätt. Jag har bett om ursäkt tre gånger, men det verkar inte göra någon skillnad! Jag tycker synd om de bidrag som inte kom med! Men vad kan jag göra? Trolla?

Har dock frågat Tezzis om jag får snatta fototävlingen, och det fick jag. Så snart kommer den upp på Manufactory.
Reglerna skall självklart omarbetas!

Kände att det var dags för någon annan färg, så jag började pillra och jag måste erkänna utan att skryta att det nog blev ganska bra. Det enda konstiga som hände (som jag inte fattar varför) är varför det inte går att klicka på kommentarslänken. Very weird indeed.

Jag blev lite ledsen nu ikväll.
Jag har hand om en fototävlig på ett visst forum och nu ikväll fick jag veta att två bidrag fattas.
Jag har lusläst och dubbelkollat min inbox och de mail som de säger sig ha skickat finns inte där. Dessutom var jag noga med att svara på alla mail jag fått, så att de som ville vara med skulle få en bekräftelse på att jag tagit emot dem. Vi kollade upp alla mail på mailservern också, för ibland kan mail fastna där och ligga i några dagar innan de skickas och där låg bara spam.

Det känns som om de anklagar mig personligen. Jag vet liksom inte hur jag ska agera. Har jag inte fått dem så har jag inte fått dem! En person frågade mig om jag valt ut åtta bidrag, för hennes var inte med.
Men det är klart. Det är ju mitt fel att mail inte kommer fram som de ska… skyll på mig bara, det var ju jag som hade hand om tävlingen. Blir så less. Vad fan tror de om mig egentligen?

Jag mailade Surpass (som är vår support) och frågade vad jag skulle kunna göra åt detta spammande. De fick mina login uppgifter och gick in och pillrade med mina inställningar. Sen dess har jag fått ett spam här i bloggen. *peppar peppar* Men så fick jag för mig att kolla gästboken… och vad hittar jag där?!
*dubbelsuck*
Jag kräks snart på dem, ärligt talat.

Usch, mina hjärnspöken är i farten igen… kan inte somna på kvällarna så jag ligger mest och grubblar och inser fakta.
Sen jag började äta frukost, allt enligt sköterskan, på VC har jag gått upp två kilo. Jag blir så himla ledsen. Det är ingen idé längre, jag blir aldrig vacker. Jag kommer att få vara en heffaklump i resten av mitt liv.
Självömkan pågår.

Har en klump i bröstet.
Idag var Erik och hämtade urnan på Kvantum så nu är hon äntligen hemma. Det känns skönt, men så definitivt.
Man har ju kunnat gå vidare för att man varit tvungen och nu kommer alla känslorna tillbaka.

Skönt är att vi iallafall är överens att inte begrava dem. Vi har två urnor här hemma i bokhyllan nu och vi planerar att köpa ett fint skåp att ställa dem i. Jag förmår mig inte att begrava dem på djurkyrkogården. Dels för att det är långt dit och jag vet att jag aldrig kommer att åka dit och dels för att det inte känns rätt att låta dem vara på ett ställe där vi inte kan relatera till. Löjligt kan tyckas, men så tycker jag!

Det enda jag kan tänka mig är att begrava dem den dag vi har köpt hus och att marken är vår. Först då kanske det är okej att ta farväl på riktigt. Jag har begravt många djur i trädgården tidigare och jag kan inte gå tillbaka dit nu, eftersom det bor andra människor där. Så nej, jag vill kunna ha en egen plats att gå till, som jag alltid har tillträde till. Det är viktigt för mig.