Etikett: katt

Knäpp katt

- Susanna 1 Comment

Apropå torrfodret, så äter han numera det ”naturellt”… men inte som vanliga normala katter… Man kan absolut inte äta torrfoder ur en skål eller om det serveras på en tallrik, det går inte för det är superäckligt. Däremot om man lägger dem lösa på bordet eller golvet så går det alldeles ypperligt att äta dem. Så nu måste man alltså övervaka matningen/ätningen, eftersom att han inte äter annars… Han är totalt knäpp, jag säger ju det!! Men nu får vi hoppas att han ökar lite mer i vikt, för han går bara upp ca 100 gram i veckan. Kanske är det lagom? Själv tycker jag att han är lite tunn över ryggen, men han växer ju som sagt så det knakar.

Annars så längtar jag (som många andra) till helgen, längtar efter lite qualitytime med en person jag tycker mycket om. Mer än så säger jag inte. 😛

Ledsen katt

- Susanna 1 Comment

Det går superbra med Rory. Numera är det inget spott eller fräs ens från Wea, hon bara fnyser när han råkar befinna sig i närheten. 😉 Jag är så glad att allt fungerar så bra som det faktiskt gör med allihop.

Däremot har han börjat jama ordentligt. Först trodde vi att han hade ont någonstans… han fick lite mycket godsaker nu i början så han har varit lite lös i magen och i natt kräktes hela gänget… vilket förmodligen var utav fisken de fick i går eftermiddag, trots att den var genomkokt. 🙁

Men alla mår bra nu och har ätit bra under hela kvällen, så det var nog bara det. Men som sagt, han har jamat och ”sett ledsen” ut. Men när han väl leker så är han vild som en galning. 😉 Men så fort man slutar leka med honom så kommer jamet. Gissar på att han är uttråkad. Jag menar, han kom ju från en ”stor familj” med 3 syskon och 4 halvsyskon så lugn och ro kan inte ha funnits i det hushållet. 😉 Imorgon ger vi oss av till djuraffären för att shoppa lite leksaker (de vi har här hemma nu är halvdöda och urtråkiga), kattmat och kattsand. Annars vet jag inte hur vi ska lösa det…

Vad beträffar leken trodde jag skulle funka bra med Musen, men hon är ju så stor! Hjälp! Förra veckan var hon ju vår bebis, men nu.. jag vet inte hur fort det kan gå för en katt att lägga på sig efter en kastration, men hon är större än vår gamla pojke Bibic. För att inte tala om T U N G! :S Och dessutom har hon lite problem med hur hon ska hantera Rory, eftersom att hon är så stor och han så liten. Hon är lite för klumpig och dundrar på i 790 så han är lite reserverad. 😉

Men förhoppningsvis hittar vi några roliga vippor och möss som han kan få döda. Pingisbollar kommer inte på fråga. Been there, done that. De är säkert urskojiga – men inte när man (jag menar, vi människor) ska sova. *vet*

Kattoperation

- Susanna 2 Comments

Igår eftermiddag så upptäckte jag att Musen (katten alltså ;-)) hade något kletigt, gult grejs i rumpan. Torkade bort det och det luktade inget, men hade henne under uppsikt ifall det skulle komma mer. Det gjorde det inte, men hon tvättade sig frenetiskt. I övrigt var hon som vanligt, pigg & alert… och superbusig – as always. Men jag tänkte att jag skulle kontakta veterinär idag, ifall hon fortsatte att tvätta sig så där ihärdigt i rumpan.

Sagt och gjort. Ringde i morse och fick en tid 10:45. Veterinär klämde, kände, lyssnade och kunde inte känna något avvikande, förutom att hon ryckte till lite när hon klämde över bakdelen. Så det ordinerades röntgen. Väl där kunde man inte se speciellt mycket på bilderna, men veterinären rekommenderade kastration fast man i nuläget inte kunde vara 100% säker på att det rörde sig om en livmoderinflammation – vilket jag misstänkte från första stund.
Dock var det ju upp till oss att bestämma om hon skulle kastreras eller ej. Hon kunde ju ha fått antibiotika och blivit bra på det, men då kan inflammationen komma tillbaka senare.

Men vi valde att kastrera henne direkt. Och nu i efterhand så var det nog det klokaste beslut jag tagit på länge… trots att jag hade planer för henne att bli avelshona.

När vi kom för att hämta henne så sa veterinären att vi kommit in med henne i sista stund.
Hela livmodern var sprängfylld med var och hade kunnat spricka vilken sekund som helst! Och då hade hon inte levt nu. Så samtidigt som det känns bittert att min uppfödning aldrig tycks få en bra start, så har jag ju hellre mina katter i livet. Och uppfödning är inte allt. Först och främst är de familjemedlemmar.

Nu är hon naturligtvis supertrött och sover, men hon har försökt att ta sig till kattlådan, men hann inte och skämdes. Stackars liten.

Det mest märkliga tycker jag är att hon hade ingen feber och var inte hängig, hon var precis som vanligt och så full av liv. Hon var ju inte ens sjuk…
Men så är det ju tydligen med mina djur… ena dagen lever de och nästa är de borta. Fejkar de sin smärta eller är det jag som är ouppmärksam kan man undra?

Nåväl den här gången är slutet gott, allting gott.

Vad beträffar uppfödning så får jag väl satsa på att tillhandahålla avelshanar i framtiden. 😉 Kommer inte skaffa fler honor till avel, eftersom att man ger dem p-piller… och nu har jag två kastrerade honor (varav en gammal dam visserligen) som har blivit kastrerade pga just livmoderinflammation. Never again!

Levande stinkbomb

- Susanna

Jag har sedan ett tag tillbaka berättat för Erik om hur Bibic ligger och fiser mig i ansiktet på nätterna. Han delar ju kudde med mig och har så gjort sen han var en liten bebis. Mysigt förr ja. Men inte längre. Han ligger och fiser grön död-fisar. Det luktar sååå vidrigt, ni anar inte. *urk*

Så jag började söka runt efter förklaringar på vad det kan vara. Hittar dock inget för det vanligaste är fodret. Men han har ätit samma foder i 5 år nu, och inget annat duger åt honom. Han har inte ont någonstans utan är nöjd och glad, går på lådan och gör sina behov. Äter och dricker som vanligt. Men dessa fisar… alltså det s t i n k e r så att man inte kan vara i samma rum! Hua!

Funderar på om det har något att göra med hans njursvikt… men hittar inget speciellt. Nu får han ju inte njurfoder som han egentligen ska äta, för det tycker han inte om. Och vi har gjort det valet åt honom att han ska få äta det han vill så länge som han mår bra. Han går ju faktiskt på övertid. Så han är faktiskt ett levande bevis på att man inte alltid måste byta foder.

Men iallafall, om du som läser har något tips eller kanske rentav vet varför fisarna luktar så vedervärdigt får du/ni hemskt gärna kommentera eller maila mig.

1993-2001

- Susanna

Jag har inte känt för att skriva nåt alls, men tänkte att det kanske var dags.

I går avlivades en av mina äldsta katter, Smirnoff, som blev 8 år. De som känner mig väl vet att jag älskar mina katter. De vet att jag älskar dem som om de vore mina egna barn. Jag älskar dem lika mycket som min dotter alltså. Skulle göra allt i min makt för dem. Men tyvärr hjälper inte det speciellt långt vissa gånger. Som denna till exempel.

Smirnoff var dålig ett tag, en vecka för att vara mer exakt. Han ville inte äta eller dricka, men han drack lite ändå när man tvingade honom. Så vi väntade.
I går när jag kom hem från datorteket så låg han i dotterns rum, helt nerkissad.
Jag fick panik och ringde ALLA veterinärer i hela Örebro. INGEN fick han komma till.. inte ens djursjukhuset…de hänvisade till Strömsholm. Jag ringde runt och frågade folk om jag kunde få skjuts dit, men icke.. de jobbade så det gick inte för sig alls.

Kvart över 8 åkte vi dock, då hade sambon kommit hem. På vägen dit jamade han så fort jag inte rörde honom, så jag klappade honom och höll honom i tassen hela vägen upp. Jag hade tagit tempen på honom innan och då hade han 34,3 (normal temp 38-39)
När vi kom dit tog de den igen. 34,9. Han skakade, jag vet inte om det var för att han frös eller för nåt annat. Men de rakade och stoppade in dropp utan att han reagerade märkbart. De tog honom för natten och jag pratade med honom och sa hur mycket jag älskade honom och att det här skulle gå bra. Han skulle få den bästa hjälpen och han var så duktig… Veterinären sa att det ser inte så bra ut, han kanske inte klarar natten.
Så jag förberedde mig på det värsta. Och när vi skulle åka hem så jamade han ett ”lämna mig inte mamma” och jag trodde jag skulle gå sönder…

Men hem åkte jag och kunde inte sova för jag väntade att de skulle ringa under natten. När de inte gjort det tänkte jag att det kanske skulle gå vägen iallafall. Han skulle bli bra.
Så jag åkte iväg till datorteket, satt där under genomgången och vid 11 halv 12 ser jag på mobilen att jag missat 3 samtal. (Har inte ljudet på under genomgångarna) så jag går ut. Då ringer Erik och säger att jag måste åka upp för han kan inte åka ifrån jobbet… så jag ringer alla tänkbara men ingen kan/vill. Känner paniken komma krypandes och inser att jag kanske inte hinner fram till honom innan det är försent.
Går in i rummet igen, och väntar på att det ska bli lunch. Då kommer grannen och jag säger till henne som det är. Hon tar ledigt för resten av dagen och säger att det är självklart att hon ställer upp för mig. Vi går mot Örebro C för att kolla om det går några tåg mot Kolbäck, men precis när vi kliver på perrongen ringer Erik och han låter ledsen. Han säger att de kommer att ringa mig inom 5 minuter och fråga om de får ta bort honom. Smirnoff ligger och krampar och han blöder ur munnen.

Vi bestämmer oss för att åka hem, och på bussen ringer de. Då har de redan tagit bort honom. De gjorde det precis efter att de talat med Erik. Det känns konstigt, som om jag vill sprängas men samtidigt känns det skönt att det är över. Han lider inte mer.

Nu efteråt kan jag tänka. Varför åkte jag inte in med honom tidigare? Det hade inte spelat någon roll säger de som vet. Han hade njursvikt och det hade han haft i flera år utan symptom så om vi hade fått åka tidigare vad hade vi fått? En månad till? Han blev förgiftad av sin urin. Visst det finns mediciner, men hur hade det livet sett ut?

Det känns som om jag valde rätt i slutändan för honom, jag vet bara inte om det var rätt av mig att vänta. Det jobbigaste är att jag vet att jag aldrig får känna honom, hans vita mjuka päls, hans kuttrande när vi ska gå på toaletten tillsammans, hans nyfikenhet, han skulle vara med överallt. Jämt. Hans jamande. Och hur ska jag glömma hans ”lämna mig inte”-jam? Känns som om jag svek honom. Och han kommer aldrig få veta hur mycket jag ångrar mig.

Smirnoff
f. 1993-07-05 + 2001-11-27