Etikett: nedgång

Spiral

- Susanna 1 Comment

Nu har jag faktiskt mått bra ett bra tag, eller ja, jag har förträngt mina känslor och försökt att låta ångesten bara komma utan att jag har fått panik bara för att. Utan piller, för jag försöker att låta bli dem så långt det går.
Förra veckan var hektisk, om man ska uttrycka det enkelt. Min dotter hade balettuppvisning i 3 dagar, varav genrep tisdag-torsdag. Mycket saker var det samma helg. Brukets dag, dvs barnens skolor och dagis hade öppet hus och jag bakade cupcakes till det. Trots stressen så mådde jag faktiskt hyfsat och även om jag kanske hade mina nedgångar så fejkade jag dem bra. Inga piller under hela veckan. Kors i taket!

Nu har det lugnat ner sig igen och klumpen i halsen är tillbaka. Jag mår inte illa, eller jag försöker intala mig att jag inte gör det. Men jag är rädd… för sist gick jag någon vecka med detta symtom, sen kräktes jag. Jag försöker verkligen att ignorera, det kanske bara var en engångsgrej.

Jag utsätter mig för mina vardagliga ”faror” fast jag egentligen inte har någon lust. Jag vägrar att låta ångesten besegra mig. Det måste gå på något sätt.

Nu sitter jag dock här med ett piller i magen, men det är bara för att jag ska försöka släppa denna klump jag har i halsen. Senare ska jag sätta mig och göra en lista på allt jag måste göra och satsa på det viktigaste. Jag ska bli en ”list-människa”. 😉

Sedan, för att bara förbereda, så kommer denna blogg försvinna. Jag är hemskt ombytlig av mig och ber om ursäkt för det, men jag saknar min ”gamla” blogg… så allt kommer att flyttas tillbaka till Manulog, men om du vill fortsätta och läsa så måste du registrera dig. Du märker när det är dags, för länken hit kommer att upphöra. 🙂

Fan x2

- Susanna 2 Comments

Som om det inte är nog med att jag har ont.

Bibic är dålig igen, han har sovit mesta delen av dagen men ibland har det kommit konstiga odörer från honom men jag har låtit honom sova. Efter ett tag så kollade jag till honom för det luktade verkligen vidrigt… och då har han bajsat på sig (trodde jag) för han var helt blöt i rumpan.

In i duschen och bada katt. Jodå, han går att bada faktiskt, men han gillar det inte. Han accepterar läget.
Efteråt var han sur, men det börjar gå över nu (efter 3 timmar)… men han är så hängig vår lille pojke. Han ligger och sover och vid närmare titt på sängen så såg jag att det inte alls var bajs, utan kiss.

🙁 🙁 🙁

Håll tummarna för att det inte är det jag tror!!

1993-2001

- Susanna

Jag har inte känt för att skriva nåt alls, men tänkte att det kanske var dags.

I går avlivades en av mina äldsta katter, Smirnoff, som blev 8 år. De som känner mig väl vet att jag älskar mina katter. De vet att jag älskar dem som om de vore mina egna barn. Jag älskar dem lika mycket som min dotter alltså. Skulle göra allt i min makt för dem. Men tyvärr hjälper inte det speciellt långt vissa gånger. Som denna till exempel.

Smirnoff var dålig ett tag, en vecka för att vara mer exakt. Han ville inte äta eller dricka, men han drack lite ändå när man tvingade honom. Så vi väntade.
I går när jag kom hem från datorteket så låg han i dotterns rum, helt nerkissad.
Jag fick panik och ringde ALLA veterinärer i hela Örebro. INGEN fick han komma till.. inte ens djursjukhuset…de hänvisade till Strömsholm. Jag ringde runt och frågade folk om jag kunde få skjuts dit, men icke.. de jobbade så det gick inte för sig alls.

Kvart över 8 åkte vi dock, då hade sambon kommit hem. På vägen dit jamade han så fort jag inte rörde honom, så jag klappade honom och höll honom i tassen hela vägen upp. Jag hade tagit tempen på honom innan och då hade han 34,3 (normal temp 38-39)
När vi kom dit tog de den igen. 34,9. Han skakade, jag vet inte om det var för att han frös eller för nåt annat. Men de rakade och stoppade in dropp utan att han reagerade märkbart. De tog honom för natten och jag pratade med honom och sa hur mycket jag älskade honom och att det här skulle gå bra. Han skulle få den bästa hjälpen och han var så duktig… Veterinären sa att det ser inte så bra ut, han kanske inte klarar natten.
Så jag förberedde mig på det värsta. Och när vi skulle åka hem så jamade han ett ”lämna mig inte mamma” och jag trodde jag skulle gå sönder…

Men hem åkte jag och kunde inte sova för jag väntade att de skulle ringa under natten. När de inte gjort det tänkte jag att det kanske skulle gå vägen iallafall. Han skulle bli bra.
Så jag åkte iväg till datorteket, satt där under genomgången och vid 11 halv 12 ser jag på mobilen att jag missat 3 samtal. (Har inte ljudet på under genomgångarna) så jag går ut. Då ringer Erik och säger att jag måste åka upp för han kan inte åka ifrån jobbet… så jag ringer alla tänkbara men ingen kan/vill. Känner paniken komma krypandes och inser att jag kanske inte hinner fram till honom innan det är försent.
Går in i rummet igen, och väntar på att det ska bli lunch. Då kommer grannen och jag säger till henne som det är. Hon tar ledigt för resten av dagen och säger att det är självklart att hon ställer upp för mig. Vi går mot Örebro C för att kolla om det går några tåg mot Kolbäck, men precis när vi kliver på perrongen ringer Erik och han låter ledsen. Han säger att de kommer att ringa mig inom 5 minuter och fråga om de får ta bort honom. Smirnoff ligger och krampar och han blöder ur munnen.

Vi bestämmer oss för att åka hem, och på bussen ringer de. Då har de redan tagit bort honom. De gjorde det precis efter att de talat med Erik. Det känns konstigt, som om jag vill sprängas men samtidigt känns det skönt att det är över. Han lider inte mer.

Nu efteråt kan jag tänka. Varför åkte jag inte in med honom tidigare? Det hade inte spelat någon roll säger de som vet. Han hade njursvikt och det hade han haft i flera år utan symptom så om vi hade fått åka tidigare vad hade vi fått? En månad till? Han blev förgiftad av sin urin. Visst det finns mediciner, men hur hade det livet sett ut?

Det känns som om jag valde rätt i slutändan för honom, jag vet bara inte om det var rätt av mig att vänta. Det jobbigaste är att jag vet att jag aldrig får känna honom, hans vita mjuka päls, hans kuttrande när vi ska gå på toaletten tillsammans, hans nyfikenhet, han skulle vara med överallt. Jämt. Hans jamande. Och hur ska jag glömma hans ”lämna mig inte”-jam? Känns som om jag svek honom. Och han kommer aldrig få veta hur mycket jag ångrar mig.

Smirnoff
f. 1993-07-05 + 2001-11-27