Kan inte släppa det här, måste skriva av mig.
Jag har på sistone börjat röka igen (idiotiskt, jag vet), men jag röker inte inomhus. Jag röker på sin höjd 5 cigaretter om dagen varav 2 på balkongen.

Ikväll fick jag veta att det inte uppskattades att jag och syrran satt på balkongen, då grannen frågade om vi skulle fortsätta med det länge till, och påpekade att den förra grannen (som bodde här innan oss) minsann gick ut på gården istället.
Att vi pratade och de försökte sova är en grej, men att jag inte får sitta på min egen balkong och röka? Det gör mig irriterad! Har jag ingen rätt att göra vad jag vill på min balkong? Självklart kan jag visa hänsyn, vilket vi gjorde, men det är just själva tonfallet han hade och attityden. Vad tråkigt att hans älskade förra granne var så perfekt! Hur faaan ska jag kunna veta husets regler om ingen talar om det för mig direkt när vi flyttade in?

Jag antar då, eftersom att cigarettrök inte luktar gott och dessutom är skadligt, att bilar inte får köra förbi på gatan. De släpper ju också ut gift och stör. För att inte tala om parfym, ibland luktar det parfym i trappen så man mår illa…
Alltså, det är en sak om man vet att ens granne är allergisk/har astma eller liknande, då är det självklart att man inte röker där!

Är det inte bättre att man röker på balkongen, där röken försvinner ganska fort än att man tex röker under köksfläkten, där garanterat all rök sprids via ventilationen? Och snacket om att icke-rökare vill ha ”frisk luft”. Vill man ha absolut frisk luft ska man inte bo i stan, speciellt inte centralt intill en väg som jämt trafikeras…

Jag tycker att det är jättebra med att det är förbud på krogar och restauranger, det är självklart helt okej! Men jag tycker nog att jag ska kunna göra vad jag vill i mitt eget hem. Jag kan förstå att det kan vara störande, men det är minst lika störande när deras son vaknar varannan natt och gallskriker i 20 minuter. Visst, jag störs inte av giftig gas, men ändå.
Varför ska jag visa hänsyn när ingen annan gör det? Varför ska jag se till att ingen blir störd av mig/oss, när jag själv blir störd (och inte klagar) varannan natt?

Men… jag är väl både dum, idiotisk och egoistisk…

Jag är knäpp, jag vet.
Sitter här i sängen och skriver samtidigt som jag lyssnar på någon ”chillmusik” (instrumentalt lugnande) och det funkar faktiskt. Idag har jag bara tagit ett piller. Annars har jag mått ganska hyggligt faktiskt. Det blir för mycket när alla pockar på min uppmärksamhet har jag märkt. Skönt att helgen snart är slut och vardagen återvänder till det normala = jag får mer tid för mig själv.

En helt knäpp sak har dykt upp i mitt huvud den senaste tiden. Jag vill röka. Jag ”feströker” ju annars, och ibland har det hänt att jag rökt annars också.. och nu känner jag mig helt weirdo om jag röker. Så jag smygröker ibland. Känns ju helskumt ju. Jag är en vuxen människa med ett eget liv och kan bestämma själv, men ändå…Tänk om jag skulle fastna igen skulle alla tycka att jag är svag och en dålig person. Okej, det kanske inte är så, men det känns så. Speciellt när man hackat på andra som rökt… och folk som sagt att jag är stark som lyckats sluta. Och ja, jag bryr mig alldeles för mycket om vad ”alla andra” tycker. Men jag vet inte om det är psykiskt, men ciggen får mig att slappna av och det är framför allt det jag behöver just nu. Att kunna slappna av, för det verkar inte funka på andra sätt.
Ibland önskar jag att jag vågade stå för saker jag gör utan att skämmas, men hur gör man det?

Idag har jag funderat mycket, men jag vet egentligen inte om jag bör skriva ner dessa här eller hur jag ska göra…

Jag undrar först och främst : Är det SEX som styr alla förhållanden?
Får man inte en partner om man inte är bra i sängen??

Jag hoppas att det inte är så, jag hoppas inte att min sambo valde att leva ihop med mig beroende på hur jag är i sängen… och så är nog inte fallet (hoppas jag). Inte för att det skulle vara negativt på nåt sätt, men det ska inte vara den huvudsakliga faktorn, jag vill att han ska ha valt mig för den jag ÄR inte hur jag är i sängen… förstår ni?

Nåväl, nu är det ju inte om mig det handlar om egentligen, utan en utav mina vänner. Vi kallar henne Y. Y har tidigare varit tillsammans med X. X gjorde slut och skaffade en annan tjej, fast X hade Y vid sidan om… Sen gjorde X slut med den andra tjejen och tyckte att Y kunde komma och ha sex när det behagade X, för X tyckte att Y var så bra i sängen att X inte kunde släppa henne…
Till saken hör att Y fortfarande har känslor för X, och X vet om detta men säger att Y bara är Xs leksak tills X har skaffat en annan tjej. (Vad säger att X inte har Y vid sidan om Xs nästa ???)
Häromdagen sa Y att hon skulle träffa en annan, men det fick X reda på och sa till den här nya att Y var Xs, och att den nya skulle låta Y vara… men enligt X har X inte sagt något alls till den här nya som helt plötsligt bestämde sig för att de inte skulle träffas…

Att säga till Y att hon ska strunta i X och försöka hitta en annan som vill ha henne och älska henne för den HON är och inte för hur hon är i sängen, kan man jämföra med att tala med en vägg… hon ler lite grann och säger att hon inte ”kan” säga nej till X, att X hela tiden talar om hur bra hon är i sängen osv osv… och så går hon då med på detta… om och om och om igen!

Varför bryr jag mig alls? Jag bryr mig om mina vänner, jag vill inte se dem bli utnyttjade, vilket jag tycker att Y blir… ganska rejält oxå…
Jag kanske inte ska säga nåt mer om detta, men jag blir så arg! Hur kan man vilja utsättas för detta? Är kärleken verkligen så blind??