Etikett: drömmar

Cipralex (mina biverkningar)

- Susanna 3 Comments

Första månaden:
Hemsk insättning, värre än värst. (Däckad de första dygnen). Några ångestattacker. Otroligt rastlös, kan knappt sitta stilla… Mår hemskt illa.

Andra månaden:
Extrem trötthet. Sover minst 12 timmar per natt (helst mer om jag fick – jag brukar klara mig på 5-8 timmar annars…). Extremt intensiva och overkliga (sjuka) drömmar. Ingen ångest.
Mår förutom den förlamande tröttheten faktiskt ganska bra. Känner motivation och längtan efter saker som komma skall men är samtidigt rädd att tröttheten ska ta överhanden.

Tredje månaden:
Återstår att se…

Update:
I november 2011 slutade jag med Cipralex efter att ha mått dåligt en tid. Försökte få läkarkontakt, men fick ingen hjälp. Läkarna hävdade att det bara rörde sig om biverkningar, vilket jag tyckte var konstigt efter att ha käkat dem så pass lång tid.
När  jag en dag insåg att jag planerat mitt självmord i detalj. Hur, var, när, så insåg jag att det var dags att sluta äta dem. Slutade tvärt och jag mådde så ofantligt mycket bättre utan dem än med dem. Sedan hände en grej, min största kris i livet uppenbarade sig – och jag överlevde! Utan medicin, utan ångest!

Under 2012 fann jag en ofantlig styrka i mig själv. Det var året jag lämnade min familj en period för att följa mina drömmar. De hittade jag inte, men jag hittade mig själv.

… och när jag väl sover…

- Susanna

… så drömmer jag om vatten och översvämningar…

Om du drömmer om översvämningar, för mycket vatten eller stora vågor, är det ofta ett tecken på att något sker i livet som drar igång mycket känslor. När det, enkelt uttryckt, blir ”för mycket” känslor är det vanligt att man drömmer om översvämningar eller att man håller på att drunkna. Det kan vara saker som sker i vardagen och som gör att man kastas mellan glädje och sorg, mellan ilska och deppighet eller andra känslor som är starka.

Översvämningar kan symbolisera känslor som svämmar över och som vi inte kan hantera.
Var översvämningen äger rum är betydelsefullt, det kan vara miljön som är nyckeln.

Hmmm…
Livboj någon?

Medial?

- Susanna

Något jag aldrig (tror jag) har skrivit om på min blogg är mitt intresse för det mediala, dvs andevärlden. Så, nu vet ni det. Jag är inte bara weird, jag faschineras av det mediala. 😉 Det är något som har varit en del av mig så länge jag kan minnas. Jag har varit med om mycket i mitt liv, som jag inte kan förklara… saker som fortfarande händer mig av och till… kanske nu mer än tidigare…

Det låter säkerligen flummigt, och jag tror att jag aldrig har pratat om min tro förut. Jag tror inte på Gud, så mycket vet nog de flesta. Däremot tror jag på något. Vad exakt har jag ännu inte kommit fram till… Bara det att jag vet att något finns. Jag tror inte att man dör och kommer till himlen. Det finns ingen himmel.

Nu kanske ni undrar varför jag skriver detta just nu, och jag vet inte riktigt varför… Det bara känns som det är dags att klargöra saker och ting. Fråga mig inte varför, jag bara känner som jag gör.. och det är mitt nya motto. Jag lever som jag lär. Jag vill att alla ska förstå vad jag står för. Vad som är viktigt för mig. Vem jag är. Tycker man sen att jag är puckad och att jag är helt ”lost”, så finns det alltid ett kryss i högra hörnet… *pekar*

Jag har på senare tid börjat utveckla mitt mediala… min känsla av att ”känna och se” har funnit i flera års tid. Första gången jag minns var otäck, som så många gånger annars. Jag minns dem så väl. Och jag blev ordentligt skrämd… tills jag fick veta att det fanns fler som upplevt exakt samma sak.

Den första var mannen i köket. Jag var kanske 10-11 år. Han gick med hög hatt genom vårt kök… igenom väggen… Nej, jag skojar INTE. Jag trodde naturligtvis att det var inbillning… tills min storasyster, samt nya invånare (efter vi flyttat) i densamma lägenhet berättade detta. Det kunde alltså inte bara ha varit påhittat… för ingen annan visste vad jag sett, jag vågade inte berätta… de skulle ju ha trott att jag var galen… trodde jag… Det var mitt ”bevis” på att jag faktiskt inte var galen… isåfall skulle alla andra som känt/sett samma sak som jag vara galna…

Detta är bara en berättelse om vad jag har varit med om. Oftast är andar väldigt vänliga och respektfulla…

Förutom i den lägenhet som jag bodde i när jag flyttade ihop med min sambo… De som var där var inte trevliga, om jag ska uttrycka det snällt. Jag trivdes aldrig riktigt där.. kände mig som en inkräktare. Varje kväll när jag gick till datorn fick reste sig håret i nacken och jag kände mig utstirrad… Men det läskigaste för mig var när mina katter låg i sängen och en av dem (Smirnoff) reste ragg och gick och fräste ljudligt vid dörren till sovrummet och låg där som en slags vakt hela natten. De andra satt vid min sängkant och fräste uppåt väggarna där jag låg. De försvarade mig, för något jag än idag inte vad det var. Men det var läskigt… Man vet när man är välkommen eller inte, om jag säger så, och det var jag inte där. Dessutom… lägenheten bredvid vår… där flyttade de ut och in med 3 månaders mellanrum.

Sedan dess har jag bara känt ”beskyddande” andar… var jag än bott. Som i förra lägenheten. Som i den vi bor i nu… (fråga syrran om ni inte tror mig… Fråga om mannen i vår hall…) Hon är inte lättskrämd, men när hon såg han… jisses! 😉

Sedan min äskade Spynke dog nu i januari har jag fått en så stark känsla. Hans finns här, men ändå inte. Han lever fortfarande, men inte i de ”levandes tid”, han lever i en annan dimension. Det är där man hamnar när man dör… man kan nå samma dimension som man nu lever i, fast det är jättesvårt att nå till de ”levande”, alltså vi levande. Tid i den andra dimensionen är inte relevant. Jag har aldrig fått en sådan stark känsla tidigare om dimension-grejen, förrän han dog. Det bara föll sig så självklart. Så klart.

Hur jag vet det?
Förklara mig annars hur flikar/strån (som man tänker sig en liten tova) av hans päls fortfarande landar på min arm/mage/i knät när jag minst anar det…
Jag bara vet. Be mig inte att förklara varför eller hur. Jag bara vet. Tänk att det skulle ta nästan 33 år för mig att inse…

Och nu tycker alla att jag är helt psykad. 😉 Hehe.

Well… you know what?
Jag har bestämt mig att vara som jag är. Jag är jag. Du är du. Det är min blogg. Jag skriver om det jag känner, tänker, tycker och anser.
Duger jag inte som jag är så är det inte min förlust. Jag tänker inte ändra mig för Dig eller för någon annan.

Take it or leave it.

Drömtydning

- Susanna

Jag drömmer så mycket konstigt just nu, så jag la upp en av drömmarna på ett forum och bad om en tolkning. Och det fick jag. När jag sedan läste den rös jag i hela kroppen, för allt stämmer. Det känns som om jag vet vad jag ska göra. Jag ska iallafall försöka… frågan är bara hur.

Min dröm är i kursiv text. Tolkningen med stora bokstäver.

Har de senaste dagarna drömt mycket deltaljrikt och underligt.
Att drömma om flygplan som kraschar är inget nytt för mig, så jag blev faktiskt lite ställd över hur drömmen ”blev” denna gång. Två nätter i rad har jag vaknat kallsvettig i panik med hjärtat bultandes… fast jag har ändå inte varit rädd, så där som man kan bli av mardrömmar.

Så, till drömmen då:
Jag ska ut och resa = SE DIG OMKRING med min syster. DIN SYSTER = DIN KVINNLIGA SIDA
När vi kommer till flygplatsen har jag naturligtvis glömt något =DU HAR GLÖMT NÅGOT VIKTIGT och måste åka hem och hämta det. Det slutar naturligtvis med att jag blir jättestressad och missar planet. Men på någotvis bestämmer sig kaptenen = DIN MANLIGA SIDA för att vänta på mig. Jag kan hoppa på någon annanstans, för de har problem med att få upp planet i luften. Det bara cirkulerar och vill inte stiga. Jag får det förklarat att flygplanet är för tungt och har inte använts på länge…DU HAR MYCKET BAGAGE SOM INTE ANVÄNTS PÅ LÄNGE

Dock kommer jag på planet = DITT EGET OMEDVETNA/VERKLIGHETSFLYKT, det startar och accelererar = DET GÅR FORT så jag sugs fast i stolen och inte kan röra mig.= DU BLIR HANDLINGSFÖRLAMAD
Återigen vägrar planet att stiga, så jag får ta bussen = DET KOLLEKTIVA/INÅTVÄNDA ut på landet till en annan landningsbana.

Så jag traskar barfota mitt ute i ingenstans. Det finns inte en människa, bara ängar och åkrar = INRE UTVECKLING. Jag tycker att det är väldigt vackert, men ganska ensligt, men jag känner mig trygg. Så kommer jag till en liiiten by med två hus i. Ena är som en kiosk = DU(gammeldags) fast utan lucka… och det andra huset = DU ska jag akta mig för= DU IGNORERAR DENNA DELEN AV DIG SJÄLV, jag vet inte varför, men det gör jag. Jag köper en dricka eftersom att det är varmt ute. Jag är ensam, bekväm, lätt i sinnet och bryr mig inte ens om det där planet jag ska med…

Tills jag får tag på min mamma =DIN INRE MAMMAROLL, som sitter barnvakt åt min dotter =DIN LITE NYARE SIDA/DITT INRE BARN medan jag ska ut och flyga. På något sätt bestämmer hon sig för att kolla upp hur det går med flyget och struntar helt i min dotter = DU STRUNTAR I DITT INRE BARN. Hon lämnar dottern helt ensam och jag får panik när hon ringer från Italien för att tala om att hon tog min plats och åkte istället för mig.

Där står jag i mitten av ingenstans, dock vet jag att det är lååångt från där min dotter befinner sig, och jag har inga pengar PENGAR = ENERGI kvar (köpte ju dricka) och byn som jag var i finns inte i sikte, fast jag inte har rört på mig…DU KAN INTE NÅ DITT INRE BARN, EFTERSOM DU IGNORERAT DET TIDIGARE.

Ganska inspirerande, eller hur?
Mitt inre jag har jag ju talat om tidigare när jag gick i terapi, men jag trodde att hon var borta för alltid… men när jag läser tolkningen så är den klockren. Jag har inte blivit ”av” med henne, jag har bara tryckt in henne längre inom mig.

Dreaming of you

- Susanna

Hmmm… två nätter i rad har jag drömt om samma kille som inte är min kille i verkliga livet… *skratt*
Den jag drömt om är samma kille som i ett annat inlägg jag skrivit.

Jag saknar honom så! Usch, detta är inget roligt alls ju..
Måste kunna hitta honom och prata med honom om varför det blev som det blev… det är så tråkigt när en utav ens bästa vänner bara försvinner så där, pga missförstånd och sånt. Men vi skildes ju aldrig som ovänner iallafall, känns skönt.Men hur ska jag hitta nån som jag inte ens vet var han finns? Har dock hört att han ska ha flyttat till stan, men i telefonkatalogen finns det 2 som heter likadant.
Ja, jag skulle kunna ringa, jag vet… men tänk om det inte är han nån utav dom… eller om det är det… vad ska jag säga?? Tänk om han glömt mig?

Nåväl, det ordnar sig kanske.

Åkte till Djursjukhuset igår med Wea, hon kan inte stå på sitt högra bakben och så fort man rör det jamar hon högt och morrar – hon som aldrig morrat eller nåt förut, bet veterinären i armen, så ont har hon utan tvekan.
Han kände att hennes knä hade hoppat ur led (ajjj) och det fanns inget att göra förutom att låta henne vila så skulle det förhoppningsvis bli bättre. Hon fick inte heller något smärtstillande. Så hon ligger här och man får inte ta i henne ens.
Hon har magrat, hon orkar ju inte ta sig till matskålen och även om jag ställer en skål till henne äter de andra upp det för henne.

Väntar på barnbidraget så jag kan ta henne till våran veterinär, han som känner henne. Det känns bättre om han tittar på henne.
Något måste ju gå att göra, om inte annat så kan hon väl få smärtstillande?