Snacka om oro…

Vilket i-landsproblem…

Här har jag suttit helt stingslig och orolig hela dagen. Varför? Jo, för jag är ensam hemma!
Här märks det tydligt att jag, trots längtat efter att Malva skulle kunna gå tillbaka till dagis, lider av stark separationsångest. Kändes inte bra att må som jag har gjort idag. Jag är spänd och orolig. Kör avslappningsövningar, men det hjälper inte direkt… Samtidigt är min äldsta dotter på läger, för första gången utan mamma & pappa i en vecka. Drömmer mardrömmar om nätterna. Jag blir visst bara nojjigare med åren… Atarax, here I come 🙁

I’m not dead…

Okej, mina inlägg tycks kanske sina… men jag har inget att tillföra.
Tidigare skrev jag mycket om mitt mående, vilket inte var av de bästa… men jag har mått så jäkla bra den senaste tiden… förutom diverse bakslag… som jag inte tyckt passat här. Har även funderat på att lägga ner bloggen helt men då jag sett att jag fortfarande har besök så finns inte heller det alternativet. Så TACK för allt stöd! Även om ni kanske inte ser det så så är alla ”pingbacks” och diverse annat alltid uppskattat. Men å andra sidan så ser jag det numera så att om någon mår som jag gjort den senaste tiden… och behöver känna att de inte är ensamma så är jag glad att jag kan finnas som hjälp.

Under detta år har jag lärt mig så mycket om mig sjäv och saker jag gör, hur det relaterar till allt. Jag är som jag är, och jag lär mig med åren som går och till slut blir jag förmodligen en hel människa. Jag kan inte tacka mina besökare nog för all uppmuntring och stöd jag fått. Mycket beror på den terapi jag fått, ja… äntligen börjar detta med vikten lossna… jippie! Har faktiskt gått ner ett par kilo utan ansträngning… mycket sitter nog fasen i huvudet. 🙂

Jag känner mig starkare än någonsin, jag tvivlar inte lika stark på mig själv som innan… detta trots att ha varit hemma med en sjuk 5-åring i snart två veckor, som jag kanske borde ha skrivit om, som fördes in till sjukhuset med ambulans… vilken pärs säger jag bara!! – Och ja, jag bröt ihop den kvällen då det hände, konstigt vore väl annars. Men jag hanterade det väl och jag kan ärligt och sant säga att jag i dagsläget är stolt över mig själv. Hade det varit för ett par månader sedan hade situationen varit annorlunda. Det är jag alldeles säker på. Mitt finaste minne av den kvällen är när min dotter – som ligger med syrgas, ligger väldigt medtagen i ambulansen och säger ”wii wii”, som är hennes högsta dröm i världen – att få åka ambulans… Och hon får det, och de sätter på sirenerna. Trots hennes kondition och att jag inte riktigt fattar hur illa det verkligen är med henne ser jag att hon är lycklig. Hon får åka ”wii wii”… trots att hon är svag och knappt kan andas, så strålar lyckan ur hennes ögon. Detta samtidigt som jag tänker ”aldrig mer”…

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra syster, en bra människa helt enkelt. Visst, jag har varit tillbaka på mina Xanor, det kan jag inte ljuga om, men senast var kring julas så jag tycker att jag har klarat mig rätt okej faktiskt. Trots allt, man är bara en männsika, och kanske har jag fått lite för mycket att bära den senaste tiden… men jag tror inte på gud (as you know)… men något högre, och tydligen har jag fått en uppgift som jag måste fylla. Och jag måste göra det bästa av det jag kan…

Dryg granne

Jag har skrivit om honom förr (1, 2), men jag gör det igen… för han måste ha en allvarlig störning någonstans.

Vi har förmånen (ja jag kallar det förmån) att bo centralt. Här hör man det mesta, såvida man inte stänger dörrar och fönster för då hör man inte ett knyst, vilket iofs är bra det med. Alltså, vill man inte bli störd stänger man fönstret och balkongdörren, svårare än så är det inte.

Idag är det nationaldagen och dagen efter studenten och det firas lite varstans. Klockan är 23:00 och grannen på andra sidan gatan har fest, hon tog studenten igår och de har roligt och sjunger högt. Inget otrevligt och alla är glada. Det låter mysigt tycker både Erik och jag och unnar dem verkligen det.

Men så var det då idiotgrannen ovanför… Han stormar ut på balkongen och vrålar ”Håll käften”. Att han störs är inte så konstigt då han har förutfattade meningar om precis ALLT här i världen… att han dessutom MÅSTE sova med balkongdörren på vid gavel kan ju inte han rå för, han har rätt och då ska det vara så. Alla måste rätta sig efter honom…

5 minuter senare står det en polisbil & en polisbuss här utanför. Idiotgrannen har ringt polisen för dom stör så… Jösses! Herregud! Låt ungdomarna vara för helvete, jävla idiot. Jag blir så irriterad. Det är sommarlov för dem, de firar 3 års slit och så får de inte ens ha lite kul. Men det är ju självklart att det är bättre att polisen är ute och talar om folk att de inte får vara för högljudda och glada, än att ta hand om de riktiga fyllona som slår ner varandra på stan… eller hur?!

Jag har anpassat min balkongrökning för honom för han är såååååå allergisk. Han är faktiskt till och med så allergisk att han SITTER KVAR UTE när jag går ut och röker! Stackare! Och han som var såååå känslig att han var tvungen att anmäla det till bovärden.

De letar hus och ingen är gladare än jag när de flyttar. Surare och drygare granne får man faktiskt leta efter. Jag lovar! Synd att det verkar gå trögt för dem… men det förstår jag iofs… för vem faan vill bo granne med dom?

Meeeeen!

Efter att ha legat en hel väcka, däckad i säng. Ja jag menar legat… jag brukar inte bli så sjuk att jag ens orkar ligga, men det har jag gjort. Har sovit, sovit, sovit och sovit…Hostat tills jag spytt typ och en huvudvärk jag aldrig haft tidigare. Fy fan, aldrig mer snälla. Gick till jourmottagningen i förra söndagen, och fick bekräftat att det är nåt jävla virus som man bara får vänta ut. Jättekul!

Nåväl, började känna mig piggare framåt tisdagen, vilket var tur för vi skulle köra en andningsregistrering på sjukhuset, inför Malvas början av tillväxthormon. Onsdag flöt på bra och jag mådde jättebra. Var på Marieberg och shoppade loss. Inga piller varken tisdag eller onsdag. Weii… på bättringsvägen tänkte jag!

Tills jag vaknade i morse och ena näsborren lekte Niagarafall. SUCK!
Ignorerade det med en näsduk uppkörd i näsan och sov vidare. Vaknade till senare med jordens huvudvärk – igen! Gaaaaah!!! Gissa om jag är lagom trött på det här?

Inte nog med elände, nu får man dessutom passa sig för vassa tungor.

I och med min viktnedgång, vilken inte syns på vågen, så börjar magjäveln ändra form. Den är lite plattare på sidorna, men framåt… Jösses, jag ser gravid ut. Skoj? Inte! Förut kunde man dölja magen med kläder eftersom att jag var rund runt om… nu ser jag bara… gravid ut. Inget fel med gravida magar, men jag vill inte se ut som det när jag inte är det.

Och varför, varför i hela friden måste jag vara sjuk när det är underbart väder? Jag bara undrar!

Sov gott mormor

Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem

Din låga har slocknat
Din kamp är nu över
Din kropp nu funnit vila
Din själ har fått ro

Vila i frid mormor och hälsa morfar!