Citerar mig själv:
“Jag känner mig missförstådd och hur jag än vänder och vrider på det så förstår ingen vad jag egentligen menar… “

Så var vi där igen.
Jag försöker skriva något om hur det känns. Så slår det såklart helt fel.
Fel personer tar åt sig, det handlar inte om Dig/Er! Jag menar inte att jag inte får skriva om vissa saker, eller att jag måste ha tillåtelse för att göra det!

Jag vet att jag får skriva om vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det var bara en fråga och den var inte riktad till DIG, men man kan ju inte skriva ut namnen på dem det berör. Och den senaste tidens turbulens har gjort att jag inte vågat skriva om saker jag har tänkt på av respekt för att jag just bryr mig och därför har jag mått dåligt!
Sen när man velat skriva saker så får man rådet att låta bli, så då grubblar jag istället och stänger det inom mig. Tills nu, när jag skrev det där och då får man iallafall förklara sig gång på gång.

Jag tar gärna emot råd om saker jag grubblar på, och eftersom att jag bryr mig så följer jag ju mina råd så långt det går, för jag vet ju att de har rätt. Men ibland måste jag göra tvärtemot, sån är jag.
Det handlar inte om att välja sida, men jag blir rätt upprörd själv när jag får sådana antydningar. Jag är en ältande person! Jag kan inte bara låtsas som det regnar.

Men eftersom att det förra inlägget återigen inte alls tolkades som jag trodde jag försökte få fram så vet jag inte vad mer jag kan göra. Jag är så less på att hela tiden förklara mig över saker jag gör, tycker, tänker och känner. Jag är så less så jag funderar på att gå in i Fantastico och trycka på “remove”. Och jag har varit frestad att göra det i flera veckor så det är inte något nytt påfund.

Just nu vet jag bara att lusten inte finns. Jag har tappat all lust för blogg och privat hemsida med allt vad det innebär.
Vi får se om jag kommer tillbaka.

Jag önskar er alla en God Jul & Gott Nytt År!

Tusen tack Birgit för din kommentar (och Agnetas översättning). Du har så rätt, en dag vill jag bli lika klok som du.

T, Förlåt mig för att jag gjorde dig upprörd. Det var inte min avsikt och det hoppas jag att du förstår.
Att jag tar en paus beror inte på dig, det beror på mig och jag är glad över att ha en sån fin vän som du är!
Du betyder massor för mig, glöm inte det! Löv jo!

Just nu verkar allt gå emot mig. Jag hoppas verkligen att nästa år blir bättre än detta, för 2005 har varit allt annat än bra. Jag har förlorat en familjemedlem, förlorat en vän och framförallt så har jag förlorat mig själv. Hade jag taskig självkänsla och självförtroende innan detta årets början är det ingenting jämfört med hur det är idag. Nu knaprar jag tabletter för att hålla mig flytande och social.

Det är lustigt det där, för innan jag kraschade har jag alltid varit emot piller och så. Har tänkt som så att man inte blir botad av lyckopiller, och det blir man inte. Och lyckopiller… jag tycker inte att jag är så mycket lyckligare nu än förut, men det där nattsvarta kommer inte lika ofta som innan. Jag brukar se det som att mina tabletter håller mig ovanför vattenytan.

En annan sak som jag grubblat mycket på den senaste tiden är nätets turbulens just nu. En del säger sig inte bry sig men i nästa sväng så visas det solklart att det inte stämmer.
Att jag inte skrivit på en vecka beror på att det jag velat få ur mig inte längre är acceptabelt att skriva om för då “rör man om i grytan”, “gör saken mycket värre” etc etc. Men vadå? Har vi inte yttrandefrihet? Är det verkligen så att jag inte får skriva om vissa saker av rädsla att andra tar åt sig?

Är det så, så måste jag nog lägga ner min blog, för jag har alltid skrivit om det jag har haft på hjärtat och jag har alltid trott att det är det som gör att folk kommer tillbaka och läser. Just för att det är personligt och inte så ytligt. Jag undrar just hur många som skulle komma hit om jag skrev om saker som jag gör varje dag. Det skulle bli ganska tjatigt och opersonligt tror jag.

Sen har jag tänk på en annan sak angående det här med att ta åt sig. Om man nu vet att man gör det, varför är man då här. Ni som läser hos mig och har gjort det ett tag vet att allt som skrivs här är mina egna ord och jag har inte blivit påverkad av någon annan att skriva. men om någon stör sig, så välkommen att maila mig och förklara vad du/ni tycker.

Den senaste veckans tankar har fullkomligt ätit upp mig inifrån och hur mycket jag än diskuterar med andra så får jag inte fram det jag velat ha sagt. Jag känner mig missförstådd och hur jag än vänder och vrider på det så förstår ingen vad jag egentligen menar… Jag har skrivit ner detta nu och har det sparat i datorn. Jag kommer inte att publicera det här, för det var då. Nu är nu. Det är dags att gå vidare och lämna vissa saker bakom sig.

Jag har i dagsläget två val: lägga ner manulog eller få tillåtelse att skriva om det jag tycker, tänker och känner. Valet är ert.

Först fick jag två stycken helt oväntade sms, och jag blev såklart jätteglad! Tack tjejer!!
Sen tog jag hand om kameran och plåtade i vanlig ordning fyrverkerierna. Tyvärr så blev kameran full och jag fick gå in… och vänder mig och och pang. En stor (inte så stor egentligen) jävla sten. Snubblar såklart. Skrapar upp händer och högerben. Slår sönder mitt fina champagneglas.
Känns ganska okej, men när jag kommer in ser jag ju blodet. Snacka om bortgjord inför alla grannar.. jag som bara är lite lätt lullig.. de måste ju ha trott att jag var aspackad..
Och attans, så det svider.. jag tror jag får tuppjuck!

Så bra startade mitt år… undrar nu hur resten blir…