Vi går i väntans tider. Efter operation övertalning är det nu spikat och klart. Vi ska skaffa en ny familjemedlem!
Jag har länge gått och funderat över det och kände att det är dags nu, jag vill inte vänta längre än så här. Och om bara några veckor så är hon hemma.
Visst är hon alldeles underbar vår nya lilla skogis? Fler bilder på henne hittar du på uppfödarens hemsida. (Scrolla ner till Minnie)
De senaste dagarna har jag koncentrerat min oro på Bibic, vår lille katt.
Han hade tandköttsinflammation, och fick åka till veterinären igår. Det första de sagt var att vi har två alternativ. Antingen tar vi bort honom direkt eller så chansar vi. Vi chansade och vi hade rätt. Bibic är en fighter.
Tydligen är det så att när man har kraftigt nedsatta njurar är det svårt att bli sövd. Eller egentligen att vakna upp ur narkosen. Han var sååå groggy igår. Kräktes och hade sig. Men idag mår han bra. Han är som han brukar, fast med 4 tänder mindre.
Jag var så himla ledsen och orolig igår över att det inte skulle gå vägen, men han ger inte upp så lätt vår lille pojke. Spelar ingen roll att det blev dyrt, pengar är aldrig en tanke när det gäller att åka till veterinären. Dock så vet vi att han inte kommer att leva så länge till, men så länge som han inte har ont och mår bra ser iallafall inte jag någon anledning till att ta bort honom.
Men sen å andra sidan gav de honom 1-3 veckor att leva förrförra sommaren när han fick sin diagnos… och han kickar fortfarande. Så man kan inte säga när det är dags eller inte förrän han blir kraftigt nedsatt och apatisk som hans systrar blev. Och har man levt 1½ år extra än vad man har fått, så tror jag nog att han är en ganska lycklig katt. Och vi är lyckliga alla dagar vi får med honom. När det är dags, då vet vi och då kommer han få gå.
Men det är inte idag.
… när jag ser en gammal nätvän få gå igenom samma sak som jag gjort så många, många gånger.
Jag vet vad hon känner för sina katter – jag känner precis likadant för mina. Och när de blir sjuka så kan det ibland gå fort, alltför fort och jag hoppas så att det inte går så fort den här gången. Bara jag tänker på det får jag ont i magen… och minns.
Minns min älskade Smirnoff, Right-Eye och Candy. Och kramar Bibic extra mycket och tackar för att han fortfarande lever och mår bra.
Har suttit i timmar och lekt med nya mobilen. Inte för att jag fattar hälften av alla inställningar… men jag har lyckats ta några bilder. 😛 Man lär sig väl med tiden hoppas jag. 😳
Har alltid velat ha en bra kamera så man kan ta makro, och det kan jag nu. Dock måste jag lära mig lite mer om den inställningen, för hälften av bilderna blir alldeles suddiga. Hehe.
Sen kan jag ju alltid skylla på att mina modeller inte samarbetar…
”Men ååååh, inte nu IGEN!”
(Spynke har alltid hävdat att han inte är någon modell och vägrar samarbeta)
Däremot Wea, är en linslus och gosade ett bra tag med kameran innan hon slutligen la sig ner på mitt bröst så jag kunde testa makro…
Testade lite ute med, trots att det blåser stormvindar är jag ganska nöjd. Det är ju trots allt en kameramobil. 😉
Grenar… och höstlöv
Lite suddig pga blåsten (säger vi) men ganska cool ändå. 😛
Så jag är nöjd hittills, dock är det lite svårt att vänja sig med navigationen och att man ska peka på skärmen för att göra det man vill, men man vänjer sig nog… hoppas jag.
Men weii! Nu ska jag bara försöka fixa så jag kan blogga från Tallinn!
Jag döööör!
Nu har jag gjort något så där dumt igen… och nu är jag kär.
*slår mig själv hårt i huvudet*
Hur får man en sambo att gå med på detta?
Jag har återkommit och kikat här (första bilden) och förut var det bara att den var söt – men nu är det JAG VILL HAAAAAA!!!
Mina andra bebisar kommer från samma ställe, så jag vet hur underbara de kan bli.
*jag vill jag vill jag vill*