Usch. Det känns inte alls bra att ha en nyårslayout, speciellt inte idag. Mitt år kunde knappast ha börjat värre än så här. Jag vet att det kommer att ta lång tid att skriva ner detta.
Ni som kommer in via startsidan kan ana vad som är fel.
Vår älskade lilla “Right-eye” hade inte förstoppning. I mitt förra inlägg beskrev jag första delen. Här kommer den andra.

På nyårseftermiddagen började hon att rycka i hela kroppen. Vi skulle åka till min pappa, vilket vi gjorde.
Men när vi kom fram så sa jag till Erik att vänta, för jag ville bara lämna paketen och gratulera honom – ifall hon skulle bli mycket sämre. Jag ville vara hos henne.
Sagt och gjort, vi åkte hem igen.
Hon mådde precis som hon gjorde när vi åkte och jag kände på magen, och nu var den stenhård igen.
Ringde Strömsholm och rådfrågade eftersom att det inte finns något kvällsöppet djursjukhus här i stan. Tjejen jag pratade med tyckte att vi skulle komma in.

Jasmine var hos sin kusin och skulle sova över och Malva lämnade vi hos farmor och farfar. Sen åkte vi.
Det tar ca 50 minuter att åka dit, och ju närmre vi kom, desto ondare i magen fick jag…och när vi kom fram fick vi vänta i 2,5 timme på att komma in, för det var lång kö. Alla som satt där hade katter med sig och alla som kom därifrån hade tårar i ögonen eller grät öppet, vilket fick mig att minnas förra gången jag var där.

Så fick hon äntligen komma in runt 23:00. Veterinären såg på en gång att hon var mycket “torr” (uttorkad) och hon hade tappat massor med vikt och undersökte henne. Satte en kanyl på henne och tog blodprov, vilket inte alls var populärt.
Hon sa att av undersökningen att döma och faktumet att hon luktade mycket illa och hade sår i munnen tydde på en sak. Njursvikt. Men säker kunde hon inte vara så vi fick sitta ner och vänta.

Men så kom hon efter någon halvtimme och sa att mätinstrumentet bara gick till 240 eller 260 och Right-eye hade högre värden än så. Alla hennes värden var skyhöga och diagnosen är njursvikt.
Vi hade två alternativ. Antingen skulle hon skrivas in och de skulle ge henne dropp och mediciner eller så fick vi ta bort henne. Jag kunde omöjligt välja i det läget och sa att hon naturligtvis skulle skrivas in.

Vi fixade med alla papper. Vi frågade vad hon hade för chanser, och de sa att de inte kunde garantera något men om hon skulle klara sig, skulle hon kanske få några månader… Jag frågade om man kunde göra något mot hennes smärtor, eftersom att hon hade jätteont, och då sa vet att man kunde ge morfin, vilken i sin tur inte var bra mot njurarna, men då slapp hon iallafall ha ont.
Sen gick vet och jag dividerade med mig själv, tittade på henne, klappade och pussade på henne. Pratade med henne. Grät floder och undrade varför?

Till slut hade hjärnan bestämt sig, nu var det bara att övertyga hjärtat. Såg knappt för alla tårar, men när jag skulle titta henne i ögonen fick jag intn kontakt med henne. Hon hade så ont att hon inte visste var hon var eller vad som hände. Då visste jag vad jag skulle göra.

Vet kom och jag sa med sprucken röst att jag hade ändrat mig, Right-eye skulle inte ligga där mer. Det var dags att få komma till katthimlen. Hon sa att det var ett klokt beslut.

Hon gick för att hämta sprutan och jag tog upp henne i famnen. Klappade och gosade med henne och sa åt henne att hon skulle slippa det onda. Allt skulle bli bra. Att vi älskar henne och att vi aldrig glömmer henne.
Både Erik och jag grät och så kom veterinären och det kändes så bra att få göra detta. Vi ville inte att hon skulle ligga och lida. Hon låg i min famn och protesterade vilt när Vet. skulle spola igenom med koksaltlösning, men sen orkade hon inte mer. Hon la ner sitt huvud på min arm och jag höll om henne, hårt, hårt. Pussade på hennes huvud och veterinären satte i sprutan. Den var stor och hade något blått innehåll. Den var fylld med 20 ml och hon berättade att de brukar ta ett sista djupt andetag och sen är det över.
När hon fått i sig, inte ens 1 ml var hon långt borta. Hon var så illa däran att hon förmodligen hade dött utan sprutan, men Vet. gav henne mer och så andades hon en sista gång och smackade med munnen, men sen var hon borta.

Jag vet att det var rätt beslut. Det känns skönt att själv ha den insikten. Och det är skönt att jag fick vara hos henne in i det sista… Att veta att hon inte lider mer. Nu är hon hos “storebror” och bästa vännen Smirnoff i katthimlen.