Nu vet jag inte vad som händer. Eller vad jag ska kalla det.
Jag har mått ganska bra, trots ångestattacker som vanligt, har ju börjat acceptera dem som en del av mitt liv, men nu känns det annorlunda. Det kanske faktiskt ÄR något allvarligt fel på mig?

Jag är så trött, så trött… och ändå vill jag orka göra saker som jag har planerat. Jag är orkeslös, skjuter upp saker, vill inte, känner ingen lust för något. Jag vill bara få vara ifred och sova. Och då sover jag ändå mycket! Jag lever bara, fast jag lever med mina symtom som kroniskt illamående, ångest, glasbubblekänsla, yrsel, migrän med aura, magbesvär (fast de är bättre just nu än tidigare). Och jag känner mig så himla ledsen… som om jag skulle kunna gråta ut ett stort hav, men det kommer inga tårar. Jag är så tom.

Kanske beror det på att jag känner som jag gör i min relation, kanske beror det på annat. Jag har alltid varit en person som behöver få det bekräftat att någon tycker om mig. Kanske har det att göra med min barndom, att min pappa är alkoholist. Jag vet inte. Men en tid tillbaka har jag inte känt som jag ska för min sambo. Han har (tycker jag) ignorerat mina känslor för honom under en lång tid. Nu vet ju även jag att livet inte är en dans på rosor hela tiden, och vi har inget dåligt förhållande – tvärtom. Vi är mycket kärleksfulla mot varandra. Men ändå, så känns det som om han prioriterar allt annat före sin familj. Jobb, jobb, jobb och jobb.

Jag vet att han inte mår bra på sitt jobb och skulle hellre vara hemma och jobba i mitt företag. Det vet jag, och jag har sådana skuldkänslor för att jag inte ens orkar jobba – trots att det är mitt företag. Jag kan inte beskriva känslan, jag orkar bara inte. Jag är så less på mitt liv. Ibland har jag önskat att jag inte hade skaffat några barn alls, för då vore det så enkelt. Men jag ångrar mig ju så fort jag tänkt tanken… Mina barn är mitt allt, utan dem skulle jag inte leva… och det låter kanske väldigt illa, men jag vet att hade jag inte haft dem i mitt liv så hade jag inte kämpat så för mitt liv som jag gör just nu. Jag lever bara för dem. Inte för mig själv.

Men samtidigt vill jag inte dö, det vill jag inte. Det finns säkerligen en vettigare utväg, bara det att jag inte har hittat den än.
Jag har en sån enorm stress inom mig så jag kan aldrig slappna av riktigt. Jag tror att jag är på väg utför igen… och samtidigt vill jag inte återigen prova med mina antidepp (fast det kanske vore det bästa) för sist när jag tagit dem i 1 vecka mådde jag så illa att jag trodde att jag fått vks… och gjorde *det där* som jag allra minst vill göra, någonsin. Biverkningar heter det ju som sagt, och då var jag endast i upptrappningsfasen. Så, jag är livrädd att det ska hända igen.

Och så nu, när sambon har börjat visa mer och mer omtanke (han ser väl hur risig jag är trots att jag försöker dölja det med allt jag har) så vill jag inte att han kommer nära. Det är väl sjukt om något? Jag har jag börjat ta avstånd, jag vill inte, känner ingen lust att vara med honom. Är det så att jag blivit ”bortvald” så många gånger att jag inte tycker att det är någon idé.. för om jag ger med mig, så kanske han ratar mig igen. Det är så svårt att förklara, för jag vet inte var felet är. Är det hos mig? Hos honom? Är det bådas fel? Jag kan absolut inte diskutera detta med honom, han tar allt så personligt vilket får mig att må ännu sämre. Samtidigt kan jag känna igen mig i den känslan, och det gör mig ledsen, för jag trodde att jag hade passerat den biten när jag gick i terapi.

Det är väl för tur att man har en blogg som man kan ösa skit på, jag menar… detta har ju hänt förr…