Äntligen!

Idag är den bästa dagen på riktigt länge!!

Posten kom med tre gröna “brev” från försäkringskassan. I två stod det att beloppen skulle utbetalas inom en vecka. :-) Så jag tänkte att jag skulle kolla på kontot om det kommit in några pengar, men så ringde min pappa och talade så jag hann inte med det. Och vi pratade om vår urkassa ekonomi och han sa att han skulle skicka över lite pengar så vi klarade helgen (har typ ingenting hemma) så när vi la på så gick jag in på Nordea och kollade, och jag hade PENGAR på kontot!!! MYCKET pengar dessutom! Har aldrig haft så mycket på kontot förr.

Så jag fick ringa upp min pappa och säga att han inte behövde sätta in några åt oss. Åhh vad bra det känns!!! :-) :-) Jag är så glad att jag saknar ord! :-)

Så idag ska vi fylla frysen med massor med mat! Jippi!! ;-)

Hur vi träffades & ex

Idag när jag skulle värma mat åt Malva satt det en kille på huk utanför vårt köksfönster. Han tittade neråt, inte på mig men han sneglade liksom och jag tyckte att jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Men det tog inte många sekunder innan jag såg vem det var. Jag har inte sett denna person på över 6 år… så först blev jag liksom “är det verkligen han”?? Och “vad gör han här av alla ställen”? Sist jag hörde var han bodde så var det på andra sidan stan. Knepigt. Fast han hade sina föräldrar boendes här i grannområdet då, 1997, men jag vet inte om de bor kvar. Men ändå, vad gör han här? Och utanför min lägenhet av alla ställen? Jag kan inte tro att det är en slump, det är det bara inte. Det kan det inte, för varför skulle han först snegla och sen när han gick iväg glodde som en galning…? Han såg precis ut som han alltid har gjort, eller iallafall då jag träffade honom. Han var min pojkvän i nästan 4 år. Min första stora kärlek. Och visst tänker jag på honom ibland, speciellt när vi inte avslutade vårat förhållande på det bästa sättet, men han vägrade göra det lätt för mig.

Vi bestämde oss för att bryta upp i mars/april-97 men vi var vänner och det kändes bra för vi hade “växt” ihop under en period. Men efter ett tag ville jag ha honom tillbaka men han ville inte, och jag önskade i mitt stilla sinne att han skulle bli kär i mig igen så jag kunde få nobba honom. ;-) Sedan fick jag jobb och började umgås med andra människor, fick nya vänner och “pojkvänner”. Jag har aldrig varit så värst populär, så när jag fick en beundrare som var jättetrevlig så började jag träffa honom oftare och J (exet) träffade sina nya vänner. Inget konstigt med det alls. Men en dag kom han och sa att han ville ha mig tillbaka! Och då kom jag på att jag tänkt så där “dumt” flera månader tillbaka, för jag hade inga känslor för honom. Iallafall inte så starka som de var då. En del av honom kommer alltid att finnas hos mig, men inte på det sättet.

Nåväl, vi bestämde oss för att vara vänner, han sa att han kunde vänta på mig och jag sa att han inte behövde, för jag kunde inte lova honom något. Och innerst inne ville jag inte det, fast jag visste inte det då. Sen kom sommaren och hösten och jag var en lycklig singel. Mitt självförtroende har aldrig varit så bra som då. När jag tänker tillbaka på mitt liv så mådde jag som bäst då.

En kväll skulle min syrra och hennes kille ha kräftskiva, men jag hade inga kräftor och så hade jag bestämt med J att åka till honom dagen efter, så jag hade egentligen ingen lust, men så ringde de och tjatade så jag gick ändå. Den kvällen förändrade hela mitt liv – och inte för att låta elak, men jag har inte ångrat en enda sekund!

Jag har känt Erik sedan jag var runt 13 år, då han gått i samma klass som min syrra. Det var på den festen det sa “klick”, jag vet inte hur, när eller varför. Det vet inte han heller och ingen annan heller, men helt plötsligt så började vi kyssas och kunde inte sluta. ;-)
Sedan var det så att vi somnade tillsammans, det hände absolut ingenting, men det tror inte mitt ex J som klev in genom dörren på morgonen och “upptäckte” oss… Han blev milt sagt inte glad, och jag skämdes. Men sedan tyckte jag att jag faktiskt fick göra som jag ville, jag hade ju sagt att jag inte kunde lova honom något och jag vet som sagt inte vad som “flög i mig” med Erik, för jag ville absolut inte ha ett förhållande – med någon!

Iallafall så försökte jag reda ut mina tankar. När jag tänkte på J grät jag och när jag tänkte på Erik så log jag bara. Kunde inte sluta tänka på honom. *ler* Och jag försökte verkligen förklara för J att vi kunde vara vänner, jag ville inte förlora honom som vän. Men han sa att det var hans vänskap eller Erik. Slutade jag träffa honom kunde vi vara vänner. Om inte, så skulle han glömma mig och låtsas som om jag vore död. Att jag aldrig hade existerat… Det var det jobbigaste, plus att han hotade att skjuta Erik om han “fick mig”, som om jag vore något byte (???) Vad skulle jag göra??

Men jag gjorde mitt val och här är jag idag. Lika kär som jag var då, för nästan 6½ år sen och med 2 fina döttrar. Helt sjukt egentligen, för innan jag träffade honom så trodde jag att man “svalnade” av efter flera år ihop. Min erfarenhet var ju det. Men det Erik och jag har är så speciellt och vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag vet att han är “Mr Right” och jag älskar honom så oerhört, han och barnen är mitt allt. *skickar varma tankar till Erik*

Livet består av olika val hela tiden och jag vet att jag kanske inte har varit så snäll mot andra i mina val, men man måste tänka på sig själv i första hand och inte göra saker för att göra andra nöjda och sig själv missnöjd. Resten får jag skylla på att jag var ung och dum, men som sagt: Jag ångrar ingenting.

DUNS!!

. och där föll en stor sten från mina axlar!!Stod och diskade när posten kom, Jasmine tog den och la in den i sovrummet och jag får alltid sådan ångest när posten kommer, men jag försökte skaka av mig den. Grejen är den att jag alltid hoppas att det ska vara ett brev från FK med i högen… men idag så var det det!!!

Jag är så lättad och lycklig att det kan tyckas larvigt, men det är så himla skönt att veta att man har råd att betala räkningarna och alla sina skulder i slutet av denna månad. Känns helt fantastiskt! Jag är SÅ glad!! *hoppar upp och ner* Weeeiii!! :-) :-)

En paus…

…… skulle jag behöva. Jag blir snart galen på dessa sjukdomar och att aldrig få vara ifred.
Jasmine fick naturligtvis öroninflammation men fick ingen penicillin för det för det vill de inte gärna ge till äldre barn och några dagar senare, när örat var läkt fick hon svinkoppor, så hon har nu inte varit på dagis på 3 veckor (mitt arma huvud!!! *ler*) Malva mår bra bortsett från lite hosta ibland, men annars är hon sååå mammig just nu att hon gråter så fort man inte är i närheten… eller ja, nästan iallafall.

Jag mår ganska bra, huvudvärken är borta. Eller iallafall så är det bättre och den kommer inte lika ofta och håller inte i sig lika länge som förut. Och jag kör på som vanligt så jag vet inte vad som är “fel”. Däremot har jag fått blåsor i munnen som svider när man äter något kryddigt eller så. Ibland får jag så när jag ätit för mycket surisar eller saltisar. Ont! :-( Och så har jag fått så torr hud på knän och fotknölar. Jag har alltid haft torra armbågar så min syrra trodde att jag fått psoriasis. Sen läste jag om det och då stod det att alla dessa symtom kan uppkomma vid stress och med tanke på hur jag känner mig så är det väl det.

Om jag fick önska så skulle jag lämna bort barnen till deras farmor & farfar över en helg så jag fick vila upp mig, men nej, det går ju inte då ungarna blir sjuka hela tiden. :-(

Och inga pengar har såklart kommit så jag måste komma ihåg att ringa FK i nästa vecka och höra hur det går. Jag har kommit på mig själv att hoppas varje dag jag ser posten komma på granngården. Hoppet sprids i hela kroppen att “idag kanske…” men det händer inte. Så jag har försökt att lägga ner, men lite besviken blir jag allt varje dag. Det är ju inte speciellt hälsosamt heller, men det är det enda jag tänker på just nu. Pengar! Inte speciellt roligt att inte kunna köpa sin älskade en lite present till hans födelsedag som är imorgon, men vad kan jag göra? De sista slantarna jag har (229:-) ska räcka till den 20:e och då ska jag köpa Pumicort för 227,50:- så nej, det går inte vidare bra.
Han säger att det inte gör något, men JAG tycker att det spelar roll!

Vad otroligt tråkigt det måste vara för er att läsa om mitt eviga ältade om detta… ledsen för det. :-(

Istället kan jag berätta något roligare. I veckan blev det bestämt att Hanna och jag ska göra O.C.-sajten tillsammans! Känns jätteroligt och spännande!!
Första gången jag kom i kontakt med henne var hösten 2000 då jag besökte hennes DC-sajt och hon skrivit att hon skulle lägga ner sajten och undrade om någon ville ta över, så jag mailade henne och sa att jag gärna ville göra det. Hon blev jätteglad och så blev det. Jag tog över “Den svenska guiden till Dawson’s Creek”, som senare bytte namn till “Swedish DC” och som jag nu i veckan, själv la ner. ;-) Men iallafall, under den tiden har jag lärt känna henne. Inte så som man gör om man kan träffas irl, men ja man vet ju en del om henne och hon är en jättetrevlig tjej verkligen. Varm, go, omtänksam och genomsnäll. Vi har visserligen haft en och annan dust, men det var då, nu är det framtiden som gäller, eller hur? ;-) Så det ska bli jätteroligt att bygga sajten med henne. :-) :-)

Nej, nu ska jag gå och spela ett parti Nisse, men sen ska jag ta itu med sajten, för sen ska Erik och jag krypa ner i soffan för att få veckans dos av O.C :-)
Och det viktigaste av allt!! Kanal 5 kommer att visa O.C. med start den 8:e april!! INTE MISSA!!! *s*

Trött

Erik och jag tittade på O.C. (underbar serie!) igår och sen försökte jag ladda hem de resterande avsnitten, vi kom i säng runt 01:00-01:30 (som vanligt) och vaknade 05:00 av att Jasmine storgrät.
Hon sa att hon hade jätteont i örat så vi gav henne alvedon och sen bestämde vi oss för att åka in nu på morgonen med henne. Runt halv 8 somnade hon dock och sen när hon vaknade hade hon inte ont längre och hon har fortfarande inte ont. Mystiskt.

Vi ska hem till Eriks föräldrar i eftermiddag och äta semlor så då ska “farmor” får titta i örat på henne. Så då vet vi om det är öroninflammation eller inte. Men jag tycker att så länge som hon inte har ont så är det inte akut.

Min huvudvärk kommer och går. Idag är den första morgonen på länge som jag vaknat utan huvudvärk, men den kommer väl smygandes senare. Annars har jag somnat med huvudvärk och vaknat med huvudvärk i säkert 2 veckor nu. Jag har kommit underfund med att jag gnisslar tänderna på nätterna så det kan ju vara en förklaring. Men till yrseln som jag har ibland har jag faktiskt ingen. Det är jätteläskigt för man vet ju inte när man ska bli yr. Har läst att fler av mina nätvänner verkar ha samma “problem”, så man kan ju nästan tro att det smittar via nätet. ;-)
Jag vet att jag är spänd. Det känns som om jag har axlarna uppe vid öronen men jag kan inte, hur jag än gör, “få ner” dem i normalhöjd. Jag är trött, har ont i huvudet och är allmänt hängig liksom. Mår inte bra alls.
Men att jag skulle vara stressad… det är ju löjligt! En hemmamamma kan väl inte vara stressad heller?!