Gud vad löjlig jag är, men jag kan inte rå för det…
Först visste jag inte om jag skulle skriva ner detta just för att det är så himla barnsligt, men sen tänkte jag att ok, skriver jag det kanske jag kan släppa det sen. 😉

Jag har kommit på mig själv att vara svartsjuk. Trodde inte att det skulle drabba mig, iallafall inte så, för annars är jag svartsjuk, men inte sådär. Nu har jag funderat i flera dagar på om de ”trivs” ihop, har samma intressen (vilket jag VET att de inte har) osv. Men de pratar på icq varje kväll i flera timmar, för att han hjälper henne med en grej. Inget konstigt egentligen, men det är hans ”första” tjejvän som han haft på våra 7 år ihop, så då kanske det är naturligt att jag blir paranoid? Men hon är jättetrevlig och jag har absolut ingenting mot henne, tvärtom. Usch, jag känner mig så himla barnslig. Herregud, får han inte ens skaffa sig nya vänner utan att jag ska bli sån här…

Kanske beror det på den svacka jag är i just nu. Jag känner mig totalt värdelös och tänker tankar som att jag inte förtjänar att ha en sån fin kille som jag faktiskt har och att om han nu skulle träffa en annan så skulle jag förstå om han lämnade mig. Helt sjuka tankar, jag vet. För jag har inte gjort något (vad jag vet) som kan tänkas få honom att gå… tvärtom. För nu i veckan hade vi ett litet gräl (vilket kanske händer 3-4 gånger om året på sin höjd) och då kom det upp att han aldrig ville ”skiljas” från mig.

Men vad är det då för fel i mitt huvud? VARFÖR gör jag så här mot mig själv? Jag förstår mig inte på mig själv. Jag är totalt rubbad. Skicka iväg till psyk på stört.